Jantelagen och jag, vi och den där
I torsdags åkte nästgårdssvåger och jag till den lyckliga staden för att i Stjärnhallen lyssna på torsdagsföredraget som denna gång hade rubriken ”Att överlista Jante – om konsten att lyfta sig själv och andra”. Talare denna gång var Tomas Gunnarsson som kom flygandes från kungariket.
De flesta har väl hört talas om Jantelagen:
- Du skall inte tro att du är något.
- Du skall inte tro att du är lika god som vi.
- Du skall inte tro att du är klokare än vi.
- Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
- Du skall inte tro att du vet mer än vi.
- Du skall inte tro att du är förmer än vi.
- Du skall inte tro att du duger till något.
- Du skall inte skratta åt oss.
- Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
- Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Den handlar i korthet om att man skall anpassa sig till normen i samhället, inte sticka ut, inte bli godkänd för något bra man gjort, att bli nedtryckt i skorna, inte tro att man är någonting. Kollektivet mot individen.
Jantelagen kan vara obarmhärtigt dömande och mången har fått känna på den i olika sammanhang. Någonstans i grunden handlar Jantelagen om avundsjuka och missunnsamhet. Man kan delta i förtryckandet av andra men också förtrycka sig själv med samma lag.
Mycket av det som Gunnarsson talade om kände jag till sedan tidigare men det är alltid bra att få nya synvinklar och en eftertanke i bakhuvudet när man åker hem från en sådan föreläsning. Hans föreläsning var som ett smörgåsbord där man kunde plocka åt sig och gömma i sin tankevärld för att sedan reflektera och bearbeta.
T.ex. detta med att ta emot beröm. Hur ofta ser man inte folk bli generade och slår ifrån sig med ett ”Äsch, det var så lite” när de får beröm. Även jag drabbas av detta fenomen. Det är inte riktigt fint att få beröm och ta det till sig för då kanske man anser sig lite för mer än andra. Det gäller att klädsamt stöta bort berömmet för att underordna sig Jantementaliteten.
En annan sak är att inte våga ta språnget mot något man vill bara därför att man tror att man inte duger. Inte kan väl jag söka den där tjänsten, inte kan väl jag stiga fram och säga min mening, inte kan väl jag göra tvärtemot vad alla andra gör. Denna del av Jantelagen kan vara förödande för en människas utveckling.
Jag kom att tänka på att i arbetslivet är det vanligt förekommande att man blir nedtryckt och tillbakahållen om man avancerar från t.ex. vanlig arbetare till förman, tjänsteman eller något annat som anses förmer än den vanliga knegaren på golvet. En gång arbetare, alltid arbetare, för hur bra du än passar in i din nya roll så finns det alltid de som påminner om att egentligen är du bara arbetare, bondtölp från landet eller att du saknar den formella utbildningen. Här tror jag det handlar om avundsjuka men också om att nedvärdera den vanliga arbetaren och i förlängningen sig själv om man är mannen på golvet som använder Jantelagen i detta sammanhang.
Han tog även upp att man borde känna tacksamhet över mycket och det kan jag hålla med om. Det låter som en klyscha men hälsan är definitivt en sak man borde var tacksam över. Tänka att få vakna utan smärta eller frånvaron av en dödsdom hängande över sig. Vi som är något så när friska borde stanna till emellanåt och känna tacksamhet över det vi har, både hälsan och mycket annat vi tar för givet. Visst kan man gnälla över än det ena, än det andra, men egentligen borde man vara betydligt mera tacksam än gnällmåns.
Själv har jag kommit till insikt om att det är sällan så dåligt att det inte kunde vara värre. T.o.m. mycket värre! När man riktigt tänker efter så är det så i de flesta fall. Jag tror att jag har skrivit ett inlägg om denna min devis vid något annat tillfälle.
Jag tror de flesta använder Jantelagen på ett eller annat sätt i tillvaron, medvetet eller omedvetet. Egentligen borde man sakta ned och studera sina reaktioner och beteenden gentemot sig själv och andra och se var och när man använder Jantelagen. Jag tror det finns en hel del att lära.
Till sist vill jag berätta om en gång när jag definitivt drabbades av Jantelagen. Det var i tidiga tonåren, i skolan. Vi hade till behandlingen pi-talet (3,14) och rektor Ekman som också hade hand om matematikundervisningen föreslog att, tills nästa gång vi hade mattelektion, skulle vi som kuriosa försöka plugga in så många decimaler som möjligt av talet pi. Snacka om värdelöst vetande men ändå.
Jag tog det som en utmaning och lyckades memorera 28 decimaler av pi. Nästa gång vi hade lektion frågade rektor Ekman om det fanns någon som kunde fler än två decimaler av talet pi och naturligtvis var det några som försökt sig på uppgiften. Klassens ljushuvud i matematik kunde 12 decimaler och det var minsann inte dåligt och bäst så långt. Själv hade jag också vinkat med handen att jag kunde många decimaler men när jag hörde att han ”bara” kunde 12 decimaler tog jag ned handen och avstod från att briljera med mina 28 decimaler. Plötsligt drabbades jag av Jantelagen, som jag inte ens visst fanns, för inte kunde väl jag vara så mycket duktigare än den bästa på klassen i denna harmlösa lek.
Föreläsningen var givande på många sätt och svåger köpte även boken med samma namn som föredraget medan jag ville vänta till efter föreläsningen innan jag bestämde mig. Dock blev det ingen fortsatt försäljning av boken för Gunnarsson hastade snabbt vidare till flyget som skulle ta honom hem. Dock finns boken till försäljning på nätet och 3 euro billigare så det var ingen förlust. Jag kan köpa den när och om jag vill. Eller så lånar jag av svåger. 😉
Du kanske också gillar
10 kommentarer
idaerika
Tänkte faktiskt också skriva om detta ämne inom kort. Har honom på facebook och läser det han lägger ut varenda dag. Det är sant, klokt och ju mer man läser ju mer peppad blir man att ta för sig av livet. Jag blir det iaf! Vi kan alla nå våra mål och drömmar om vi vill..
PJN
Kollade på FB och där fanns flera bilder från i torsdags, bland annat en där jag också syns lite grann. Det blir intressant att läsa din skriverier i ämnet.
Ann-Marie
Beröm ska man tacka för! Det är ju lite att nedvärdera motpartens åsikter/värderingar om man bara ”viftar” bort det!
PJN
Det har du rätt i! Kanske en större medvetenhet om detta håller på att växa fram. Det är ju inte så dumt att få beröm och visst kan man själv kosta på sig att berömma när man tycker så är givet. Lite mera vänlighet och uppmärksamhet tar ingen skada av.
Erik Forsling
Ett innehållsrikt, bra och starkt inlägg, men jag har lite att pyssla med – så jag ska inte långrandigt kommentera innehållet. Där slapp du undan det!
Du skrev om ”boken”, d.v.s. föreläsarens bok, men min spontana fråga är om du har läst ”Boken”? D.v.s. Aksel Sandemoses roman ”En flykting korsar sitt spår” (1933) – där den av dig citerade lagtexten för första gången såg dagens ljus? Det var trevligt att du återgav hela lagtexten, de flesta vet inte ens vad den handlar om – men många använder j-ordet flitigt trots det.
Själv har jag haft den i min bokhylla sedan 1970-talet, skamligt nog utan att ännu ha läst den! Däremot har jag lånat ut den till min far, som snart har slukat all min skönlitteratur; såväl läst som oläst. Han har läst också den! Alltid någon nytta med det bokinköpet. Men, jag avser att småningom ta itu med densamma …
Appropå Den Gamle – just nu kämpar han med det kinesiska jätteeposet ”Berättelser från träskmarkerna” i fyra delar, översatta av den nu gamle sinologen/professorn emeritus Göran Malmqvist. När jag kom släpandes med volymerna, i en kasse med blandad litteratur, uttryckte farsan sig tvekande, … men nu är det annat ljud i skällan. Hans stora problem är att han har svårt för att krypa till kojs när tiden är inne – för berättelserna griper tag i honom, och håller honom kvar vid läsbordet.
Även dessa volymer är sjuttiotalsinköp som jag ännu inte läst – trots att åtminstone ett av mina barn älskar dem. De får kanske bli första prioritet när jag släpar senaste bokkassen i retur, och lämnar en ny till den äldste levande av fyra generationer. Vad jag egentligen ville säga med allt detta ordbajsande är att jag tror att också du skulle uppskatta en tur till träskmarkerna! Håll ögonen öppna på antikvariaten.
Alltid trivsamt med rättrådiga alkoholiserade slagskämpar till munkar, intrigmakare, stråtrövare och gud vet vad av allsköns filurer – bara man slipper ha dem in på livet, rent fysiskt. Litterära figurer är trivsammare, även om de är skitstövlar!
PJN
Jodå, jag har läst ”Boken”, kanske t.o.m. ett par gånger. Något lustigt är att jag i Malmö hade en dansk arbetskollega som var född och uppvuxen i Jante, d.v.s. Nykøbing/Mors något år efter handlingen i boken och han kände inte till boken förrän jag presenterade den för honom. Han läste boken och fann mycket som han kände igen och sådana snarlika händelser som han själv upplevt. Det var som om han delvis hade levt det som romanen berättar om. Ganska märkligt. Hans liv borde det också ha skrivits en roman om för han hade massor att berätta om livet i Köpenhamn på 1950-talet och senare i Malmö.
Jag får lägga Träskmarkerna bakom örat. Vem vet vad jag stöter på under mina resor. Just nu håller jag på att läsa Walden av Henry David Thoreau, till på köpet på engelska. En utmaning!
Erik Forsling
Thoreau, ännu en av dessa gamla hjältar. Mitt exemplar heter nog ”Skogsliv vid Walden” – Walden pond på engelska, om jag inte misstar mig. Inköpt på 1980-talet, och faktiskt i stora stycken läst – i svensk översättning.
Spännande det där med din kompis. Själv samtalade jag (passande nog) just idag med en kollega, och han berättade om sin bronkitis, som han drabbades av redan i barndomen, p.g.a. fattigdom och misär. Det var inget lätt liv att bo med en ensamstående mor i en källarlägenhet i Köpenhamn i 1950-talets början. Bara fem, sex, sju år efter kriget.
PJN
Ja, det är samma bok.
Det var en annan tid, då på 1950-talet, och även om jag är född då så minns jag inte mycket av den tiden. Berättelserna från Köpenhamn den tiden var så levande och fulla av detaljer och händelser att det säkert gått för den händige författaren att få ihop en bok. Synd att jag inte skrev upp allt som jag fick höra av min kollega.
Christina
http://photomomentsblogg.blogspot.fi/2013/11/tomas-gunnarsson.html
Ni syns på bild, du å pappa! 🙂
PJN
Jo, jag har sett.