Saluhallens nya köttdisk och Ärlighetsboxen
Jag läser i dagens Vasabladet att Saluhallen i Vasa har fått en ny företagare som säljer kött. Det är glädjande! Vasco Borralho, med rötter i Portugal, tillsammans med fru Jeanette Sandelin-Borralho tog upp pinnen när den blev liggandes efter att Carita Löfmark avslutade familjen Löfmarks långvariga verksamhet som leverantör av kött och köttprodukter till Vasaborna. Löfmarks i Saluhallen har väl alltid funnits, ja, men allt har ett slut.
Den nya affärsduon kommer att sälja inhemskt kött som är närproducerat men nyheter väntar också. Till exempel lufttorkad skinka ”pata negra” från Portugal, porchetta från Italien, såser, marinader och soppor.
En sak som jag noterade speciellt är att de kommer att ha grillade revbensspjäll i sortimentet, något som jag saknat sedan Citymarket i Stenhaga slutade sälja sådant direkt ur disken. Så goda revbensspjäll de hade, trots att det var en stor köplada. De måste ha haft en mästare i de bakre regionerna som kunde detta med revbensspjäll. Nu blir det spännande att se om Saluhallens nya köttdisk kan leverera denna delikatess till min belåtenhet och med vettigt pris. Färdiga revbensspjäll betingar annars ett ganska högt pris och inget jag unnar mig varje vecka men då och då brukar jag festa till det och då kan det bli grillade revbensspjäll.
Saluhallen i Vasa har annars fört en tynade tillvaro under lång tid. Förr i världen fanns här många små butiker och bodar som sålde allehanda livsmedel men konkurrensen blev väl för stor från köpladorna i stadens utkanter. Detta är ett evigt problem, kundströmmarna som lämnar innerstan till förmån för köplador och stora affärskedjor i utkanten av stan. Så är det i många städer. En orsak kan vara att parkeringen i innerstaden kostar, det är trångt i trafiken och affärerna är utspridda. En köplada i periferin kan erbjuda gratis parkering, stort utrymme för bilarna och det mesta finns samlat på ett och samma ställe eller i närheten.
Annars upplever Rekoringarna sin storhetstid. Direkt från bondgårdar och närliggande småskaliga företag i livsmedelsbranschen kan man beställa kött, fisk och andra livsmedel som levereras till kunden på bestämd plats. Kort väg mellan producent och kund, bra för miljön och man stöder den lokala ekonomin och självförsörjningen i landskapet. Kvalitén på produkterna torde i de flesta fall vara hög.
Rekoringarna har också spridit sig till Sverige. Bland annat till Västerbotten även om Rekoringen där hade problem med polisen som inte gillade överlämnandet av beställningarna på Avions parkeringsplats. Lite paragrafrytteri där även om jag tror att det nu har ordnat sig.
Själv har jag inte försökt mig på att handla från Rekoringarna eftersom jag inte är speciellt intresserad av matlagning och mitt hushåll är i minsta laget men för familjer kan jag tänka att det är perfekt.
I vår by Oxkangar finns annars Ärlighetsboxen, en slags självbetjäningsbod 24/7 där man kan handla ägg, honung, potatis och annat beroende på säsong och tillgång. Senast såg jag att de hade torkade enbär till försäljning. Jag har testat honung från deras egna bin och den var god och välsmakande.
Ärlighetsboxen är obemannad och man plockar åt sig det man vill ha och betalar kontant till ett kassaskrin eller med Mobilepay. Fint va? Ett liknande system som flera blomsteraffärer i nejden tillämpat under många år. Färdiga buketter och blommor som betalas kontant till ett hål i väggen utanför affärstid. Och det verkar fungera utan allt för mycket svinn. Ärligheten är tydligen stor i Österbotten!
Hur det är med den österbottniska ödmjukheten vet jag däremot inte. Jag visste inte ens att vi var speciellt ödmjuka i Österbotten men så kanske det är? Den österbottniska ödmjukheten omnämndes i en artikel i samma Vasabladet idag i samband med en artikel om de nya Ljusparken i Nykarleby. En verkligt fin park som jag också har skrivit om tidigare på denna blogg. Vi är kanske lite anspråkslösa i landskapet men nog kan det också slå gnistor här och läser man vissa duster på Facebook och diverse kommentarer på nätet så inte är det ödmjukhet det första man tänker på. – Vi knaprar på en morot och funderar på det!
Så ser Saluhallen i Vasa ut från utsidan. Inne inte fullt så mycket saluhall men än finns det några tappra stånd och diskar att besöka.
Anslagstavla i Oxkangar med omnejd – Facebook-grupp är Ärlighetsboxen brukar synas med sina erbjudanden
Reko – Nu – Vad är en Rekoring
Reko Ringar i Sverige – Hushållningssällskapet
10 kommentarer
Annepauline
Jag blir ju lite tårögd att se bild på Saluhallen. Så många gånger man handlat där, allt ifrån kött, fisk, bröd och grönsaker. Löfmarks var nog de sista tappra av den gamla ursprungsstammen. Karjakunta var stora i saluhallen en gång i tiden. Folk ringde från Umeå och beställde finskt kött, sen kom de med båten och invaderade hallen när de skulle hämta allt de beställt. Då var det packat med kunder där. Det var väldigt många som beställde finsk nötlever. Finsk nötlever var extra stor och extra fin, vida känd på andra sidan pölen. Grejen var den att den fina finska nötlevern importerades från Polen. Det var lite ruffel och båg redan på den tiden. Nåja, levern VAR fin men inte var den från finska djur utan polska. Sist jag var i Saluhallen huserade Indiska där och en del små stånd med mer eller mindre krafs. En brödbutik som fanns nästan längst ut mot Handelsesplanaden sålde världens godaste cognacs bakelser. Undrar om det var Hänninens? Undrar om de är kvar, hm, knappast. Saluhallen hade en mera beige färg och gedigna trädörrar på ”den gamla goda tiden”. Färgen är väl helt ok nu men dörrarna är fula. Passar inte alls ihop med byggnaden i övrigt.
Per
Du har då betydligt fler minnen från ”gamla” Saluhallen än vad jag har. Till exempel minns jag inte alls dörrarna ut mot gatan som tydligen i något skede fått respass. Inte heller vad de olika företagen hette. Jo, Karjakunta minns jag men då främst som de som kom och hämtade grisar för slakt på gården.
Finsk nötlever, som var polsk, var säkert ett av dragplåstren den tiden det begav sig och Vasabåtarna skeppade mängder av norrlänningar över pölen. Kanske på 1960- och -70-talen? Då var det ett äventyr att korsa Kvarken och också läge för hamstring i endera riktningen. Nu för tiden är det mest snus som hämtas från Umeå. Var det inte smör och kaffe som ett tag var attraktiva varor? Jag tittade nyligen på några gamla bilder från den tiden, kanske 1960-talet, och då var det vanligt att herrarna bar slips när de reste. Vem gör det nu för tiden, bara för att man reser?
Hänninens minns jag också men månne inte det bageriet försvunnit. Tror det.
Indiska fanns ett tag i Saluhallen men finns inte mera utan någon annan affär med kläder. Måste kolla när jag på fredag inspekterar utbudet av revbensspjäll.
hasse
Cognacsbakelsen görs ju ännu av Othello. Sätter en hacka på att det var Othello som huserade där då.
Per
Också något jag får inspektera på fredag. Finns Othello och Cognacsbakelsen?
hasse
Othello fanns nog där för några år sen. Sista tiden tills Coronan kom fanns ”Lilla Entren” där, den har flyttat så torde vara tomt där i nuläge. Othello finns åxå på någon annan adress i Vasa. Cognacsbakelserna fås tom. här i primärkommunen på ”Handilin”
Per
Jag fick ikväll bekräftelse per epost att Ohello finns och lever vid Brändö torg. Info från kungariket minsann!
Wesber
Jag minns ingenting av detdär ni berättar om i Vasa, jag var inte så ofta in till Vasa när jag växte upp, konstigt nu när jag tänker efter. Karjakunta minns jag med förskräckelse när mitt tama flaskuppfödda får Mia skickades på slakt. Så mycket har jag aldrig gråtit i hela mitt liv men det gick över när jag fick 80 mark utbetalt för henne. Vasa som stad har jag aldrig tyckt om och ännu mer deprimerande blev det när mammas kusin som hade cafe där på torget ( Franks cafe ) gick bort. Dit gick vi alltid och pratade bort en stund när vi kom över med båten men sen ville jag inte se det mera. Jag tycker saluhallens utsida ser väldigt fin ut, bara det inte var så dött i Vasa, vad är det med den staden som gör mig så illa till mods. Nä, jag åker hellre till Jakobstad eller Nykarleby. Hejs svejs för ikväll.
Per
Åh så sorgligt att Mia fick gå sina sista steg in i Karjakuntas lastbil. Som tur är visst nog inte Mia vad det handlade om. – Se där, 80 mark kunde bota den värsta sorg. Allt har ett pris.
Jag kan hålla med. Jag upplever inte heller Vasa som speciellt spännande trots sitt fina läge vid havet. Ändå var det ”stan” den tiden vi växte upp. De två hus i Vasa jag gillar mest är Saluhallen och Hartman-huset på andra sidan torget. Resten är ganska så tråkig efterkrigstidsarkitektur. Fyrkantigt och lågt. Inte verkar man heller i nutid få tummarna loss till något nyskapande och annorlunda.
Annepauline
Othello! Tack för det. Så hette bageriet med cognacsbakelserna. Jag förstod att Hänninen var fel. Så Indiska är borta från Saluhallen. Du måste allt fotografera interiören från hallen när du far dit. Det skulle vara intressant att se hur det ser ut där nu. Hänninen hade ju sitt huvudkvarter i Kvevlax, ja, det var 60 – 70 talet. Då var Vasa en rätt livlig stad men nu är det riktigt öden döden. Haha, ja, förr klädde man upp sig när man for in till staden också. Slips och hatt var det som gällde för herrar, finkappan och hatt för damer. Min far borstade till och med tänderna när han skulle in till stan, kommer inte ihåg att han någonsin gjorde det annars. Huvaligen, men tänderna hade han kvar, inte såg de ”ruttna” ut heller. Vilka minnen!
Per
Jodå, några bilder kommer det att bli i ett Saluhallen-inlägg.
Minns jag inte helt fel så tror jag en moster till mig jobbade som konditor på Hänninen på 1960-talet. Hon bodde också i Atrium-kvarteret som då var det mest moderna man kunde uppbåda i staden. Till och med rulltrappa i Sokos varuhus som var inrymt i Atrium.
Tydligen var man mer proper den tiden vad gäller klädseln. Jag minns en reparatör i den fabrik jag jobbade på i Malmö på 70-talet som varje dag kom till jobbet iförd kavaj och slips och ingen tittade underligt på honom. Kavaj var inte helt ovanligt man bytte om till efter en dags arbete på golvet som vanlig knegare.
Jo, och mor hade på sig bästa poplin-kappan när det blev dags för ett besök i staden.