Allehanda

Så bra svenska du talar! Del II

En mening som finns på sista pärmbladet där boken kortfattat presenteras ger kanske känslan av hur det är att som finlandssvensk flytta till Sverige: ”De är invandrare, men har språkligt flyttat hem”, en mening som kanske sätter myror i huvudet på en rikssvensk och som det säkert också finns finlandsvenskar som protesterar mot. Visserligen har rikssvenskan och dess språkliga varianter inom riket skillnader i förhållande till finlandssvenskan både vad gäller språkmelodi och användandet av vissa ord men för den som är van att i Finland nästan alltid pejla språkläget hos motparten när man rör i större tätorter än i den egna lilla byn känns det efter en tid som en befrielse att kunna prata sitt svenska modersmål obehindrat utan att först tänka på vilken språk som är mest gångbart. De flesta pratar svenska i kungariket, bättre eller sämre, men svenska är normspråket.

Åtminstone för min del fick det den effekten att jag blev så van att tala fritt utan att tänka på vem jag talade med, att när jag vid mina besök i hemlandet stötte på en person som enbart talade finska så svarade jag otvunget av bara farten med den lilla finska som jag kunde. Jag hade blivit fri från den språkliga låsning som jag som enspråkig svensk i Finland hade varit behäftad med. Tyvärr upplevde jag att låsningen så småningom åter infann sig efter att jag återflyttat till Finland.  Kan det vara så att samma fenomen också uppträder hos de finskspråkiga som lever i tvåspråkiga områden i Finland; att de är drabbade av språklig låsning även om de kan en del svenska men inte är fullt tvåspråkiga? Varför denna låsning uppstår kan säkert diskuteras i all oändlighet men kan det vara så att i tvåspråkiga områden där det saknas ett klart normspråk så håller alla enspråkiga sig på sin kant för att inte det andra språket skall bli normspråk? Ett sätt att, medvetet eller omedvetet, slå vakt om sina domäner. – Sedan finns det naturligtvis de som av ren princip vägrar befatta sig med det andra språket men det är en annan historia.

Många tar för givet att de flesta i Finland är tvåspråkiga något som dock inte stämmer. (Här får jag göra en parentes i efterhand; i republiken tror många att nästan alla är tvåspråkiga i svenskfinland, i utlandet tror de flesta att alla är enspråkigt finska i Finland.) Förutom en stor majoritet av finsktalande så finns det också finlandsvenskar som har begränsade kunskaper i det andra inhemska språket och därför inte kan kallas tvåspråkiga. Även bland en del ungdomar  finns så stora luckor i språkkunskaperna att de inte kan tala det andra språket otvunget, än mindre kallas tvåspråkiga.

När är man tvåspråkig eller kan tala ett främmande språk så obehindrat att man kan säga att man kan språket ganska bra, att man är flerspråkig? Jag brukar ha som riktmärke att förstår man de flesta skämten och själv också kan leverera en och annan lustighet vid rätt tillfälle då är man mycket nära att kunna det andra språket.

Fred Forsell tar upp det förlöjligande av riksvenskar som vissa finlandssvenskar, kanske också finnar, gör. Vattusvensk är ett sådant förklenande uttryck som förekommer. I bakgrunden finns den kulturella skillnad mellan länderna där riksvenskarna uppfattas som mjukare, förhandlingsbara, artiga, benägna att lyda minsta lilla rekommendation från socialstyrelsen, förbudsmentalitet, ängslan inför alla möjliga och omöjliga faror medan finländarna är fåordiga, står med båda fötterna på jorden, är handlingskraftiga, arbetsamma och är allmänt primitiva, praktiska och jordnära. Klyschor och fördomar som frodas men som kanske ändå har en viss sanningshalt. T.ex. i Sverige skall koncensus råda innan beslut tas, i Finland förekommer Management by Perkele. Men allting är relativt och jag har sett båda fenomenen förekomma på båda sidor om Pölen.

Jag tror dock att vi Pampasbor har en mera samstämmig syn med rikssvenskarna om organisation, företagskultur och öppenhet mot omvärlden än andra i republiken som har vissa storebrorskomplex gentemot kungariket, inte minst av språkpolitiska och historiska skäl och därför odlar myten. Ett tråkigt fenomen som fått ökat fotfäste bland politiker och väljare de senaste åren.

Camouflage

2 kommentarer

  • Annepauline

    Intressanta inlägg. Jag ”hittade” boken på Adlibris och kunde naturligtvis inte motså att köpa den. – Gullig kattunge, de brukar vara roliga i den där åldern. Speciellt om de är två, blomkrukor och det mesta annat ryker…

    • Don Juan (the PJ)

      Då får du själv läsa och begrunda. Jag gör mina reflektioner här men det är långt från att läsa boken.

      Visst är de livliga i den åldern och väldigt charminga tills de bits eller haft sönder nåt. Då blir det en lite uppläxning. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »