Den som ger, han får

Ibland får jag små uppdrag att hjälpa de äldre bysborna med deras datamaskiner. Någon expert är jag inte men eftersom jag hållit på med datorer i mera än 20 år och även tillägnat mig viss utbildning inom området förväntas jag kunna ett och annat.

Jodå, jag hjälper så gärna eftersom jag är intresserad, inte bara av det tekniska, utan även för att jag tycker om förmedla kunskap och kunnande.

En av byns damer har fått problem med sin syn och ville därför ha hjälp med att göra sina bankaffärer över nätet. Ett tips var att skaffa en handskanner för att avläsa streckkoden på räkningarna som betalas via Internet. Då behöver hon inte knappa in en massa pyttesmå siffror och därmed riskera att göra onödiga misstag. En streckkodsläsare underlättar betydligt betalningen av räkningar. Nu blev det ändå inte så men jag fick för första gången stifta bekantskap med streckkodsläsare för hemmabruk. Clas Olsson har en passlig en och fungerar alldeles utmärkt.

På tal kom även läsandet av den lokala provinstidningen Vasabladet på nätet. Själv läser jag e-tidningen i tidig morgontimma när de flesta ännu förnöjt snusar bland kuddar och täcken. E-tidingen som kommer ut någon gång mitt i natten.

I mitt läsande har jag dock missat att man kan ladda hem hela sidor som PDF-filer och bevara dem som läsestycken för framtiden. Så himla praktiskt när man vill spara en artikel i datorn istället för att leta i Vbl:s arkiv. Det är här som rubriken kommer in. Hade jag inte hjälpt till med streckkodsläsaren hade jag troligen missat att man nu kan spara hela tidningssidor i datorn. Den som ger, han får.

Tilläggas bör att alla som har en vanlig prenumeration av papperstidningen Vasabladet också kan läsa e-tidningen i sin dator, surfplatta och mobiltelefon. Kan man tänka sig att avstå från papperstidningen och enbart ha e-tidningen (som är en exakt kopia av papperstidningen med annonser och allt) så blir det rejält billigare.

Den som ger, hen får, borde det kanske ha stått för ordspråket gäller inte bara män. Men nu är jag så trög i att använda just det ordet hen. Bah, nymodigheter!


PS. Ett tillägg är på plats angående Vasabladet. Man kan även göra PDF-filer av bara ett begränsat område av en sida, t.ex. en liten notis eller annons.

spelautomater
Den som ger han får men inte alltid. Speciellt gäller det dessa spelautomater som står uppradade runt om i köpladorna. Folk står på rad och ger bort sina pengar och någon gång blir det vinst men apparaterna tar mera än de ger. Nåja, jag spelar Lotto för en liten slant varje vecka så jag skall väl inte döma. – Ser ni den blå linjen på golvet. Inom den må ingen under 18 år stå.

Så full i skratt jag blev idag…

…när jag skulle betala ett porto hos kyrkbyns ombud för Posten, St1. Jo, det händer att jag fortfarande skickar brev i kuvert och med frimärke på men oftast är det då inte mina egna brev.

För inte så länge sedan blev en video på You Tube mycket populär. Det var engelsmannen Oliver Gee som uppmärksammade Umebornas sätt att säga ja utan att öppna munnen. Det är ett slags inandnings-ja som låter ungefär som ”schuu”. Det finns flera varianter.

Detta är också vanligt här på denna sidan pölen men inte något som man tänker på så ofta. Idag fann jag mig använda ordet schuu när killen på St1 frågade om jag skulle skicka brevet med första klass frankering. ”Schuu” svarade jag och höll på att brista ut i skratt för det kom så naturligt samtidigt som jag blev medveten om mitt schuu. Jag frågade St1-killen om han hörde mitt ”Schuu” när jag svarade. Nej, det lade han inte märke till för det är nog så vanligt, menade han. Och det väl just det som det är.

Vasabladet gjorde en intervju i deras TV-kanal och frågade några äldre Vasabor om de kände till ordet. Något förvånad blev jag när de först inte kände till ordet men på slutet förstod de ändå vad som menades.

Eventuellt används det mera på landsbygden och av yngre människor, som t.ex. jag. 😉

umeå 2014
Vy över kyrkan och älven i bakgrunden. Umeå i december 2014.

 

 

 

Att våga

Jag tittade igår kväll på ett TV-program från SVT som heter ”Familjer på äventyr”. Det är familjer med barn som gett sig ut i världen för att bo och segla. Programmet påminner om ett par andra program jag också brukar titta på, nämligen ”Goodbye Deutschland” från tyska VOX och ”Madrileños por el Mundo” från spanska Telemadrid.

”Familjer på äventyr” sänds på tisdagar men kan även ses på SVT-Play.

Det är alltid fascinerande att ta del av de människors liv vilka vågar gå utanför ramarna och bara släppa taget om det invanda och säkra. Speciellt när de har barn med på sina äventyr. Ofta är det ett av de största hindren för att våga ta språnget ut till något annat spännande och okänt. Det behöver inte alltid vara resor och utlandsboende, det kan lika gärna vara byte av livsstil och yrke.

Livet är kort och egentligen borde jag göra ett liknande val; ut i världen än en gång för att se mig om, uppleva och lära, förnya mig. Efter att jag sett programmet igår började jag fundera. Är man ung och grön är det inga stora tveksamheter; hur många unga är det inte som studerar utomlands, gör världen-runt-resor, bosätter sig kortare eller längre tid i ett annat land för att arbeta. Det hör till att ungdomen flyger iväg en sväng. Vissa återvänder snart, andra blir borta för alltid.

Är man däremot på äldre sidan är det nog många som höjer på ögonbrynen inför sådana tankar. Men det är aldrig för sent om man har hälsan och humöret. Har man bara intresset och viljan så ordnar det sig, det är jag övertygad om. Visst, drömma kan man men att verkligen slå till är något annat. Trots allt är det bara att ta det första steget på en milslång vandring och se var man landar. Det kan sluta med ett magplask men vad då, man har i alla fall försökt och något har man varit med om.

Så nu gäller det att hitta något äventyr bortom horisonten. Något riktigt brännhett har jag inte fått korn på än men vem vet, kanske även jag hittar mitt Eldorado. Så ge mig ett förlag eller två!

vintersol
Idag blev det ingen längre utfärd men en promenad hann jag med. Solen lyste även vilket gladde mig.
fåglar
Fast det är vinter så nog hittar ändå fåglarna något att äta. Här kalasar de på torkade grankottar.

 

Dödsstraff?

För någon tid sedan sköts en våldverkare i Uleåborgstrakten av polis efter att han med yxa mördat två personer på en krog. När mannen skulle gripas i sin lägenhet uppstod tumult och en polisman sköt i självförsvar mannen till döds.

Fallet som sådant tänker jag inte skriva om, det är bara att konstatera att våldet än en gång har skördat människoliv.

I Saltgruvan kom fallet på tal och flera förundrade sig över de besinningslösa morden. En av krigarna i Saltgruvan gjorde klart att det var helt rätt att polisen sköt den misstänkte. ”Sådana skall knäppas!”, var hans åsikt. – Jag misstänker att det även fanns andra som höll med honom. När fruktansvärda och grymma brott uppdagas är många i sin harm beredda att återinföra dödsstraffet.

Själv är jag emot dödsstraff. Visst begås fruktansvärda brott, ta bara som exempel 8-åriga Yara i Karlkrona som misshandlades till döds av sina vårdnadshavare senaste år. Skall hennes förövare få leva vidare trots sin fasansfulla gärning? Ja, är min åsikt. Eller Marc Dutroux och hans kumpaner i Belgien som på 1990-talet kidnappade, våldtog och mördade unga flickor. Skall också han få leva vidare? Ja, är min åsikt.

Dessa gärningar är fruktansvärda, det finns många, många fler ute i världen, och de skyldiga förtjänar ett hårt straff men är dödsstraffet tillräckligt hårt?

Mina argument mot dödsstraff är följande:

  1. Genom dödsstraff sänker sig samhället och vi alla till den låga nivå som förbrytarna finns på när de begår sina handlingar. Öga för öga och tand för tand omtalas i Bibeln men vad vinner vi på detta? Dessutom begås inte färre grova brott i de länder som idag har dödsstraff. Den preventiva verkan torde vara liten. Entydiga forskningsresultat finns inte som talar för dödsstraff.
  2. Är dödsstraff tillräckligt hårt för de som gjort sig skyldiga till mycket grova brott? Nej, vill jag påstå. Istället borde de fängslas på livstid med sträng regim. De skall inte mera få leva som fria människor utan bäras ut ur fängelset med fötterna före den dag de inte andas mera. Benådning skall inte förekomma i dessa fall. Den halvmessyr som idag kallas livstids fängelse skall omvandlas till, just det, livstids fängelse. Fängelse med sträng regim är visserligen kostsam för samhället men ändå bättre än dödsstraff.
  3. Enbart risken för att en enda oskyldig människa avrättas är tillräcklig för att inte ha dödsstraff. Rätt ofta uppdagas att oskyldiga döms till döden för att senare frikännas som oskyldiga. Ibland har dödsstraffet hunnit genomföras, andra gånger frisläpps den oskyldige men vilket lidande har denna människa inte fått utstå. Tänk dig själv att du anklagas på falska grunder för brott du inte begått men ändå döms till döden. Detta händer världen över, mörkertalet torde också vara stort. Du var på fel plats vid fel tidpunkt, du hade en enorm otur och falska vittnesmål utpekar dig. Vad händer om du ertappas med planterad narkotika i bagaget när du skall hem från en skön semesterresa i Thailand? Du är oskyldig men någon tog en chans som du inte uppmärksammade.

Orsaken till att jag idag skriver om dödsstraffet och min åsikt om detta är att jag i Aftonbladet läste en artikel om Joseph Sledge, 70 år, som dömdes till livstid 1976 för att ha mördat en mamma och hennes barn. Han har nu frikänts efter närmare 40 år i fängelse. Han dömdes till livstid men tänk om han i en annan stat i USA dömts till döden för samma gärning och hunnit avrättas. Enbart hans fall gör att jag är emot dödsstraff!

körsbärsträdet
Allting är inte svart och vitt. Ibland kan det vara riktigt snårigt och då kan kan justitiemord begås.

Så glad jag blev…

… när jag åter kom hem från spanskkursen ikväll och det fortfarande fanns så mycket glöd kvar i spisen att jag utan svårighet kunde fylla på med mera ved och strax började det brinna för fullt. Guld värd nu när det är kallt och vinter. Två timmar höll sig eld och glöd levande.

Vi har kul på våra träffar. Först kollas vädret runt om i Spanien med kommentarer. Även där finns det nu snö på sina ställen. Därefter blir det en stund kultur och traditioner från den spansktalande världen. Till sist koncentrerar vi oss på text, grammatik och övningsuppgifter. Ikväll fick vi redogöra för vår syn på vänskap, kärlek och idealpartnern. Inte helt lätt när jag knappt vet vad jag skall svara på svenska. På ”la media naranja” har jag dock alltid trott. En halv apelsin? Jo, så säger de på spanska när de menar att det finns en tvillingsjäl till varje människa någonstans därute.

högfors 5A
Här fronten på min Högfors 5A med spiselkrokar och det hela.

En inledning utan avslut

Jag läste en kort inledning på en artikel som Anna-Lena Laurén, Huvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva skrev. Tyvärr kunde jag inte läsa resten för då måsta man prenummerera på tidningen. Hbl i detta fall. Alltmera har artiklar på tidningarnas hemsidor blivit avgiftsbelagda eller så får man bara läsa ett visst antal per tid. Jag förstår att tidningarna behöver få in pengar till löner, hyror och annat men samtidigt begränsas spridningen av deras artiklar. Det är synd för mig som kollar ett antal tidningar varje morgon. De flesta från Finland och Sverige men även Berlingske Tidende från Köpenhamn.

Jo, citatet från hennes inledning var ”En minoritet måste alltid tänka på sin överlevnad, något som är obegripligt för trygga majoriteter.” Jag kan bara hålla med för jag tillhör själv en minoritet och vet hur viktigt det är att säkra sin överlevnad och frihet. Det finns många olika minoriteter men för den som tillhör majoriteten inom ett område är det svårt att förstå minoritetens klagan, uppror, känslighet och gnäll. Minoriteten uppfattas som otacksam, jobbig och självupptagen.

Minoriteten måste slå vakt om sin särart annars slukas den snart av majoritetens norm. Detta gäller speciellt de språkliga, kulturella och religiösa minoriteterna. En annan sak är de etniska och sexuella minoriteterna för de går inte att utplåna så enkelt i ett civiliserat samhälle men de kan utsättas för persona non grata eller diskrimineras hårt.

Själv är jag finlandssvensk och därmed del av en språklig minoritet i Finland. Det låter kanske enkelt men för varje år så naggas vårt språk i kanten och majoriteten höjer förvånat på ögonbrynen om vi vågar påtala våra rättigheter, innan de flesta lunkar vidare med en gäspning. I värsta fall få vi oss pålästa att i Finland tala vi finska eller så får populister bränsle på sin brasa. Jag menar, normen är finska i Finland, därför uppfattas andra språk som jobbiga, onödig och kostsamma. Sak samma är det med färgade personer som bedöms som främmande, farliga och annorlunda. Innerst inne är vi samma människor men minoriteten måste kämpa för sin identitet. Det blir obegripligt för majoriteten, som visserligen kan störas av visuella och audiella skillnader, men som ändå lever kvar i sin trygga värld, för de är normen.

Tilläggs bör att visserligen får minoriteter i Finland kämpa för sin existens, precis som i alla anda länder, men förhoppningsvis finns ändå tillräcklig tolerans och sunt förnuft för en fredlig samexistens även i framtiden.

Det var Anna-Lenas inledning som jag tyckte var så bra på något sätt att jag ville spinna vidare med mina egna personliga tankar.

två båthus
Två båthus med högvattnet kring knutarna. Gammel-Ahlnäs byahamn i lördags.

Rök

Jag har skrivit om detta tidigare. När en sur gubbe i spisen vägrar brinna upp. En klabb som bara ligger och pyr på sistone. Ryker! Som ett evigt drama som aldrig tillåter en att gå och lägga sig. Ikväll drabbades jag av detta när dagen närmar sig midnatt.

Resolut lyfte jag bort spisplattan och greppade surgubben med behandskad hand. Slängde den i snöhöljd blomsterrabatt. Där må den vila tills vädrets makter gör dens saga all.

park BA
Mycket brännved i Buenos Aires.

Minnen

Oj, mera än en hel vecka sedan jag senast skrev ett inlägg. Så lång bloggpaus tror jag inte att jag har haft tidigare. Sanning att säga så har jag inte haft lust att skriva något, intet nytt har heller hänt på det personliga planet förutom att jag har haft besvär med mina axlar.

En liten grej dök dock upp på Facebook härom dagen. Jag är med i en grupp på FB som heter Euroway Crew. Medlemmarna är f.d. besättningar på rederiet Euroways fartyg Frans Suell och Silja Festival som seglade i södra Östersjön på början av 1990-talet. En 10-minuters video visades på Silja Festivals färd från Lübeck till Travemünde någon gång under år 1993. Visserligen inga hissnade vyer men ändå ett kärt minne från den tiden. Många minnen väcktes till liv från den tiden. Den bästa tiden i mitt liv, vill jag påstå.

Färjelinjen gick mellan Malmö och Travemünde-Lübeck och utökades senare även till Köpenhamn. Egentligen var det mera tänkt som en kryssningslinje men även bilar och frakt kunde tas med. En lustig grej var att passagerarna kunde parkera sina bilar ombord på bildäck medan de kryssade, åt och drack, roade sig kungligt ombord. Vinterhalvåret gick linjen även uppför floden Trave in till Lübeck. En färd på ungefär 17 km fågelvägen men floden slingade sig så det blev nog mera än 20 km längs floden skulle jag tro. Fartyget låg stilla där över dagen vilket betydde att vi i besättningen också kunde gå iland när alla sysslor var utförda enligt schema. Lübeck blev lite bekant för mig den tiden.

Det fina med tiden ombord på Euroways båda fartyg var gemenskapen och den fina andan hos besättningen. Besättningen var relativt ung, ingen var gammal i huset och allt byggdes upp från början. En del hade naturligtvis erfarenheter från sjölivet sedan tidigare men många var ändå nybörjare som fick genomgå en gedigen skolning inför uppgiften. Bl.a. annat läste jag intensiv-tyska i tre månader på heltid.

Många nya bekantskaper fick jag och idag skulle det vara roligt att åter träffa dem. Vi var ett gäng som trivdes tillsammans. Visserligen var det tungt och stressigt ibland men det uppvägdes lätt av omväxlingen i arbetet och besättningsbyten. Vid byte av besättning uppstod stora kramkalaset. De närmsta arbetskamraterna av motsatt kön skulle kramas, de som gick av, de som kom ombord. Mera sällan blev det kram man och man emellan men tjejerna var mera frimodiga och moderna även den tiden.

Suck, det var en härlig tid när jag tänker på det. Det var en spännande tid och mycket fick jag uppleva. Borde skriva mera om detta, sätta det på pränt. Och så mycket god mat vi fick! Speciellt minns jag de stora räksmörgåsar som blev över i cafeteriorna ombord när de stängde för kvällen. De bars då ned till mässen och hade man tur och var påpasslig kunde man få sig en godbit sent på kvällen när passet var slut för dagen. Det var hela berg med räkor!

Egentligen borde jag ha fortsatt på sjön men så blev det inte. Rederiet upphörde efter ungefär två år och då gick jag iland. Jag sökte annat jobb på sjön och skulle också fått ett sommarjobb på DFDS men när jag sedan i samma veva fick fast jobb i land tog jag det. Sådant blev det och idag har jag minnen kvar och en lös kontakt med åtminstone några av besättningen via FB.

Ibland när jag tänker tillbaka så undrar jag hur livet blivit om jag fortsatt till sjöss. Vi gör val, aktiva och passiva. Ibland är det en sekund som avgör, andra gånger sker val efter moget övervägande. Vissa val skulle jag idag göra annorlunda, andra skulle jag avstå från. Men en rolig tid var det, ombord på Frans Suell och Silja Festival.

Här har Dan Drakenholt gjort sin egen historia från den tiden synlig: Euroway, glädje och kamratskap. Läsvärd! Tilläggas bör att även jag jobbade i taxfree och dess lager.

[youtube=https://www.youtube.com/watch?v=ddgrTQSgmtc]

Det som var och det som komma skall

Håll andan, nu tar jag er med på en färd till paradiset på jorden, Urkult! Låter det kaxigt? Inte alls, kolla själv.

Vi befinner oss mitt i vintern med köldgrader och snö. Vad passar då bättre än en återblick på sommaren som var och mina bilder från Urkult? Jag har idag lagt upp en hel drös med bilder från världsmusik-festivalen i Näsåker i somras på Flickr. Länk finns nedan.

https://www.flickr.com/photos/8114206@N07/sets/72157649802121266/

Vill ni se bilderna i helskärm och slideshow klickar ni på denna knapp knapp uppe till höger när ni väl kommit in på bildsidan. För att gå ur helskärmsläget trycker ni på Esc-knappen uppe till vänster på tangentbordet. Lätt som en plätt även om Flickr inte är det lättaste bildvisningssiten på nätet att hantera.

Urkult kom på tal i söndags vid middagsbordet. Svåger från den Lyckliga staden konstaterade att sommaren är fullbokad med jobb. Så bra, i dessa tider. Själv ställde jag en försynt fråga: ”Då blir det väl knappast någon tid för Urkult denna sommar, vad jag kan förstå?” Till min stilla glädje svarade han med ett leende: ”Nå nej, så mycket jobb har vi inte.” Tillåt mig att tolka hans svar som att sister och svåger även denna sommar är inställda på att uppleva det bästa på hela sommaren, Urkult 2015. Lite bitna blev de allt.

urkult 2014 näsåker 115
Här ett smakprov på hur vackert det är i Näsåker. Nere till vänster syns lite av Naturcampingen vid stranden av Ångermanälven. Det finns dock flera andra campingplatser till förfogande.
urkult 2014 hoven droven 122
Hoven Droven gav järnet. Inga ledsamheter där.

 

Lång väg hem

Tiden är relativ. Det fick jag åter erfara igår kväll.

Normalt tar bilfärden från den Lyckliga staden till byn ungefär 35 minuter. Igår kändes det som en evighet.

Sister Jane i sagda stad bjöd på middag igår. Älgstek stod på bordet med diverse tillbehör och sallader. Vid bordet satt vi bänkade sex personer och njöt av den fina måltid hon bullat upp. Diskuterade allt möjligt, inte minst olika resor som förtagits av sällskapet.

Därefter satte vi oss i godan ro för titta på bilder och filmer från deras senaste semesterresa. Då kom på tal hur ofta magsjuka inträffat på resor runt om på klotet. Sister Jane med gemål har bara en gång, i Egypten, råkat ut för dylika otrevligheter trots att de i stort sett äter vad som bjuds världen runt. Själv har jag inte haft den erfarenheten, tack och lov. Min andra sister och äkta man hade inte heller råkat ut för dylika plågor. De tillhandahöll förresten denna kväll diligens och kusk för transporten.

Inte lång stund därefter började jag känna min dålig i magen. Som på beställning. En otäck känsla och föraningar om att detta inte skulle sluta bra. Efter en kort vila på en säng ville jag genast hem. Visst, snabbt sade vi adjö och tackade för oss. Bilen rullade iväg. Redan efter en kort stund började jag känna att detta inte skulle bli en trevlig resa. Risken för att jag skulle få uppkastningar var överhängande och plötsligt började jag svettas. Temperaturen för min sittplats justerades ned till +16 men ändå rann svetten och jag öppnade både jacka och väst. Jag spände mig och ändrade ställning vart efter kväljningarna kom. Varje gupp i vägen var en utmaning.

Så lång den färden var! Skulle vi inte snart nå kommungränsen, passera genom kyrkbyn, kunna svänga av från riksvägen, sikta hemknutarna. Så lång tiden var, så långsamt det gick trots att fartbegränsningarna inte riktigt hölls alla gånger.

Till sist nådde vi byn och jag kunde skyndsamt öppna min stugdörr efter avsläpp på tunet. Äntligen hemma! Jag hann ta av mig kläderna och sedan var det dags. De första uppkastningarna kom och sedan blev det inte mycket annat gjort den kvällen än spring på toaletten. Ingen vätska kunde hållas kvar och jag låg som en död sill på sängen.

Detta är i och för sig inte så märkvärdigt, alla kan vi råka ut för magåkomma av olika orsaker. Ingen skugga må falla på den mat som serverades, en riktigt fin middag, utan istället var det nog en släng av den farsot som skördat sina offer den senaste tiden i Saltgruvan. En, två dagars magåkomma och sedan blir allt bra igen. Vintekräksjuka kanske det kallas?

Det som anmärkningsvärt var hur lång tiden kändes innan vi kom hem. Som en evighet. Egentligen var den 35 minuter. Att tiden är relativ är ingen nyhet. Finns det mycket att göra i Saltgruvan och det är ett ständigt spring, känns tiden kort. Hux, flux är dagen slut och det är dags för hemfärd. Eller på flyget mellan London och Buenos Aires i höstas när jag suttit 8 timmar i samma säte och det fortfarande återstod mera än 6 timmar. Fast igår kändes det nog värre än denna flygning. Som äldre upplever jag också att tiden går fortare. Som barn var somrarna långa, soliga och varma. Så mycket jag hann med, så mycket jag upplevde. Nu hinner vi knappt slänga ut julgranen, om sådan finns i huset, innan det är påsk och strax därefter är det sommar och semester. Juhuu, snart!

Ikväll mår jag betydligt bättre och jag har t.o.m. provat att äta en bit mat vilket gick bra även om senaste natts pärs ännu känns av. Summan av kardemumman torde vara att inte behöver man resa jorden runt för att få magrevolt från något suspekt gatukök, lika gärna kan en stilla basilusk smyga sig på när man minst anar här hemma. Och tiden är föränderlig. Som det står i bibelboken: En dag är som tusen år och tusen år som en dag.

uret
Denna silverrova fick jag när fyllde år senast. Fast tiden hade nog inte gått fortare igår kväll med den i fickan.