Minnen
Oj, mera än en hel vecka sedan jag senast skrev ett inlägg. Så lång bloggpaus tror jag inte att jag har haft tidigare. Sanning att säga så har jag inte haft lust att skriva något, intet nytt har heller hänt på det personliga planet förutom att jag har haft besvär med mina axlar.
En liten grej dök dock upp på Facebook härom dagen. Jag är med i en grupp på FB som heter Euroway Crew. Medlemmarna är f.d. besättningar på rederiet Euroways fartyg Frans Suell och Silja Festival som seglade i södra Östersjön på början av 1990-talet. En 10-minuters video visades på Silja Festivals färd från Lübeck till Travemünde någon gång under år 1993. Visserligen inga hissnade vyer men ändå ett kärt minne från den tiden. Många minnen väcktes till liv från den tiden. Den bästa tiden i mitt liv, vill jag påstå.
Färjelinjen gick mellan Malmö och Travemünde-Lübeck och utökades senare även till Köpenhamn. Egentligen var det mera tänkt som en kryssningslinje men även bilar och frakt kunde tas med. En lustig grej var att passagerarna kunde parkera sina bilar ombord på bildäck medan de kryssade, åt och drack, roade sig kungligt ombord. Vinterhalvåret gick linjen även uppför floden Trave in till Lübeck. En färd på ungefär 17 km fågelvägen men floden slingade sig så det blev nog mera än 20 km längs floden skulle jag tro. Fartyget låg stilla där över dagen vilket betydde att vi i besättningen också kunde gå iland när alla sysslor var utförda enligt schema. Lübeck blev lite bekant för mig den tiden.
Det fina med tiden ombord på Euroways båda fartyg var gemenskapen och den fina andan hos besättningen. Besättningen var relativt ung, ingen var gammal i huset och allt byggdes upp från början. En del hade naturligtvis erfarenheter från sjölivet sedan tidigare men många var ändå nybörjare som fick genomgå en gedigen skolning inför uppgiften. Bl.a. annat läste jag intensiv-tyska i tre månader på heltid.
Många nya bekantskaper fick jag och idag skulle det vara roligt att åter träffa dem. Vi var ett gäng som trivdes tillsammans. Visserligen var det tungt och stressigt ibland men det uppvägdes lätt av omväxlingen i arbetet och besättningsbyten. Vid byte av besättning uppstod stora kramkalaset. De närmsta arbetskamraterna av motsatt kön skulle kramas, de som gick av, de som kom ombord. Mera sällan blev det kram man och man emellan men tjejerna var mera frimodiga och moderna även den tiden.
Suck, det var en härlig tid när jag tänker på det. Det var en spännande tid och mycket fick jag uppleva. Borde skriva mera om detta, sätta det på pränt. Och så mycket god mat vi fick! Speciellt minns jag de stora räksmörgåsar som blev över i cafeteriorna ombord när de stängde för kvällen. De bars då ned till mässen och hade man tur och var påpasslig kunde man få sig en godbit sent på kvällen när passet var slut för dagen. Det var hela berg med räkor!
Egentligen borde jag ha fortsatt på sjön men så blev det inte. Rederiet upphörde efter ungefär två år och då gick jag iland. Jag sökte annat jobb på sjön och skulle också fått ett sommarjobb på DFDS men när jag sedan i samma veva fick fast jobb i land tog jag det. Sådant blev det och idag har jag minnen kvar och en lös kontakt med åtminstone några av besättningen via FB.
Ibland när jag tänker tillbaka så undrar jag hur livet blivit om jag fortsatt till sjöss. Vi gör val, aktiva och passiva. Ibland är det en sekund som avgör, andra gånger sker val efter moget övervägande. Vissa val skulle jag idag göra annorlunda, andra skulle jag avstå från. Men en rolig tid var det, ombord på Frans Suell och Silja Festival.
Här har Dan Drakenholt gjort sin egen historia från den tiden synlig: Euroway, glädje och kamratskap. Läsvärd! Tilläggas bör att även jag jobbade i taxfree och dess lager.
[youtube=https://www.youtube.com/watch?v=ddgrTQSgmtc]
Du kanske också gillar
6 kommentarer
Erik Forsling
Trivsamt att höra från dig igen! Sjön, sjön, sjön – min dröm. Som sextonåring hjälpte mig mina föräldrar att få alla papper klara. ”Se till att hamna på en längtradare”, sade min mor. Första gången jag hörde det ordet med en annan betydelse än ”lastbil”. Här kan det se ut som att de ville bli av med mig, men det var snarare tvärtom. De visste dock vart mitt hjärta strävade. Och jag skrevs in i jungmansregistret.
Ännu i denna dag har jag inte varit besättningsman på ett större flytetyg än en eka. I ett par fall har driften dock varit motordriven, i stället för årdriven.
Dock erinrar jag mig nu, att jag faktiskt seglat en gång, för ett par decennier sedan. Optimistjolle, … typ ett badkar med segel. I Knivsta. Det häftigaste i det fallet var att skåda den stora/höga motorvägsbron ur ett grodperspektiv. Men då var jag passagerare, liksom i nedanstående fall.
… … Oj, oj. Minnena pressar på. Det i minnet dolda avslöjas när man associerar. Jag har faktiskt också åkt i en privat ”motorbåt” på Mälaren en gång. En vacker båt, med inslag av trä. Vad jag alltid vidareassocierar till i det fallet är att Kära K. var med, att vi hade lunchkorg med – och att jag där och då fördärvade skyddsomslaget till Strindbergs ”I havsbandet”. Det var något fuktrelaterat inblandat. Symboliskt?
Vad gäller chefen på skutan, B.K., återassocierar jag alltid till en senare historia, där jag inte var med. Men såväl B.K.s bror som han själv har verifierat berättelsen. Det var när han ett år skulle ta upp båten för säsongen, och lyckades med bravaden att dra ner såväl båt, båtkärra, som en halv Mercedes i sjön. Bilen lär länge ha luktat illa.
Och B.K. är ändock, utan all ironi, en mycket storvuxen, mycket manlig man, med genuina kunskaper om praktiska ting, och även teoretiska ting, eftersom han efter att ha varit smed förvandlats till forskningsingenjör, vid ett av rikets mer välrenommerade universitet.
Björn K.s stora problem vid tillfället var inte sådana där praktiska, som jag tänker mig att de flesta av oss skulle bryta ihop inför. Han såg sig istället omkring, och undrade: ”Var det någon som såg?”
Jag har liknande historier om andra riktiga män. Bl.a. om min lillebror, min antipod, och hans tunga terrängmotorcykel på en öde gammal strand i Gamla Hembygden. Samma sak. ”Var det någon som såg?” Och utan att ljuga är jag exakt likadan, bara mindre traditionellt gammelmanlig. Och jag spar på bravaderna. Men när det spårar ur undrar jag ofta: ”Var det någon som såg?”
Saken är väl egentligen mycket basal. Om inga vittnen finns, då gäller min version. Finns autonoma vittnen – då finns också fler versioner av händelseförloppet.
Minnen är kreativa, men ofta falska. Det ska man vara medveten om. Tycker du om Torgny Lindgren? Här kommer i alla fall en helt obetalbar länk till ett möte i Paris:
http://sverigesradio.se/sida/sok.aspx?q=torgny+lindgren+m%C3%B6te+i+paris
Detta intermezzo finns som ett inslag i boken ”Minnen”. Paris. Och jag tänker på Emma-Sofia. Och på dig.
PJ
Då har vi samma typ av minnen som 16-åringar. Själv var jag också intresserad av sjömansyrket i unga år. Det var dock som radiotelegrafist jag hade tänkte mig. Mitt internationella radiointresse hade väckts några år tidigare och här fanns då en möjlighet, tyckte jag. Jag besökte kommunläkaren för läkarintyg och ansökan för utbildning var i stort sätt klar när mina föräldrar övertalade mig att avstå. Kanske bäst som skedde.Idag finns väl knappast några radiotelegrafister kvar på fartyg? Allt sköts av datorer och satelliter.
Jag fick, som sagt och skrivet, senare i livet tillfälle att åtminstone i någon mån pröva på sjömanslivet och det tilltalade mig fortfarande. Det är jag tacksam för. Så roligt vi hade och så mycket spännande som hände. Varje dag något nytt. Inte minst passagerarna bjöd på intressanta och häpnadsväckande episoder.
”Var det någon som såg?” – Idag är det mera som ”Såg ni?” Jag tar som exempel alla videos på YouTube och andra medier som lever gott på diverse pladask som vi människor lyckas med, äkta eller spelade. BK:s bravader när han ”drog” upp båten ur sjön hade säkert fått höga tittarsiffror.
Till sist får jag tacka för länken till Torgny Lindgrens berättande om Vilse i Paris. Som jag fnissade och uppskattade äkta berättarkonst! I dagarna har jag själv påbörjat läsningen av hans bok ”Berättelserna”.
Reiso
Hittat https://www.youtube.com/watch?v=l9ozxHOXf8I
PJ
🙂
Erik Forsling
Finns mycket att kommentera här, men jag ber att få återkomma, Här nedan handlar det enbart om den senare delen av ditt inlägg. Korrigeringar av mitt ovanstående inlägg dock. Det finns flera att göra, men den jag fr.a. tänker på är att ”längtradare” naturligtvis ska vara ”långtradare”. Fartyg som har en lång rutt, en lång trad.
Radiointresset har du skrivit om tidigare. Vi har det också gemensamt. Men mitt var mycket primitivt, och begränsade sig till gamla radioapparater med olika frekvensband. DX-ing, som jag tror att det heter, intresserade mig mycket. Men jag kom aldrig till skott. Numera inser jag dock att fenomenet inte är utdött.
Frågade min lillebror, lite raljant, för en tid sedan, om varför grannen hade ett sådant veritabelt spretande trassel av antenner på ett uthus. ”Han är radioamatör”, svarade min bror. ”Och han pratar med hela världen.” Kanske ett felminne, men så minns jag det.
”Berättelserna” är en lika fantastisk som tjock bok. Helt underbar, enligt mig. Och i den är ett antal av Lindgrens tidigare noveller samlade. Även tidigare opublicerade. Jag har många favoriter där, men en av dem klår det mesta. Jag nästan gråter när jag kommer till slutet.
Jag sitter här i den sena elfte timmen och undrar om vi kan ha/få den upplevelsen gemensam. Berättelsen jag tänker på är … Tänk om det vore på TV. Då skulle en musikjingel ljuda, och programledaren skulle därefter tala om ditt och mitt svar. Respektive. Där och då skulle det bevisas om vi har samma smak – och därmed vunnit något slags pris. Men nu är det inte så. Jag tänker absolut inte avslöja min favoritberättelse, men den har med en stubbrytare att göra.
PJ
Jo, dx-ing håller jag på med fortfarande men nu med betydligt modernare teknik än på slutet av 1960-talet. Rent otroligt vad tekniken gått framåt. Då var det en stor bordsradio, nu kan lyssnandet styras med dator.
Få se om vi väljer samma favorit från Berättelserna.
Igår fick jag också hem en annan bok som handlar om berättandet i Västerbotten. ”Till häst genom Västerbotten” av Sven Björklund och Olof Wreetling. Ett lite annorlunda koncept på den boken.
https://www.youtube.com/watch?v=prt_CxPl0bk