Norrländsk Passion

Så är jag åter över till Björkarnas stad. Visst blir det tredje gången i år? Inte så ofta ändå med tanke på att staden ligger nära, bara fyra timmars båtresa. Nåja, folk har blivit bekymrade och allt som oftast har jag fått höra: ”igen, vad skall du dit och göra nu igen, du måste ha ett fruntimmer där som du besöker”. Tja, vad skall jag svara på det, hur jag än svarar så blir de inte nöjda.

Hur som helst så igår eftermiddag besågs Norrländsk Passion, ett teaterprojekt mellan fem norrländska teatrar. Det var premiär i Nolia ishall där scen och läktare byggts upp. Först ett par ord om läktaren: Trångt och bökigt. Därtill verkade bänkraden lös i konstruktionen för den vippade fram och tillbaka. En välmående dam satte sig mitt på raden och för varje gång hon rörde sig följde alla andra med i svängarna. Man kände sig som en nickedocka. Först när bänkraden blev fullsatt blev det lite stabilare men obekväma var sätena ändå.

Norrländsk passion; jag kom att tänka på vad ordet passion betyder för mig. Engagemang, lidelse, entusiasm kommer jag i första hand att tänka på. Var det Norrländsk passion vi såg igår på premiären? Ja, på ett sätt genom att så många teatrar samarbetar och projektets storlek. Det blev som en summa summarum av norrländsk teater, sång och kreativitet.

Någonstans hade jag dock väntat mig mera vurm för Norrland, kanske även för naturen. Det var i huvudsak tre teaterstycken som utgjorde stommen i föreställningen, de varvades med fin körsång och jojk. Även samernas rättigheter, eller snarare brist på rättigheter, och deras historia togs upp i ett engagerat framträdande av Mimi Märak. Det var som om hon skällde ut publiken med en glöd som verkade äkta. En röd tråd genom alla tre teaterstyckena var girighet och egoism men också kamp och sunt förnuft. Det ena pjäsen handlade om en entreprenörs försöka att sko sig på en norrbottnisk kommun genom att begära ockerpris för att hålla vägbelysningen igång. Den andra pjäsen handlade om ett telemarketing företag och dess metoder för att pressa sina anställda och locka fram det primitiva hos folk när försäljningen skulle ökas. Upprepa en lögn tillräckligt ofta så blir den sanning. Den tredje pjäsen tyckte jag bäst om. Den handlade om ungkarlen som vid en semesterresa i Thailand träffat en kvinna som utgjorde hinder för de planer släkt och en kvinnlig rival till hans nya bekantskap hade för honom hans egendom.

Fördomar och särdrag kom fint fram i alla tre pjäserna och jag tycker att det norrländska kynnet bäst visades i Norrbottens Teaterns framställning av ”Måste hem innan det blir mörkt”. Kanske just för att de är längst norrifrån.

Var det värt att se Norrländsk Passion? Ja, det tycker jag. Visserligen var det inte en föreställning som man skrattade sig genom men det fanns så mycket som påminner on Norrland och dess problem och villkor men också människorna och deras möjligheter. För ofta är det så att antingen ser man bara svårigheter eller så ser man möjligheter. Det gäller bara att välja. Just nu väljer jag att ta en promenad längs Umeälven innan bussen åter äntras för färd mot Holmsund och färjetur över Kvarken.

PS. Tjejen som satt bakom mig hade ett så härligt skratt att enbart det var ett nöje. Inte hårt och skrällande utan mjukt och nästan fnittrande.

umeå_1
På väg till Nolias ishall för teaterupplevelse.
frasses
Efteråt besök på Frasses och Viltburgare som var riktigt goda.
Annonser

4 thoughts on “Norrländsk Passion”

  1. Det var en fin recension av det norrländska kynnet och om den specifika teaterföreställningen. Jag får lust att se den men kanske i en annan lokal med mindre vingliga stolsrader.

    Gilla

  2. ”Nåja, folk har blivit bekymrade ..” Tja, vaffan har andra med dina resor att göra. Säg att du har en pojkvän där, eller be dem gå någonstans och självantända. Nu är inte jag någon norm, eller förebild, men det skulle jag gjort; trots att jag är vanlig tråkig hetero, och dessutom ganska timid, egentligen. ”Folk” ska inte blanda sig i så f-bannat mycket. Jag tar med stort intresse del av dina redogörelser, och jag är imponerad över att du faktiskt ser till att unna dig ett gott kulturutbyte!

    Själv sitter jag här i Gamla Hembygden, alt. Norduppland, tidigare i Söruppland, och tar mig inte ens till Kungliga Huvudstaden, med allt sitt utbud utbud av teater, musikscener, restauranger, etc, etc, Dit kan man på kortare tid än vad din färjeresa tar i anspråk ta pendeltåget. Och avgångstiderna är generösa. Numera tar jag mig inte ens till Uppsala. Misär. Men å andra sidan trivs jag rätt bra här i Plejset – och radioteatern är Sveriges största scen.

    Stå på dig!

    Passion är inte ett enkelt ord att handskas med, inte minst när man befattar sig med (t.ex) Bachs och andra kompositörers kristuspassioner. Varken skratt eller hängivelse. Snarare lidande. Passion är lidelse, hänförelse, bara i en viss utsträckning. Men ordets betydelse har väl förändrats nu.

    Du verkar inte helt nöjd med föreställningen, trots att du ger den godkänt. Det är väl bra! På sitt sätt. Har man tagit tid och finanser i anspråk för att skåda något som man kan förhålla sig kritisk till, istället för att intala publikum (bloggläsarna) att det var en magisk afton – då tycker jag att man är en bit på väg. Du vet, det där med att skilja axen från vetet. Personlig utveckling.

    Gilla

    1. Ha, ha, det skulle nog börja gå ”Rykten på bygden”, som en av pjäserna hette, om jag säger att jag har en pojkvän i Umeå. Fast det hade varit kul att se deras miner. – Nej då, jag är nog vanlig hetero jag också, om det sedan är tråkigt eller ej, vet jag inte. Folk är väl bara nyfikna men jag har senare tid fått frågan så ofta att jag valde att inleda inlägget med den. Förresten, vid närmare eftertanke, så var det faktiskt fjärde gången detta år som jag korsade Kvarken tur och retur.

      Föreställningen får inte 10 poäng; kanske jag hade för högt skruvade förväntningar med tanke på all reklam den fått. Jag hängde väl också upp mig på ordet passion och trodde att tillställningen skulle bli en enda stor lovsång till Norrland och jag skulle gå därifrån i ett rus av inspiration och magi. Pjäserna var mera jordnära och tog upp frågor ur ett norrländskt perspektiv, nog så viktigt och väl utfört men jag saknade ändå den där riktiga wau-känslan.

      Trots det ångrar jag inte att jag såg Norrländsk Passion. Det var första gången jag såg norrländsk teater och så mycket man fick av teater både från nord och från syd, för Norrland är vidsträckt och det finns skillnader. Även körsången, dans och jojk var njutbara. Mest intryck gjorde Mimi Märak som i en explosion av anklagelser ifrågasatte hur det samiska landet erövrats och utnyttjats. Det var nästan som en kalldusch för publiken.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s