Stillheten och oljudet

Att Norrland till stor del består av skog torde vara allom bekant. Skog, skog, myrar, berg, älvar, åar, bäckar, forsar och åter skog såg jag när jag körde norrut från Junsele. Ibland dök någon liten by upp eller ett kommuncentra. Rena vildmarken vill jag påstå och samtidigt väldigt vackert. Jag stannade till vid någon vackert belägen sjö och inget annat ljud hördes än vindens sus och i fjärran någon enstaka bil som närmade sig. Jag förstår varför t.ex. tyskar och holländare söker sig hit upp på sin semester för att uppleva stillhet, natur och glesbygd som motsats till sina tättbefolkade och intensiva samhällen.

Andra som söker sig hit är bärplockare från snart sagt hela världen. Söder om Lycksele stötte jag på ett tältläger med polska bärplockare vid en större å. Ett dussintal tält fanns där och flera satt och rensade hjortron. De tittade lite misstänksamt på mig och hade jag hivat fram kameran och tagit foton av dem hade jag kanske blivit kastad i ån. Det har varit en hel del kontroverser kring dessa bärplockare som kommit hit i tron att guldet bara ligger och väntar i skogen tills du upptäcker att de åkt hit på falska premisser eller har rent ut sagt blivit lurade. Dessa bärplockare verkade dock högst fridsamma av sig och kanske de gjorde sig en hacka samtidigt som de upplevde ett stycke svensk sommar.

I Lycksele höll Motorveckan på att avslutas och jag tittade lite på de plåtschabrak som med mullrande motorer kryssade på gatorna. Lacken glänste, kromen glittrade och det flesta fordonen var i ett oerhört fint skick. Ofta var det medelålders eller äldre förare som satt bakom ratten; stökiga ”raggare” syntes inte till. De fanns kanske bara i min ungdom? Norrland består inte bara av skog, hjortron och norrsken, här finns också en mängd entusiaster som sommartid kör sina amerikanska dyrgripar med värdighet. Ibland kan de dock inte hålla sig utan måste låta V8:an tala och vid högtidliga tillfällen finns även de som låter däcken spinna loss i ett rökmoln.

Färden fortsatte längs Blå Vägen mot Umeå. I Sörfors gjorde jag halt för att leta upp den gård där jag en gång i min ungdom hyrde rum när jag jobbade i Umeå. Tyvärr hittade jag inte stället så jag antar att gården för länge sedan är bortriven. Men bron och forsen finns kvar.

Umeå bjöd på bästa sommarväder och en hel del folk fanns på uteserveringar och restauranger. Jag kände för en bit mat och gick runt och letade passligt ställe men på många ställen var det fullt och högljutt som på ett bättre kalas. Jag kände för lugn och ro. Av en slump gick jag på en sidogata och där låg Balders uteservering. Bara några herrar som satt och diskuterade kring varsin öl. Jag slank in där och beställde en mixad grilltallrik. Lång stund tog det inte innan jag fick min tallrik, och vilken tallrik sedan! Fullsmockad med kött, korv, grönsaker och pommes. Jag har inte sett dess like sedan jag besökte Argentina. Det var så mycket att jag åt mig proppmätt och i ett skede övervägde att lämna något kvar på tallriken, något som dock går mot mina principer. Dessutom smakade det gott. Stället kan rekommenderas för den hungrige.

Det märkliga var att där fanns inga andra gäster än jag . De öldrickande männen avlägsnade sig snart och där satt jag i ensamt majestät och avnjöt en superb måltid. Jag frågade varför det inte fanns andra gäster där när det var fullt på de flesta andra restaurangerna i stan. Servitören, kassören och grillaren, allt i en och samma person, såg lite olycklig ut och skyllde på vädret. Vädret var inte dåligt och samma för alla, så det kunde det inte bero på. Troligen var det läget som gjorde att inte turisterna hittade hit. Senare på kvällen gick jag förbi för att kolla läget och det var samma. Inte en kotte vid borden. Synd, för här fick man minsann valuta för pengarna.

Annat var det på ett ställe där jag senare satte mig för att kolla in klientelet på stan. Jag fick mig rekommenderat ett lokalproducerat öl, som visserligen var gott men svindyrt. Hela 76 kronor för en liten flaska öl. Det tyckte jag var lite för mycket för en enkel resenär men beställt var beställt.

Vid hemgång stannade jag till utanför hotellet för att kolla in Muppet Show som pågick på ett ställe som hette Trädgården. Man skulle av namnet kunna tro att där finns solsken, blommor och fågelkvitter men ack vad man då bedrar sig.  Dånet från musiken var öronbedövande, dit går inte en vit man utan öronskydd. Tung hårdrock/heavy metal av obestämbart slag spelades. Det var mest trummor och bas som hördes samt ett brölande allt emellanåt som skulle föreställa sång. Längst fram fanns entusiasterna som dansade, eller rättare sagt, hoppade och studsade fram och tillbaka. Det var de som var Muppet Show. Siluetterna av de headbangande ynglingarna med flygande hår påminde mest av allt om Kermit och han vänner. Nåja, huvudsaken var att de hade roligt och att huvudet satt fast efter övningarna. Själv vilade jag huvudet mot kudden ganska snart och drömde om, inget.