Vandring på skutan

Onsdag
Vädret var omväxlande, både regnskurar och sol men vädret kändes ändå mest varmt förutom en kort stund halvägs upp på Åreskutan. Då kändes vinden rejält och fint regn piskade fram över ytan på Lillådammen. Det kändes skönt att hitta lä i en klippskreva och njuta av te och smörgås, riktigt mysigt till och med.

Orsaken till min lilla fjällvandring på Åreskutan är att jag i juni köpte en tavla som är målad av Kenny Sjöström i Duved. Motivet är Åreskutan målad på stranden av Lillådammen. Jag tyckte mycket om tavlan. När jag hängt upp tavlan på väggen beslöt jag att på semestern göra besök på ort och ställe för att själv se Åreskutan från denna position. Därför gjorde jag min första lilla fjällvandring när jag följade Björnens stig mot Bjelkes gruva. Helt underbart att gå den stigen. Jag har fått vittring om en ny aktivitet som borde praktiseras mera. Det är naturen och en helt annorlunda terräng än vad jag annars är van vid som gör att det var så fint att vandra i fjällmiljö. På väg tillbaka blev det rast vid Byxtjärnen och det var en helt underbar sjö där man kan sitta på stranden och lapa den sol som speglar sig i det kristallklara och rena vattnet.  En fin stund på Årskutans sluttningar.

Sedan kördes en tur runt Frösön. Vid Jordgubbscaféet blev det paus och intag av jordgubbsdrink. Gott och läskande.  Kyrkan på Frösön besöktes också som hastigast och Vilhelm Peterson Bergers grav och boställe besågs. Frösön har många fina vyer att bjuda sin besökare.

Kvällen avslutades på samma ställe som igår med gratis middag. Jag hade ju kvällen innan fått en sedel för gratis varmrätt och den tyckte jag att kunde utnyttja. Samma artiga och belevade sätt möttes jag av även denna gång och maten var mycket god. Stället kan rekommenderas. Dalwhinnie på Prästgatan.

Hur det blir med uppdateringen av bloggen resten av veckan vet jag inte för nu bär det av till Urkult. Hur uppkopplingen till nätet är där vet jag inte men wifi har utlovats.  Jag har dock inte så stora förväntningar på den möjligheten. Desto större är min förväntan på Urkult. Hoppas att vädret är oss nådiga.

åre
Här startades vandringen till Lillådammen.
åre2
En spång över bäcken vid Lillådammen
åreskutan
Detta är motivet på tavlan vid Lillådammen. Tyvärr höljdes själva Åreskutan i moln.
åre3
Vackra och vidsträckta vyer upplevdes under dagen
storsjöodjuret
Denna figur syntes av och till i Östersund, Storsjöodjuret.
östersund
Ett stort och pampigt stadshus har de i Östersund

 

 

 

 

Annonser

7 thoughts on “Vandring på skutan”

  1. Vilka fina bilder! Vackra ställen du besöker. Stadshuset i Östersund är verkligen pampigt. Pampigare än kungliga slottet i Stockholm.

    Gilla

    1. Naturen är oftast vacker som sådan, ibland gör också människorna vackra saker eller pompösa saker; som ett stadshus i Östersund. 😉

      Gilla

  2. Någonstans i mina gömmor har jag ett sådant där märke, som ser ut som ett simmärke, med nål och allt, för att stolt fästa på ett ytterplagg. Det bevisar att jag i min barndom bestigit Åreskutans topp tillsammans med bl.a. min far. Kan inte minnas om morsan och lillbrorsan var med under just den strapatslösa strapatsvandringen. Bara ett evigt gående uppåt. Minns inte heller om det fanns en linbana som vi nyttjade för returfärden.

    Är nästan allergisk mot ödebyggder, utbyggdssemestrar och vandrande i olika biotoper – kort sagt, mycket av det som jag tror att herr bloggägare däremot uppskattar. Men som barn exponerades jag ofrivilligt inför några sådana eskapader, och det är nog därför som motviljan ännu sitter i. Men, visst tyckte jag och lillebror att det var ganska roligt att komma upp dit där snön låg permanent året runt. Den var kram, och ett snöbollskrig mitt i sommaren tillhörde inte vår vardag.

    Bärplockning avskyr jag av samma skäl – utom rönnbär då. De är synnerligen lättskördade, om man finner bra bestånd, liksom lättrensade. Och av dem kokar man en underbar gelé.

    Ha det nu bra i din roll som festivaldiggare! Och glöm inte att köpa kronärtskockor …

    Gilla

    1. Något märke fick jag inte, men så besteg jag inte heller Åreskutan utan vandrade en bit till Lillådammen. En sten tog jag dock med mig därifrån som minne.
      Jodå, ödemarken har sin charm, något som jag uppskattar. Några kronärtskockor blev det inte för jag besökte inte någon större köplada, bara små lokal bybutiker. Kanske nästa gång.

      Gilla

      1. Något märke fick allt inte jag heller, man fick köpa det! Men ärligt talat, jag betalade det inte själv …

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s