Upplevelser

Första gången

Första gången du flög i ett flygplan, minns du det? Jag själv hade riktigt svårt att komma ihåg men så kom jag att tänka på Borås när jag studerade och bodde på internat. Där bodde ett par, från Dalarna vill jag minnas, hon studerade men han jobbade och han hade också nyligen tagit flygcertifikat för mindre enmotoriga flygplan. Han ville gärna flyga och skaffa flygtimmar varför han var en flitig gäst på något mindre flygfält i närheten. Kanske han var medlem i någon flygklubb?

Han tog gärna med passagerare för en liten tur runt Borås och trakterna där omkring mot en liten bränslepeng. Inga stora summor, fattig studeranden har inte råd att låta pengarna flyga och fara. Det var den första flygturen för min del och fler blev det. 1975 eller 1976. Den första flygturen med ett stort passagerarflygplan måste ha varit från Arlanda till Gran Canaria 1985. Det var den gången jag hade svårigheter att hitta min bil på parkeringen på Arlanda när vi skulle hem. Det hade snöat mycket och att tjockt snölager täckte de flesta bilar på parkeringen. I stället för Volvo och Ford var det idel snöbilar att leta bland.

Första gången jag åkte bil måste ha varit från BB i Jakobstad, något som jag av förståeliga skäl inte minns. Kanske var det major Sandström som körde? Åtminstone till BB hade far engagerat Sandström och hans Skoda och förmodligen också därifrån med ett nyfött gossebarn som extra passagerare. Sandström var känd för att framföra sitt fordon tämligen snabbt genom byn och passade bra för snabb utryckning. Hans bil lär ha kallats Gula Faran i folkmun. Som betalning för körningen begärde han av far en vedhalva, alltså en kluven björk på ca. en meter. Den skulle han använda som hjälp ifall han körde fast i menföre på den tidens vägar.

Den första gången jag åkte tåg var från Bennäs till Ekenäs (med byte) när jag ryckte in i lumpen. Med på tåget fanns militärpolis som höll ett vakande öga på gossarna så att ingen misskötte sig. Det var inte ovanligt att vissa passade på ett festa till det lite grann inför denna speciella resa och blev det för mycket av det goda kunde man hamna i finkan ombord på tåget. Det klarade jag mig från men jag vill minnas att inte var det mycket jag sov den natten. Det militära bjöd knappast på sovkupé.

Första gången jag åkte färja kan jag inte bestämma till 100 procent men troligtvis var det från Vasa till Sundsvall där morbror och hans familj bodde. Det är inte lätt att komma ihåg alla första gångerna man gjort. Den tiden fanns ingen Taxfree-butik utan försäljningen skedde genom en lucka i väggen. Senare har jag åkt färja ett stort antal gånger och också jobbat ombord. Tänk om jag då vetat det.

Jag kom att tänka på den lilla kille som åkte färja för första gången med sina föräldrar, Vasa – Umeå. Jag satt vid bordet bredvid och kunde inte undgå att höra när han undrade var båten fanns. Föräldrarna förklarade att detta var båten där de satt i cafeterian, något han hade svårt att förstå. ”Detta är ingen båt, detta är ett hus”, tyckte han och visst hade han rätt i det. Dagens färjor är stora som höghus.

Första gången jag seglade var tillsammans med svåger när jag ställde mig upp på sittbrädan i roddbåten och spände ut regnrocken så att en frisk sunnan fyllde ”seglet” och båten sköt fart. Svåger styrde med en åra. Någon seglare blev jag aldrig men svåger blev så biten att han senare skaffade segelbåtar och har också varit engagerad i olika båtprojekt, bl.a. allmogebåten Årvass i Oravais. Jag kan tillägga att regnrocken sprack i sömmarna.

Motorcykel har jag aldrig åkt, även om jag har körkortet. Eller åkt har jag gjort men inte kört själv. Som liten gossen fick jag en gång sitta på tanken när en morbror stannade till och jag fick åka med några hundra meter. Det var stort den gången, jag minns fortfarande motorns vibrationer i kroppen. Det är allt vad jag har haft med motorcykel att göra men jag skulle gott kunna tänka mig kortare eller längre utflykter med motorped.

Helikopter har jag inte heller testat, något jag bara måste göra vid nästa tillfälle som ges även om det kostar en slant. Som passagerare vill jag påpeka. Häst har jag däremot kört och det smäller kanske lika högt? När? Ja men som yngling i lantbruket och lasten kunde vara hö eller gödsel.

Har du minnen från dina första gånger med samfärdsmedel eller annat mobilt? Första gången själv på cykel?

flygplan

En lyckad bild på flygplan, tycker jag själv. Några resor med flyg har det ju blivit med åren. Fast nu är det länge sedan senast. Mest har jag rest med Finnair, ett mycket bra flygbolag. Hoppas att de klarar krisen!

Toledo Spain

Fort går det med flyg men det kan det också göra med tåg. Detta är Renfe som anlänt till Toledo i Spanien. Som snabbast gick det 250 km/h. Mycket behagligt att åka med.

Ruka Finland

Med hundspann går det betydligt långsammare men ändå en intressant utfärd i Ruka år 2013. Mycket ivriga hundar.
”Sakta kommer man långan väg”, brukade salig mor säga.

 

Spantax

Till sist en liten godbit. Detta var resan till Gran Canaria 1985. Som synes ser jag (till höger) lite blek ut men så är det på ditresan. På väg tillbaka var jag betydligt brunare. År och dagar sedan!

11 kommentarer

  • annepauline

    Det här var ett kul inlägg! Med jämna mellanrum kommer riktiga tiopoängs inlägg!
    Första gången jag flög. Puh, jag var sjutton år och hade fått sommarjobb på Åland av alla platser. Åkte dit med flyg. Hur det kom sig minns jag inte men så var det. En DC 3:a. Att jag inte dog av skräcken! Planet trillade ner i tre luftgropar, DC 3:orna flög ju lågt. Jag kramade armstöden så händerna vitnade. En flygvärdinna frågade om jag var rädd och jag min arma idiot svarade nej. Världens största lögn genom tiderna. Men planet landade lyckligt och jag blev så glad så jag nästan började gråta. – Båt åkte jag första gången mellan Vasa och Umeå. Vi var ett gäng som åkte, de flesta blev asberusade. Hur fick de köpa alkohol? Hur fick vi alls åka med båten? Vi var runt femton år.
    Nä, det var ingen rolig tur det heller. En kille lånade pengar av mig som jag aldrig fick tillbaka. Puh, bara en sån sak, haha! – Jag har alltid tyckt om att åka tåg. Jag åkte till Vasa några gånger per år med tåg från kanske fem års ålder. Med min mor förstås. På den tiden var det ånglok.
    Ånglokomotiv! Vilka grejer! Loket pustade och stånkade och skickade ut stora rökmoln. Eldarna såg man ibland, de skyfflade kol så svetten stänkte. På hemvägen stannade tåget vid Strömbergs fabrik och mängder av arbetare kom ombord på tåget. De allra flesta av dem satte sig i rökkupéerna och jag lovar att där var så tjock cigarettrök så det var alldeles grått. Där fick konduktören gå in i röken…jaja, han rökte säkert själv. Det blev rätt konstigt när de här moderna tågen kom. Jag fattade först inte ens att det var ett riktigt tåg. Vad har jag mer åkt? Naturligtvis buss! Haldin & Rose till Oxkangar! Det var minst lika spännande som att köra med hundspann för det har jag gjort i Kiruna. ”Mina” hundar sprang som galningar men roligt var det. Just det, jag har ridit islandshäst en hel dag på Island. Det var roligt det också men öm i de bakre regionerna var jag tre dagar efteråt. – Haha, det verkar vara ett livat gäng som är på väg till Gran Canaria. Verkar inte vara riktigt nyktert där heller. Förmodligen en minnesvärd resa. Bilden på flygplanen är verkligen perfekt. Den bilden borde du kunna vinna pris för.

  • annepauline

    … jag måste få skriva att traktor har jag både åkt och kört själv, mycket och ofta…John Deere både med järnhjul och gummihjul. För att inte glömma alla turer med Prinssin, våran en gång i tiden helt underbara ardenner. Tänk att den hästen förstod vad jag sa. HUR kom det sig? Jag reagerade inte på det då, tog det för helt naturligt att om jag sa ”…nu ska vi dit och dit…” så gick han dit jag menade utan att jag så mycket som rörde en töm. Efteråt har jag tänkt många gånger: Hur kunde han veta vart jag menade att vi skulle? Det kunde ibland vara platser som vi gick till kanske några gånger per år. Till kvarnen till exempel. Jag sa: Idaa Prinssin ska vi ti kväänen. Då gick han dit, det var ca 7 kilometer. Jag behövde aldrig röra en töm. Jo, det gjorde jag när vi kom fram för då skulle vi ofta backa in på lite olika ställen och då använde jag tömmarna. Men inte dit och inte hem.

    • Per

      Jag får å min sida säga att dina två kommentarer är riktiga tiopoängare. Just sådant jag vill läsa och ta del av. Bäst är nog att du kört John Deere med järnhjul och åkt ångtåg på riktigt, alltså inte turisttåg. Jag frestas nästan att fråga hur gammal är du? Haha… Nåja, inte tror jag du är så mycket äldre än jag och så frågar man ju inte en dam om åldern. Men visst har du upplevt massor som är värt att berätta som första gången. Visst var det så att du var flygrädd rent allmänt, eller minns jag fel? Det kom en sådan kommentar tidigare men jag kan inte alltid hålla reda på vem som skrev vad. Jo, och att du också åkt en DC-3:an är anmärkningsvärt. Och hundspann i Kiruna och buss till Oxkangar! Du skriver väl dina memoarer?

      Till Gran Canaria åkte jag och två kompisar och visst var vi nästan nyktra, endast någon enstaka öl eller annat med alkohol. Men min kompis, han som syns till vänster, svimmade två gånger under färden när han skulle gå på toaletten. Till stor del beroende på att det var fruktansvärt dålig luft i planet. För han var absolut inte berusad fastän flygvärdinnan trodde det. Då han fick komma in på en toalett där det fanns frisk kyld luft kvicknade han till. Men en rolig resa var det!

      Det är märkligt detta med att hästar kan hitta bort och hem. Jag tror absolut att det var som du skriver, att hästen kände till vissa ord/platser och var de låg. Hästar är mycket kloka om de behandlas rätt.

      Till sist detta med att röka offentligt förr i världen, det var vanligt förekommande, även i annonser. Ingen höjde på ögonbrynen även om det luktade pyton. Idag skulle man bli utskälld efter noter om man bara vågade visa en pinne i mungipan på offentliga platser. Egentligen är det mycket sällan man idag ser att folk röker.

  • annepauline

    Jag blev obotligt flygrädd när DC 3:an trillade ner i Kvevlax. Inte så långt ifrån där jag bodde. DC 3:orna var annars mycket driftsäkra flygplan. Men inte om flygkapten och pilot är fulla efter nyårsfirande. DC 3:or är knepiga på det viset att när man kommer in i planet och går fram i gången till sin plats är det som att gå i en uppförsbacke. Rätt kraftigt uppförslut. Jag har åkt DC 3:a på senare år. Veteranplanet Daisy från föreningen Flygande Veteraner. Hur jag vågade det fattar jag inte riktigt. Jag trodde det skulle vara terapi för min flygrädsla. Haha, det var det inte!

    • Per

      Ja, så var det och också fullt förståeligt. Teknik kan förorsaka olyckor men också människan som i detta fall. Samma med kärnkraft. Tekniken garanterar säkerhet, sägs det, men den mänskliga faktorn kan också ställa till problem. Jag har inte varit inne i en DC-3:a men kommer tillfälle så är jag säkert första man att kolla. En klassisk maskin. Däremot har jag varit inne i en Concorde (överljudsplanet som flög över Atlanten under 3 timmar), dock inte i luften.

  • Erika

    Jag minns. Första gången 1969 flög jag till London,
    andra gången blev det Italien 1970. Dessa två
    flyturer minns jag så väl. Resor som sitter för alltid
    i mitt minne. Kommer ihåg Italien när flygdörren öppnades
    och en fruktansvärd värme strömmade emot oss.

    • Per

      Alltid spännande när man provar något nytt och ofta fastnar det i minnet. Ibland kan det vara speciella detaljer som detta när dörren öppnades i Italien och värmen strömmade emot. Ungefär som när jag som liten gosse fick åka motorcykel för första gången och fortfarande minns motorns vibrationer.

  • E

    Mitt resande började tydligen först i början av 70-talet. Första tågresan var nog när min syster och jag interrailade till Paris, tror det var 1972 eller 1973. Första flygresan var sommaren efter studenten, alltså 1974. Till Rhodos…och där började nog mitt Greklandsintresse.
    Sedan blev det många tågresor, speciellt de åren som jag bodde i Åbo. Och några flygresor till har det också blivit.

    Första gången jag reste med båt, och då menar jag bilfärja, var som tonåring. Minns att min syster och jag cyklade från Skellefteå till Umeå en sommar och då måste vi ju ha tagit färjor till och från Sverige. På den tiden fanns ju färjförbindelse Jakobstad-Skellefteå och så kom vi hem Umeå-Vasa. En sådan resa gör nog inte tonåringar i dag, inga föräldrar skulle numera våga släppa i väg sina ungdomar att cykla och tälta, mestadels längs E4:an.

    När jag första gången åkte bil eller buss minns jag inte. Antagligen har jag förträngt det. Jag spydde nämligen som en hund redan efter några kilometer i en bil/buss. Mina föräldrar utrustade sig med rikligt med spypåsar inför varje sådan resa. Kanske det var därför vi inte reste så mycket med familjen i min barndom. Min far tog förresten körtkort först 1963, då var jag redan skolbarn. Jag har vaga minnen av ett par bilresor till släktingar i Fagersta på 60-talet, det är allt. Men jag tror inte att man i allmänhet reste så mycket då. Mina föräldrar flög första (och enda) gången på 1990-talet, då var de båda över 70 år och fullkomligt lamslagna av skräck trots att resan bara var till Helsingfors.

    • Per

      Då var du mera modern än jag, för Interrail kom aldrig på tal eller ens nämndes i mina kretsar i början på 70-talet. Mest handlade det om lördagsdansen och det eviga problemet hur man tog sig dit. Aldrig jag klarat av en resa till Paris den tiden. Egentligen började jag resa mera avlägset först på 2000-talet och då oftast som ensamresenär.

      Även en cykeltur Skellefteå-Umeå den tiden framstår som modigt. Eller minns jag fel? Var jag faktiskt sådan resmes eller fanns helt enkelt inte intresse? Hmm, tror du det, att ungdomar idag inte skulle kunna cykelsemestra? Jag tycker att de idag är så vittberesta långt innan 20-års ålder att en några dagars eller en veckas cykeltur är småkakor för dem?

      Det har du nog rätt i, på 1960-talet var resandet inte alls på samma nivå som nutida resecirkus. Alltså innan pandemin. Reste man så var det till släkt, inte till södern 2–3 gånger om året och ibland med kort varsel. Den tiden var en resa till Sverige stort och for man ännu längre bort var det omtalat i hela byn och lite till. Idag vet man knappt att grannarna har varit på Kanarieöarna två veckor förrän de dyker upp brunbrända mitt i vintern. Sedan kom bakslaget för allt vad resande heter och idag har knappt en kotte checkat in på minst ett år.

  • E

    Nå, min syster är 9 år äldre än mig, så hon var ju närmast vuxen då. På egen hand skulle jag som 16-17 åring inte ha vågat mig till Frankrike eller ens till Umeå. Hon ville nog ha mig med som tolk eftersom jag läste både engelska, tyska och franska i skolan (det gjorde man då), medan hon inte kunde annat än svenska på den tiden. Fast jag kom fort underfund med att vi inte kom långt med min skolfranska i Frankrike! ?

    Dagens ungdomar far som skottspolar runt i världen, så jag tror inte att en campingsemester på mommopedar utan växlar lockar speciellt. Det jag menade var att en sådan färd som vi gjorde då skulle vara alltför farlig i vår galna värld i dag. Skulle två ensamma flickor på cykel klara sig oskadda den sträckan i dag? Och då tänker jag inte enbart på att trafikmängden ökat markant på 50 år. Jag kan inte minnas att vi var rädda någonsin under resan, men ingen makt i världen skulle få mig att tillåta mina tonårsdöttrar – ifall jag hade några – att göra en sån resa i dag. Det finns för många galningar därute! Då är det nog säkrare med flyg och tåg, där finns andra människor runt omkring.

    • Per

      Aha, då förstår jag. Men ändå, att cykla från Skellefteå till Holmsund dit jag antar att ni cyklade är det ändå 150 km.
      Jo, tyska läste jag också förutom engelska och fick en hyfsad början men först senare har jag haft möjlighet att förkovra mig i de språken. Alltid bra att kunna lite språk.

      Jo, helt säkert finns det en och annan störd eller påverkad person, oftast män, längs våra vägar men man kan också se kvinnliga cyklister med packade cyklar på sommaren på väg. Fast många är de inte. Även liftandet som var så vanligt förr i världen verkar nästan helt ha upphört. Frågan är om det beror på faran eller att folk idag har råd till åtminstone en bussbiljett? Är vi idag mera rädda och finns det fog för det eller beror det på vi har tillgång till all världens elände genom massmedia, tv och Internet?

      En stor skillnad i fråga om säkerhet är var man bor och befinner sig. På landsbygden och ju längre norrut man kommer, desto säkrare är det. Jag skulle gott kunna tänka mig att övernatta i en bil i norr men är mera tveksam till det i söder och absolut inte i en stad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate blog »