Tiggare kan ingen vara…
…i Guds lilla barnaskara, för att travestera den gamla, kända ”barnpsalmen” men detta tycks Norges regering tro. De vill nämligen förbjuda tiggeriet i Norge som om det skulle hjälpa saken framåt. Lagförslaget skulle också göra det olagligt att hjälpa tiggare med hot om böter och fängelsestraff. Ge en slant eller ett mål mat till en tiggare och du får en böteslapp på halsen som tack. Som tur är verkar hela lagen gå i stöpet eftersom förväntat understöd håller på att försvinna i Stortinget.
En sådan enkel lag skulle inte mota bort fattigdom och elände. Däremot skulle symptomen på fattigdomen i Europa sopas under mattan så att vi slapp se den. Lagförslaget har helt säkert sin grund i de romska tiggarna som finns här och var i Norden. Lagen är ett försök att få bort en verksamhet som vi inte vill ha på våra gator i säger Statssekreterare Vidar Brein-Karlsen i Fremskrittspartiet (FRP). Och det är just det som det handlar om: nämligen att sopa bort tiggarna så att vi slipper se dem men att göra något som verkligen skulle hjälpa dem, det behöver vi sedan inte göra för de finns ju inte. Inte i Norge i alla fall. Så är det i Norge för tillfället men en liknande lag skulle säkert också ha sitt stöd hos en hel del av befolkningen i övriga Norden.
Frågan är varför vi inte vill se tiggare på våra gator? Oftast gör de inte mycket annat än sitter där med vädjande blick och manér för att fånga vår uppmärksamhet. Men tydligen är detta tillräckligt för att vi skall vända bort blicken, uttala vår aversion eller t.o.m. i vissa fall misshandla och utsätta dem för traskasserier. Detta har hänt romska tiggare fast de bara suttit där på sin filt i kölden.
En intressant frågställning tycker jag.
En orsak är att vi ser den öppna nöden och fattigdomen. Den vill vi inte se för det stör vår vardag och myspys. Vår medkänsla ger ett stygn i hjärtat men vi har inte tid att stanna 5 sekunder för att skänka en slant och med ekorrhjulets tempo i kroppen hinner vi inte bromsa innan vi är förbi med följd att samvetet gnager en kort sekund. Rent samvete vill vi ju alla ha.
En annan sak är att vi inte vill bli lurade. Kanske är det organiserad verksamhet med cigarrökande skurkar i bakgrunden som roffar åt sig vårt bidrag eller så är det ett spel för gallerian med småskrockande tiggare som åter fick en slant eller sedel från en godtrogen svenne.
Jag tror inte det är så. Tänk er själva att sitta på gatan i ur och skur bara föra kunna lura till sig något från den dumma nordbon. Pröva själv och se hur fett liv som kan levas på den verksamheten. Jag tror inte heller att organiserade brottsligheten är intresserad av tiggeri. Det ger för lite pengar, annan verksamhet ger mera.
Sådan är mina tankar i sena torsdagskvällen.
Du kanske också gillar
5 kommentarer
Erik Forsling
Ja P.J., du hade tankar i sena torsdagskvällen, och jag har tankar i mittersta fredagseftermiddagen. Jag tycker att du skrev ovanstående oerhört bra. Det finns så många tankar jag har kring detta, och de harmonierar med dina, men spretar också åt andra riktningar. Nu är jag alldeles för trött, trots den tidiga timmen, och alldeles för fylld av andra tankar, för att bara storma åstad i ett nytt onyanserat inlägg. Hoppas att återkomma i ärendet, men det är ofta just de ”projekten” som fryser fast i vintermodden.
Man kan försöka med, men aldrig lyckas med, att förbjuda fattigdom. Och fattigdomens ultimata konsekvens är tiggeri, inte de välbehövliga välgörenhetsorganisationernas böner om frivilliga medel, utan det rena gatutiggeriet. Det nakna. Det påtagliga.
Man läser, man hör röster i radioapparaten. ”Jag vill inte (behöva) se dem”. ”De hör inte hemma på våra gator”. Jaha, … och sedan när har enskilda medborgare i en demokratisk union rätt att kräva att inte ”behöva se” vissa andra medborgare från samma union. I det här senaste fallet kom rösten från en kvinna, men jag tror inte männen är sundare – kanske bara aggressivare. Men drar man ut konsekvenserna, tänker jag – är det då min rätt att kräva att slippa se citerade kvinna på våra gator. Så slem som hon verkar vara. Vem står för sorteringen? Pöbeln?
Med två/tredjedelssamhället kom ökade klassklyftor och nya sorteringsmekanismer i hela vårt moderna Sverige/Europa. Prekariatet, som jag numera tillhör – och bekänner mig till – den nya samhällsklassen, är etablerad i all sin spretighet runt globen. Brutala konflikter runtom i världen gör inte saken bättre. Människor tigger och ber helt enkelt för sina liv, för sina barns liv. Skulle inte du och jag göra samma sak? Men, … jag tror faktiskt, för min personliga del, att jag skulle ge fan i tiggandet om livet. Men jag är ännu inte testad. Man kan få oanade insikter i slika situationer.
Hur skulle vi må om allt i vårt liv var trasigt, och så kommer där ett pisshuvud och säger att hen inte vill se mig/oss på deras trottoar. Vårt existensberättigande styrs av deras ekonomiska och estetiska omdömen.
Kanske är det rädsla. Sverige, för att ta mitt land som exempel, är en historiskt sett ung nation som välfärdsstat. Förr fanns här tiggare; och tiggeri, liksom lösdriveri, har förbjudits till och från. Pass krävdes för inrikesresor. Utanför kyrkomurarna hängde låsta fattigbössor. En viss omsorg förekom, men den var penibel. Tiggare, ”tattare”, lösdrivare skrämde skiten ur välbesuttna, och t.o.m. torpare, som min mors familj. Min mormor var ofta ensam hemma, eftersom maken och alla sönerna var i jordbruket, eller skogen, under dagarna, och dessa människor skrämde henne i hennes försvarslösa ensamhet. Men det är inget argument idag. Ingen kan kräva att slippa se en annan människa. Inte ens i ”Tusen och en natt”.
Men igen, jag tror kanske att det är minnet av dessa arma på våra gator, under den industriella revolutionens tid, som man baxnar för att behöva återuppleva – och nu är tiggarna inte ens svenskar.
PJ
Prekariatet tillhör du, skriver du. Men ordets gåva har du. Har du inte funderat på att skriva krönikor och spalter i tidningar eller på webben? Man kan faktiskt få betalt för sådant. Kanske Emma kunde bistå med kontakter? Själv har jag läst texter skrivna av etablerade skribenter som är klart sämre än dina alster. Jag antar att du skriver rakt ur hjärtat och utan större planering. Med lite genomgång av dina texter skulle de helt säkert platsa i någon tidning. Då inte bara stirra sig blind på den lokala blaskan.
Till ämnet! Vi har en snarlik syn på tiggeriet. Tiggeri är inget som är önskvärt men tiggaren måste vi se, för det är en människa. Det är kanske det som är det skrämmande; att det är en människa. Jag är också en människa. Det som hänt tiggaren på gatan kan också hända mig även om det känns långsökt i Nordens välfärdssamhälle. Nöden, hopplösheten och den kalla gatan. Det är inget vi vill bli påmind om.
Därtill kommer att de ofta inte är nordbor utan rumäner. Rasismen lurar runt hörnet. Vi och dom. Även om jag är fattig och utstött är jag ändå bättre än dessa romer från Rumänien. Ofta förekommer en stark aversion mot dessa tiggare från de i samhället som har det sämst ställt. Förståeligt men ändå helt fel. Dina sist ord i kommentaren idikerar en samsyn.
Erik Forsling
Jag tackar för dina vänliga ord, och du vet – du har helt rätt. Det där med att skriva på internet (det påstod inte du) är egentligen inte min bransch. Inte ens att skriva på skärm. Det går för fort, trots att jag skriver långsamt, trots pekfingervalsen, och som du helt riktigt påpekar, skriver jag då direkt ur hjärtat, även i sedan länge genomgrubblade teman – trots att eftertanke och reflektion är inbyggda komponenter i min något tröga själ.. Och där har vi kruxet. På internet postar man, och skäms i efterskott. Detta gäller inte minst mitt ovanstående. Rodnaden över fingrar som slagit slint, och de genanta syftningsfelen visar sig först i efterskott. Eftertanke är en god idé.
Jag tycker om papper, penna, suddgummi och Tippex. För radera måste man alltid. Och ord som är infostrade i ryggmärgen stavar man rätt med en penna i handen. Med tangentbordet är det eljest.
Jovisst tänker jag på att skriva till någon avisa, jag hade t.o.m. ett riktigt opus magnus på gång (och den tanken lever ännu efter regeringsskiftet), men jag blir lite blasé, eftersom så många numera skriver, i alla möjliga fora, och på alla möjliga nivåer av läsbarhet. Ibland känns också alla dessa krönikörer som ett slags prekariat. De skriver, de tigger om att få skriva sina betraktelser, de fläker ibland upp sina hjärtan, ibland kör de ren brödtext. Men ofta får en medborgare bladet/tidskriften de skrivit i i sin brevlåda – och låter den gå direkt i pappersinsamlingen – oläst – eller kanske rentav i villapannan som tändhjälp.
Sedan finns det också ett annat aber med att vara arbetslös, och få arvode. Svensk A-kassa kan taska till det mesta. Ersättningen är usel som den är. Ska de krabaterna sedan också lägga sig i eventuella, ärligt redovisade, arvoden, och göra sina egna beräkningar – då kan det sluta hur som helst, och prekariatets aristokrat kanske glider ner ännu ett pinnhål.
Emma ja, det där ovanstående kan misstolkas. Jag räknar inte henne till den mångfald av krönikörer som kämpar om dessa skriverier rörande personliga betraktelser. Det gör hon frivilligt och oavlönad på sin blogg. Som yrkeskvinna betraktar jag henne som en seriös journalist. Inget ont sagt om övriga betraktande betraktares betraktelser. Hela resonemanget inleddes ju som en ekonomisk fråga. Och det slutar här.
För mig känns det tryggt med er återstående bloggskribenter som jag har glädjen att få besöka, och som accepterar mig utan censur. Som accepterar mig med mina fördelar, och med mina tillkortakommanden. För mig känns det bra, och innebär trygghet i en vilsen värld.
Prekariatet. Javisst. I det 2/3-delssamhälle som skapats, och som innan dess realiserande sågs som ett hot mot demokratin, tillhör jag obestridligen prekariatet, just nu. Men jag är mycket mån om att framhålla att jag tillhör den absoluta aristokratin inom den gruppen. Det privilegierade översta skiktet. Jag fattar ärligt talat inte hur de andra ”underdogsen” överlever. Bland underdogs är jag, i min nuvarande position, en topdog. Och perspektivet skrämmer mig.
Precis innan jag började skriva detta såg jag din bildtext, som jag tidigare styvmoderligt förbisett. Boulevard Haussmann. Känner du till Haussmann? Han var arkitekten som omformade Paris, med raka brandgator, boulevarder och avenyer. Paris förnyare. Men förnyelsen hade även en baktanke. Fransmännen, parisarna inte minst, är upproriska (någon lär ha sagt att de hellre går ut på barrikaderna än betalar sin fackföreningsavgift). Franska revolutionen, Pariskommunen, 1848, etc. tärde hårt på makthavarna, och blod rann längs gatorna.
Haussmanns system hade, förutom de nydanande, estetiska och brandskyddande funktionerna, den mycket centrala funktionen att ge ett rakt och brett skottfält för artilleriets kanoner under upplopp och potentiella revolutioner. Barrikader sköts helt enkelt bort med välriktade salvor på de raka stråten. Så kan estetik förenas med krigsteknik.
Även Strindberg har skrivit om esplanadsystemet, som skulle ge ljus och luft i Stockholm.
Känner du till den gamle rövaren Seasick Steve. Om inte, jag tror att du skulle gilla honom. Medan jag skriver detta njuter jag av en nyligen, i mina osorterade livshögar, funnen hembränd CD-skiva i min dator. Seasick Steve ”You Can´t Teach An Old Dog New Tricks”. Tror du skulle njuta, och flina. Inte minst när han på slutet med gott humör berättar om hur två snubbar han liftade med snodde hans gitarr och förstärkare när han gick på dass. Och om hur han som infödd amerikan blev illegal immigrant. Ja, den gamle hjälten har en skön stil. Glutta på YouTube, när han spelar på sin tresträngade gitarr. Med hemmagjord fottrumma som komp. Det öser!
Karantänen väntar väl nu, men jag kan inte motstå:
Här tar det väl ett par minuter för den gamle att komma igång, men låten är signifikant för honom:
https://www.youtube.com/watch?v=pUzmZvwMNsw
Här är en annan variant, med ett av hans mysko hembyggda instrument – och kompband. Gubben är härlig, men jag tror faktiskt att ”Den Gamle” är yngre än undertecknad.
https://www.youtube.com/watch?v=S-vSZFEWHlo
Seasick har även besökt Sverige. Jag har en kamrat som skådat honom för ett antal år sedan. Guralir, och blå hängselbyxor, med efterfestens helrör nedstoppat i ena fickan.
Funktionella instrument av cigarrlådor, och andra hemgjorda skapelser, torde inspirera den musikintresserade – inte minst med tanke på hur många välrenommerade instrument det finns i andra kulturer. Instrument som vi ofta inte ens vet namnet på. Så här kommer den sista karantänlänken. Här är det hemmasnickrat stränginstrument, fottrumma + en batterist som gäller:
https://www.youtube.com/watch?v=6kRR3xwgLSU ”Never Go West”. Så bara bra.
En så bara bra avslutning på en fredagskväll, där jag skippar resten av det jag skulle skriva.
Det skulle ha handlat om Emmas kvast (om du läst mitt senaste inlägg hos henne), Haussmann och Rune Hassners fina bok ”Bilder för miljoner” – en bok om bildframställingen inom journalistiken.
Sov gott, eller njut an natten. Vi hörs.
Erik Forsling
Seasick Steve. Jag vill här bara förekomma mitt nedanstående, och kronologiskt tidigare, inlägg, där jag bluddrar, som Kära K. formulerar sig ibland, om Seasick och hans musikaliska arsenal – som leder till hans ”three string trans boogie”. Han presenterar här sitt enmansband; the Missisippi Drum Machine -ett hembygge, och den tresträngade gitarren. Jag nämner den nedan, men här fann jag klippet jag ursprungligen sökte. Här drar han även en del av sin tragiska uppväxt. Sann eller icke. Vad vet jag. Jag gillar bara gubben. Men detta är som sagt ett förskott på nedanstående.
https://www.youtube.com/watch?v=_BkI3zKX1vc
PJ
Visst är Emma journalist, inte bara en spaltskrivare nu och då, men jag tänkte att hon har kontakterna inom den världen. Du har nog rätt angående A-kassans reaktion på eventuella sidoinkomster, helt plötsligt får någon för sig att du har ett arbete vid sidan om. Men konsten kan du! Det där att skämmas efteråt p.g.a. syftningsfel eller annat kan för det mesta åtgärdas genom att texten får jäsa några dagar. Genomläsning efter en natts sömn brukar kunna förbättra en hel del, båda innehålls- och språkmässigt. De få gånger jag fått något publicerat i tidning har jag låtit texten mogna under flera dager, någon gång flera veckor. På bloggen klickar jag iväg inlägget direkt men jag kan i efterhand gå in och rätta, vilket händer rätt ofta.
Du tycker om papper och penna men dina kommentarer skriver du ändå på datorn, eller hur?
Helt riktigt skrivs det idag gigantiska mängder text, inte minst via bloggar och sociala medier men också i pappersavisa. Min erfarenhet är att de riktigt bra skribenterna ändå blir lästa. I Vasabladet förekommer en hel del meningsyttringar och artiklar i diverse ämnen, många blir olästa, men en som jag alltid läser är Kenneth Myntti. Samma med bloggar som jag läst i tusental men det är ett dussintal som jag läser regelbundet, bl.a. Närmast hjärtat. Andra sporadiskt.
Haussmann känner jag inte till annat än Bld. Haussmann i Paris.En liten händelse minns jag från den gatan och kanske därför som jag också minns namnet på nämnda stråk. Jag satt på en gatuservering och tittade på gatulivet och folk som strömmade förbi. På gatan satt en tiggare med sin kopp. En ung, snygg kvinna, klädd i modekläder och med make-upen i trim gick förbi på höga klackar. En riktig pingla. När hon gått några steg förbi tiggaren stannade hon och liksom tänkte till, vände och gick tillbaka. Ur börsen tog hon fram en sedel, valören såg jag inte, och gav mannen. Hon pratade också med honom en kort stund innan hon fortsatte. Det som var kontrasten, den ovårdade tiggaren och så denna unga kvinna som uppenbarligen hade det bättre ställt, som fångade mig. Många gick förbi utan att ge en endaste cent men hon gav en sedel. Därför minns jag namnet Haussmann.
Seasick Steve känner jag inte till men det verkar vara en riktig krutgubbe, ålder egal. På Spotify finns han också så där får jag göra närmare bekantskap. Visst helt i min stil, musikaliskt men också för att han är en frifräsare. Sådana gillar ju jag. Född 1941 så han torde nog vara äldre än både du och jag.
Mycket material finns på tuben, denna fastnade jag också för:
https://www.youtube.com/watch?v=RVgwK78L15c