Litterära äfventyr

Åh, regniga natt, aldrig mera kan livet bli glatt – sjunger Anna-Lena Löfgren i en känd sång från 60-talet och frågan är om vi inte snart lite till mans får börja nynna denna visa med tanke på det ofta förekommande regnandet denna sommar. Vaknande tidigt i morse av att det skvalade rätt friskt på utsidan.

Vad gör man då när man har semester och vätan håller en inomhus långa stunder? Jo, man kan ju t.ex. läsa böcker. Bokläsandet har blivit lidande de senaste åren p.g.a. Internet och i viss mån även mitt bloggskrivande men nu får jag tillfälle att läsa ikapp åtminstone något.

Jag fick för en tid sedan hem en bok med titeln ”Nordland – konturer till en reseskildring” av Pelle Molin. Jag började intressera mig för denna skald i samband med att jag planerade min Norrlandsresa och jag beställde den enda bok som nu finns tillgänglig på nätet. Han var inte särskild produktiv vad gäller antal böcker så det finns väl egentligen bara en till bok av honom och som är mera känd, nämligen ”Ådalens poesi”.

Den nu lästa boken Nordland handlar om livet, naturen och sedvänjor uppe i Norge (Nordlands Fylke, Bodö, Lofoten, med flera ställen) under slutet av 1800-talet. Det fina med denna bok är hans språkbruk och ordvändningar. Jag gillar ju gamla ord och ett lite gammeldags sätt att uttrycka sig i skrift. Därför tänkte jag plocka ut några godbitar, meningar här och där, för att ni skall förstå vad jag finner charmerande med hans skriverier.

Hela fjället lefver bokstavligen. Konturerna springa i djärfva afsatser och slå de omöjligaste kullerbyttor, snön hakar sig fast med förtviflans energi i de omöjligaste skrefvor och så är det i oändlighet utan avbrott efter som ångaren går.

Vid pasesranedt af polcirkeln tager kaptenen fram en kikare, som han praktiserat ett hårstrå uti. Folk, som se i den kikaren, få sålunda se polcirkeln.

Tusende ejdrar simma omkring i flockar och tusende måsar skrika och tusende kråkor slåss med måsarne och tusende skator skratta däråt.

Karlarne släppa sitt väder vid bordet och rapa efter maten och spotta saliven af skråtuggningen öfver matkopparne (skrå = tobak).

Texten kan man inte finna modern men det är just det som jag gillar. Boken ”Ådalens poesi” kommer vid tillfälle att inhandlas från något antikvariat för fortsatt läsning. Till sist vill jag ta med ett lite längre utdrag med en målande beskrivning av hur det kunde gå till i den goda staden Bodö. Jag har sagt det förr och det tål att upprepas: Inte var det alltid bättre förr.

Hvarenda butik i den goda staden Bodö är fullpackad med män i skinnehyre (oljekläder) och sjöstöflar. De trängas och skrika, vilja köpa, men slippa ej fram till disken. De vifta med en femma och ropa ut det de vilja ha. Om detta kostar 3:75 få de icke eller sällan 1:25 tillbaka. De frågar icke efter det. Det är så ohyggligt brådt. Icke heller tackar handlaren. Har inte tid att ge tillbaka! Har inte på villkor tid att tacka för det han får för mycket! Öl rinner i strömmar. Aquaviten  i bäckar. Tårar som små springfloder och eder och förbannelser som yrande skum – i slagsmålen.