Resor

Alla plus bilen

Den lilla resan jag berättade om i ett tidigare inlägg blev en kryssning till Umeå i lördags. Det blev det billigaste alternativet med Wasaline. Fyra personer, en bebi och personbil för 73 europenningar + 45 SEK för parkeringen i stan. Det är väl ett rätt hyfsat paket?

Sister Jane fyllde jämt och ville ut på en liten tripp och vad passar bättre än en tur till Umeå. Hon, svåger, niece Stina med liten son Einar plus mig själv. Det var Einars första utlandsresa, ett halvt år gammal. Han mådde som en prins och när han fick syn på morfar åkte mungiporna ständigt upp. Ingen tvekan där om vem som var populärast.

Inne i stan delade vi på oss och jag gick mina egna vägar. Bl.a. besöktes bokaffärer och två böcker följde med hem: ”Lev livet längre” av Johan Frostegård och ”Öreälven” av Arne Müller & Ingrid Eriksson. Båda böckerna utkomna i år.

På hemfärden blev det skärgårdsbord i restaurangen längst akterut. Vi satt en god stund där och njöt av maten men sedan blev dags att förflytta oss till cafeterian i fören. Plötsligt kom en liten flicka på kanske 4 år eller något sådant. Hon såg vilsen ut, gick runt och spanade, sökte något. Förmodligen sina föräldrar. De fanns i alla fall inte i cafeterian och det fick den lilla flickan att brista ut i gråt. Inte roligt att gå vilse i den åldern. Nåja, några vänliga människor pratade med henne och en kvinna visste var föräldrarna fanns så det hela fick ett lyckligt slut. Ingenting får folk att så skrida till hjälp som ett gråtande barn på villovägar.

Jag har dåligt kom-ihåg från min barndom men en sak minns jag. Jag var troligen 4-6 år. Far och jag besökte en lantbruksutställning någonstans i landskapet. Stora tält, mycket människor och allehanda ting att titta på. Plötsligt var far borta. Ingenstans syntes han till. Jag började leta men ingen framgång hade jag. Då kom också gråten för mig. Var fanns far bland alla dessa människor som alla såg så stora ut? Har ni tänkt på perspektivet ett litet barn har bland alla långa, fullvuxna människor. Inte alls samma översikt och synfält. Nåja, till sist kom far springandes och ordningen blev återställd.

Nu åter till resan och några bilder.

Centralen i Umeå. Ingen tågresa denna gång men man kan ju ha ärende dit ändå.

Naturligtvis, är man på resa så skickar man vykort! Eller hur? När skickade du ett vykort senast?

På andra sidan gatan finns Köksbaren för den hungrige. Också helt nära Centralen.

I Umeå håller man ständigt på att bygga om gatorna i centrum. Ingen rast och ingen ro. Fint skall det vara. Dessa soffor på Rådhusesplanaden lär ha kostat 30 000 kr/st.
Nu verkar det mesta vara klart inne i centrum så förhoppningsvis får gatorna vara ifred något år.

Nere vid älven är det fint och folk sitter på både soffor och på kanten till praktfulla trädäck. Rådhusparken blev riktigt fin när den nu äntligen är klar. Så allt är inte åt pipan.

Ni ser själva. Inte så dumt. Dessa soffor i gången är betydligt billigare skulle jag tro.

Ärade Medborgare! Vi har idag här samlats för att fira Internationella lärardagen den femte oktober! Må dessa tappra riddare och ridderskor kämpa för att fördumningen av vårt samhälle stoppas och att vi får sunt  tänkande människor som inte hänger sig till konspirationer, hatprat och vulgärt språkbruk. Må vi hylla medmänsklighet, bildning och ansvar för nutid och framtid!

Här står några av åhörarna på Renmarkstorget. Vem som är vem kan ni nog  lista ut själva.

Hör och häpna, jag orkade inte mera än två tallrikar vid Skärgårdsbordet. Fisktallriken var mycket god medan det kallskurna, på tallriken, inte riktigt smakade som jag ville. Lite av varje men ändå blev jag proppmätt på de två första tallrikarna varför varmrätter och efterrätter inte avsmakades. Tyvärr. Denna gång gick Wasaline på rejäl vinst men så tar jag desto fler köttbullar i cafeterian nästa gång.


Alla plus bilen – lördagserbjudande – Wasaline

Lev livet längre : om evolution, hälsa och hur man förlänger livet – Adlibris

En bok om människor och natur längs Öreälven – Lokaltidningen

2 kommentarer

  • Wesber

    Det är vackert i Umeå, synd att det spöregnade när vi sov över där i augusti. Lillasyster G har inte blivit en dag äldre än när hon drev bybutiken , smal och snygg så man blir alldeles avundsjuk…… Fotot på dig i talarstolen påminner om när jag o syrran var i Mariehamn ,där i centrum stod en staty ( trodde jag ) vi gick fram till statyn och jag frågade syrran: Vem ska det här föreställa, är det Mannerheim månne: men då blev det liv på statyn som böjde sig fram och skrek åt oss . Så fort har jag aldrig sprungit i hela mitt liv. Ha en skön höst.

    • Per

      Jo, hon har klarat sig bra sister Jane. Inte så många skråmor ännu.
      Ha, ha, skrek statyn åt er? Kanske han inte ville bli igenkänd som Mannerheim. Själv var jag betydligt mera försynt i mitt tal. Knappt så någon hörde vad jag sa men den som läser bloggen vet mera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »