Hästkuren

Fredagskväll värkte min skuldra och nacke något fruktansvärt. Jag visst inte vart jag skulle vända mig; till sist fann jag ett läge i sängen och kunde slumra in korta stunder. Lördagsmorgon var det bättre men nu var jag på så uselt humör att jag var beredd att betala ett kungarike för lindring mot den malande värken.

Jag hade fått tips om att på att på Motonet, landskapets ledande affär i bildelar och andra fritidsprodukter fanns botemedlet: hästsalvan, pferdebalsam auf Deutsch. Jo, då lär den heta, ett liniment som skall vara dunderkuren för hästar, idrottmänniskor och så vanliga dödliga med diverse muskelkrämpor.

Sagt och gjort inhandlades en sådan ganska stor burk innehållandes en blå salva som luktade starkt men ändå gott. Under 5 europenningar för 500 ml vilket betingar ett pris inget apotek kan slå. När jag kom hem smorde jag in min lekamens drabbade delar och si, redan efter en kort stund kändes förbättring och på lördags eftermiddag kunde jag t.o.m. delta i ett födelsedagskalas. Grannens son fyllde 7 år och det är ett jubileum som är nästan lika stort som 50 år på denna jord.

Det onda är inte borta men jag har åtminstone fått någon slags lindring som gör att jag åter kan fungera mera normalt. På eftermiddagen for jag en sväng till min villa (sommarstuga) och kunde konstatera att läge för dopp i havet ännu var långt borta. Isen låg över fjärden så långt ögat kunde nå och vägen fram till stugan var allt annat än farbar med bil. Kommande två veckor tror jag också att menföret sätter in på grusvägarna.

Det var lugnt och fint där ute, solen sken och någonstans hördes skrikande måsar men var de fann öppet vatten kan jag inte säga. Ibland hördes ett knakande i den tjocka isen annars var det tyst och rogivande. Det är här ute som jag brukar sitta på verandan och fundera på livet, nöden och döden. Mest livet för det är ju det som vi befinner oss mitt i. Idag hade jag känt för att sitta en stund och samla tankarna men det var för kallt och med tanke på mina krämpor var det inte tillrådligt. Våren är dock på kommande även om jag ännu ikväll inte hittade några tecken på spirande växtlighet vid min stugas södra gavel. Där brukar nämligen de första tappra bladen synas. Ifjol fick jag bild den 12 april på de första blommorna på väg upp, i år får jag vänta.