Jag gjorde det!
Nu återstår bara att genomföra ett vinterbad innan jag kan titulera mig viking. Jag klarade av semifinal igår kväll!
Ifjol denna månad inhandlade jag en vara som jag kom att spara i mitt kylskåp ända tills igår kväll. Jag besökte då Juthbacka marknad och passerade ett stånd som lockade med norrländska läckerheter. En färggrann burk, trind och glad, som bara låg och väntade på att jag skulle höja ett finger och peka; dig vill jag ha! Jag är en handlingens man, jag köpte burken.
Har ni hört talas om surströmming? Jag kunde gissa det. En kulinarisk hippie med gamla anor som fortfarande skapar rubriker när tredje torsdagen i augusti månad infaller.
Jag var så galen igår kväll att jag kokade potatis, hackade lök och öppnade burken, inhandlad i ett svagt ögonblick. Tjuvstart skulle OS-funktionärerna i London kalla det med tanke på vilken torsdag i månaden det var.
Jag visste inte hur det skulle gå, jag var nervös novis, men modigt fattade jag burken under rinnande kran, satte vässat järn mot burkens lock och tryckte till. Ett pysande hördes och en stark stråle träffade mig rätt i pannan och stänkte också ned min skjorta. Hur lyckades jag trots att jag var så försiktig?
Min första reaktion var förundran. Vad luktar det av? Rutten fisk var det inte men vilken annan bekant lukt framkallade minnen? Till min förmån kan sägas att jag har luktat värre saker i min karriär och att jag har ett svagt luktsinne. Ej heller inmundigades anrättningen tillsammans med öl och starka drycker som seden annars plägar vara.
I min minnesskål dök bilder och sinnesintryck upp av ett militärtält där persedlar hängde på tork. Minnet av milslång marsch genom mossar och myrar med våta, skitiga stumpor i gummistövlarna. Torkning av kläder och stumpor i kaminens glödande sken. Doften i tältet var den samma men flera gånger starkare när jag öppnade burken. Koncentrerad fotsvett i kubik kryddad med fis från 12 man i fält. Vem vill frivilligt äta sådant som doftar så?
Förvånansvärt nog smakade strömmingen inte helt oäven. En speciell smak, som salt sill och med stänk av singel malt whiskey. Så har vi detta med odören som ställer till det. Nu doftar hela huset surströmming, även om jag duschat min tvålfagra kropp, tvättat kläderna, diskat alla kärl och skurat köksinredningen så finns doften kvar. Eller inbillar jag mig? Kanske mitt luktcentrum i huvudknoppen fick en sådan chock att jag fick men för livet?
Om det blir någon fler gång vet jag inte, inte i detta hus i alla fall, men kanske en surströmmingsklämma gjord av en expert kunde tänkas. För det smakade betydligt bättre än det luktade.
Du kanske också gillar
6 kommentarer
stenuppsala
Grattis!
Först av allt, surströmming är god och närande mat, vardagligt och MYCKET gott. Tror att fyra burkar har ätits denna sommar.
Så här gör jag: Burken öppnas alltid i en vid plastpåse, försiktigt öppnar man den och låter det lilla övertycket få sippra ut. Efter att man öppnat burken bör man tvätta händerna. Man väljer också den burk som ser plattast ut – inget buktande på burken, är det det så tyder det på att den är felförvarad i butiken. Strömmingen bör ätas i ett utrymme som inte används så ofta – ex gäststuga eller veranda. Men det måste vara tilltäppt så att inga flugor kommer in. Doften är mer påtaglig dagen efter och inte särskilt ’kul’ – men vädrar man lite så försvinner den snabbt.
Trevligt att du har tomater till – det är gott, jag har alltid mycket tomat på min tallrik, hackad lök har dom flesta och så knäckebröd med lagrad ost. Mycket potatis och så porter och två små ’Skåne’. Moster skulle alltid dricka kall mjölk till – och det vet jag flera som gör. Jag gör det inte. Rödbetor till surströmming äter vissa i Hälsingland har jag hört – jag har testat men det var inget speciellt enligt min mening.
Lite om surströmming och hur jag ser på den maten – märks att jag inte ätit lunch än … hungrig 🙂 – dock blir det fiskgratäng idag.
PS: Katter och surströmming är ett särskilt kapitel, förra veckan var grannkatten med – han fick nästan andnöd när burken kom in i lillstugan, ut, ut, ut .. En annan katt brydde sig inte alls, och en tredje minns jag, ville liksom ’krafsa’ över burken (så som katter gör när dom har bajsat). Vad han nu kunde mena med det :).
Don PJ
Jag tror också att det kan vara mer givande att äta den första surströmmingen tillsammans med någon som kan detta med surströmming. Bl.a. att öppna burken i en vid plastpåse är ett bra tips. Hade jag gjort det hade jag sluppit närkontakt med vätskan i burken. Nå, man lär sig.
Märkligt ändå att smak och doft skiljer sig så mycket åt. Ja förstår att grannkatten fick snabba fötter. 🙂
Erik Forsling
Om surströmming kan jag orda mycket, och jag tror att bloggägarens ord är sanna. En viss handledning kan behövas. Smaken är inte bara bättre än lukten, den är SÅ mycket bättre. Men tillbehören är minst lika viktiga. Och då menar jag inte bara sallad och rå lök. Potatisen är oundgänglig! Liksom messmör och tunnbröd – att göra rullar av. Öl och brännvin kan kännas smakbedövande, 0ch är det ofta traditionella. ”Kall-i-strupen-mjölk”, är ett mera fullgott, och mera prisvärt alternativ.
Och, … om nu en producent verkligen har ansträngt sig för att skapa en kraftfull smak – varför då ta motmedel i anspråk, för att döda den?
Min personliga introduktion till den jästa fisken stammar från en vänlig granne, som min mysko livsvandring gjort till en kär granne, vid två olika tillfällen. Han älskar traditionen, och inbjöd senare även oss i exil, till den mörkögda månaden augustis största event. Kompromissvilligt tillät han även kräftor, eftersom det fanns de som inte kunde fördra …
En tradition som jag själv icke odlar, men ibland gärna tar del av hos en kompetent värd!
Nyupptäckt tradition. Surströmmingen på jobbet. Den arbetsrelaterade historien förtäljer, att det traditionella ”eventet”, för den inre kretsen, för ett antal år sedan, utspelade sig inomhus. Det mumsades friskt, alla deltagare var glada, men ventilationsanläggningen spred aromen – och det var kunder på besök.
Nåja, konsekvenser. Förra året var jag, som färsking, och vaktmästare, inbjuden. Det osäkra väderläget övergick i en prima tidig eftermiddag. Vaktmästar´n fick stå för bordbärandet. Det var en trevlig sittning, men jag blir stressad av sammankomster – och alltid kommer det fram någon sådan där förbannad telefonkamera.
Jag är inte traditionalist, en överbliven burk, som sällskapet på fabriken prackade på den nyanställde, i all välmening, står fortfarande i mitt kylskåp. Ett år gammal – det lär vara Ok. Lite jästare och dästare. Prima arom, men liksom lite mörare i köttet … Eller upplöst, lite lättare att peta in i tunnbrödsrullen, med tillbehör.
Jag är en verklig surströmmingsamatör, liksom du, som på detta forum öppnat tangentbordet!
Ytterligare historik:
De ohyggligt gamla, sönderrostade, sursillburkarna, som halvt bortglömda stått utomhus på en berghäll i Mellanhembygden, återkommer i det dåliga samvetets minne. De som jag inte, för effektens skull, vågade skjuta sönder med luftgevär, det enda vapen jag äger, och heller knappt vågade att ta i, när vi var Gamla Familjen. Dem var jag mycket noga med att se till, att ingen funktionär på återvinningsstationen såg – när jag vid flytten från söruppland förpassade dem till metallcontainern på en känd återvinningsanläggning.
Smaker och dofter retar onekligen skallen!
Don PJ
Jag kände doften hela gårdagen men vet ej ändå om det doftade så mycket. Min granne kom in på kvällskvisten och jag bad honom lukta och uttala sig om kvarvarande doft. Han kände ingen doft så det måste nog ha varit min hjärna som spelade mig ett spratt under gårdagen.
Erik Forsling
P.S. varför viking!? Är inte väring en mer passande glosa? Vissa skolor hävdar att vikingar for i västerled, medan väringarna for i österled. Andra skolor har velat vederlägga att vikingar bara skulle ha farit västerut. Men, så vitt jag vet, har man aldrig hört att väringar for mot väst. Även fjärran språks ord påminner om den östliga kopplingen.
Men, å andra sidan, gjorde du ditt rov – surströmmingsburken – i Svitjod, då är du väl en viking då. Fel av mig!
Don PJ
Vikningarna for i västerled och det gjorde ju jag i förra veckan, dock utan plundra och härja. Det finns tydligen en viss diskussion om vad som är viking och väring.
Jag använde dock ordet i symbolisk betydelse för uppnådd nivå av mänsklig erfarenhet. Dock, för att fullt ut kunna titulera sig viking så borde också ett vinterbad klaras av och det blir nog svårare än att äta surströmming.