En riktig rökare
Jag låg på stadig kurs på pulsådern genom landskapet bakom en bil med passlig fart. Frid och fröjd tills jag kände en konstig lukt. Min första tanke var att Brunte fått dålig mage, bränt gummi som det luktade. Jag var benägen att stanna till och kolla vad som var på färde under huven.
Innan jag hann inleda denna manöver förstod jag att det var framförvarande ekipage som hade problem. Sjok med blå rök började plötsligt välla fram med jämna mellanrum för att till sist lämna en jämn, blå dimma längs pulsådern. Efter 10 km blev röken ljusgrå och tätare. Nästan så att man inte alls låg bilen framför trots att jag låg mindre än 100 meter bakom. Som en lokal dimbank susade den fram genom provinsen. Jag väntade på att vilken minut som helst skulle bilen ge upp och stanna vid vägrenen, men icke. Den körde på i god fart ända fram till statens utställda spargris vid Botniahallen. Där svängde den till höger och försvann. Odören försvann också, det var jag glad för. Jag gissar på att någon packning i motorn pajat men det bekymrade inte föraren det minsta. En riktig rökare som tog en rövare.
Detta fick mig att tänka på andra rökare i dubbel bemärkelse. För ett antal år sedan vaknade jag tidigt en söndagsmorgon vid fyra- femtiden. En fin morgon och jag beslöt mig för att ta time out från sovandet. Plötsligt såg jag två bilar sakta vaggade fram på en liten ängsväg mitt i byn, en väg som inte alls är lämpad för personbilar. Men sakta körde de på utan att fastna i något hål eller hänga sig på någon tuva. Märkligt att de båda bilarna klarade sig fram till landsvägen och kunde svänga mularna åt mitt håll. De satte fart och nyfiken som jag var stack jag ut huvudet vid ytterdörren för att se vem som var så dumdristig att köra bil på den obefintliga ängsvägen en tidig söndagsmorgon. Döm om min förvåning när de passerade min stuga och det rök någonting fruktansvärt kring de båda bilarna. Hela backen låg insvept i ett rökmoln när de passerat. Vem det var kunde jag inte se.
Ryktet förtäljde senare att det var ett gäng rökare som den tiden bodde i byn som var på utflykt. Kanske dimman också hängde tung i bilarna, vad vet jag, men den yttre rökridån orsakades av nödbloss som hölls ut genom fönstren på bilarna medan de gasade på genom byn.
Det närmste jag kommer sådant rykande är när spisen strejkar och röken inte vill dra ut genom skorstenen. Det brukar hända på hösten när jag startar eldningen efter sommarens uppehåll. Med lite övertalning brukar skorstenen ändå till slut dra en suck och låta röken gå rätt väg. Någon enstaka gång har jag glömt att öppna spjället när jag tänt eld i spisen och sedan gått ut på annat ärende en kort stund. Då är det minsann inte roligt att öppna dörren och träda in i rökens rike. Vädring blir det men det är inte heller bra när det är kallt ute på vintern. Som tur är, är jag ingen vanerökare, inte ens en feströkare, vare sig det gäller Nortti, gräs eller rykande spis.
