Video från Lofoten

Jag har idag knåpat ihop en video från min roadtrip till Lofoten i september. Den finns nu att se på Tuben. Det är en blandning av tidigare publicerade bilder och videos från Bruntes instrumentbräda. Fler bilder från Lofoten finns också på min Flickr bildsida. Min tidigare video från Norrland med tillhörande Flickr katalog finns längre ned i bloggflödet. Därmed anser jag mig mer eller mindre klar med min enveckas rundtur i Norrland och på Lofoten.

Jag använde min Canon 6D för stillbilder och GoPro Hero för videos från bilen. Hyfsad kvalité på filmerna tycker jag själv samtidigt som jag ser en klar skillnad på en video filmad i 4K. Det är liksom nästa steg i utvecklingen. Aldrig verkar tekniken komma till vägs ända. Alltid lite bättre, lite mera finesser, bättre prestanda.

Drönarna har också gjort sitt stora intåg och nu kan man få bra drönare med kamera till ett överkomligt pris. Visst är det snyggt med fina bilder från ovan men frågan är om jag skall hänga på racet med ständigt mera avancerade videos. Det tar också en hel del tid att sammanställa en video samtidigt som det är väldigt kul. Det är en skapande process både under filmningen och vid klippningen.


Roadtrip Lofoten september 2017 på Flickr – 103 bilder

Annonser

Bruntes sista färd

Jodå, jag är hemma trots att jag ett tag befarade att Brunte skulle dra sin sista suck längst uppe på kalfjället vid Stekenjokk och lämna mig ståendes ensam bland renar och fjällbäckar inväntandes den första snön.

Sist jag bloggade, i söndags, befann jag mig i Å, längst söderut på Lofoten. Natthärbärget den kvällen var av enklare sort men eget rum hade jag med både toalett och dusch. Internet fungerade bra men frukost fick jag ordna själv eller låta bli. Luktade lite konstigt i rummet. Doft som nymålat men nya strykningar torde inte ha gjorts den senaste tiden.

Följande morgon, på måndagen, tog jag rederi Torghatten Nords färja från Moskenes till Bodø. Alltså vilket härligt namn på ett rederi, Torghatten Nord. – Planen var att stiga upp 04.30 och en timme senare, 05.30, köra till hamnen i Moskenes. Följaktligen ställde jag mobilen på väckning 05.30. Klantskalle! – Rusa upp, snurra runt, borsta tänder och rusa åstad.

Alltnog, jag hann gott och väl med färjan till Bodø och frukost kunde jag inta ombord. En fin överfart på 3 h 15 min.

Brunte hade ända sedan jag först kom till Norge haft spasmer i motorn. Ryckningar här och då, ibland mera, ibland nästan inget alls. Söndag morgon, i Svolvær, fick han ett första anfall av allvarligare sort. Motorn lät som den gick på två cylindrar och han hade förfärliga frossbrytningar. Dock lugnade han ned sig efter att jag fyllt på bränsle och dagen gick väl ändå ganska bra med bl.a. utfärd till Hovsundshamn.

I Bodø gjordes ny bränslepåfyllning och nu gick färden framåt som en dans. Inga som helst problem, gasa och tuta. Från Saltfjell och mot Mo i Rana fanns stor vägbyggen på gång men passerades relativt lätt. Så fint det var där uppe. Påminde om Stekenjokk.

På tisdag närmade vi oss Saxnäs och då gjorde Bruntes krämpor sig mera påminda. Visserligen kunde besök göras på Fatmomakke och färden styrdes också mot Stekenjokk men där uppe på kalfjället trodde jag att Brunte skulle lägga sig ned och dö. Inte var det heller mycket trafik att lifta tillbaks med. Dock repade han sig men därefter var det att köra på gehör och med lämpor. Varvtal kring 3000 v/min för att inte maskin skulle vibrera sönder. Femmans växel kunde jag glömma eftersom hastighetsbegränsningarna oftast var på 80 eller 90 km/h. Jag körde på onsdag från Saxnäs till Holmsund på fyrans växel och med ett varvtal på ca 3000v/sek. 350 km. Snacka om att det gick mycket bränsle.

Detta inlägg handlar mycket om Brunte och med rätta. Brunte gör sin sista tjänst dessa dagar och snart hoppas jag finna en annan bil som kan vara mig lika trogen som Brunte alla dessa år sedan 2004, året när vi träffades. Annars är årsmodellen 1996.

Diagnosen på Bruntes krämpor varierar; allt från att ettans tändstiftsgängor är kaputt till att en avgasventil är bränd. Hur som haver, Brunte sjunger på sista versen. Finns där ute en bra bil till salu, combi med dragkrok?

Förmodligen kommer mera om min road trip i Norrland och på Lofoten men just nu känner jag mest för God Natt!

Brunte uppe på Saltfjell norr om Mo i Rana
En sista bild av Brunte även denna gång på Saltfjell
På väg till Fatmomakke
Kyrkan i Fatmomakke
Ett par övernattningskåtor som samerna använde och kanske fortfarande använder vid sammankomster på Fatmomakke.
Uppe på Stekenjokk bland renar
Till sist fyren på Fjärdgrund strax utanför hamnen i Holmsund med tillbehör i förgrunden.

Å, så pittoreskt

Jo då, regnet fortsatte mer eller mindre hela söndagen, som befarat. Därför blev det inte fotograferat och kört runt lika mycket som jag tänkt. Men några bilder får jag väl ändå bjuda på.

Bodde jag som en kung senaste natt så får jag nöja mig med lite enklare boning denna natt. Internet fungerar fint men den obekväma skrivställningen gör att jag inte kommer att leverera någon längre epistel denna gång. Små, låga soffbord är urusla att använda som skrivbord. Utsikten är det dock inget fel på.

Orsaken till detta enkla boende är att jag vill ha nära till färjan som tar mig från Moskenes till Bodö.

Å, byn längst ut på Lofoten besökte jag dock. Smal, krokig väg dit ut kantad av hus av alla de slag, inklusive de som står på pålar. Verkligen ett gytter. Längst bort fanns en tunnel på någon hundra meter som mynnade ut på en, ja, en svängplan och parkering. Ingen fortsättning förutom gångstigar. Märkligt att offra pengar på en tunnel som bara betjänar en parkeringsplats. Eller kanske är det billigt att bygga tunnlar i Norge? – Tanken slog mig att kanske pengarna tog slut efter att tunneln byggts?

Regnmolnen hänger tunga

Ett konstverk i serien Skulpturlandskap Nordland
Här ett konstverk till.
Så här långt kunde jag köra bil längst sydpå på Lofoten. Sedan var det apostlahästarna som gällde längs stigar.

 

Långa sköna dyningar på väg in mot strand

 

Fortsatt färd på Lofoten

Idag, söndag förmiddag är det åter regn och rusk. Lockar kanske inte så mycket för uteliv men förhoppningsvis kommer jag någonstans mellan regnskurarna att få ser mera av det som finns längst söderut på Lofoten. Målet idag är Å, byn längst ut på Lofoten. Mycket kort och bra namn, ingen orsak att slösa på bokstäverna tyckte säkert den som namngav denna by. Ungefär samma med Ii som jag passerade på väg till Torneå eller Bö på Andøya.

Man kan kanske bli lite mätt på alla vackra och hisnande vyer som serveras. Det en berget mäktigare än det andra och fjordarna slutar jag aldrig att förundras över. Ett mäktigt landskap på Lofoten.

Jag satt och funderade om alla dessa bergstoppar har bestigits av människor och hur gjorde lantmätarna förr i världen när de skulle mäta och kartlägga alla dessa svåråtkomliga områden? Hur gjorde de med allt byggnadsmaterial som skulle fraktas ut till fyrar och byggnader uppe på bergssidorna? Inget lätt göra, kan jag tänka. Vilket slit!

Jag passerade igår genom ett antal tunnlar och över höga broar för att ta mig till Svolvær, centralorten på Lofoten. Tanken slog mig hur mycket mera det måste kosta att bygga vägar i Norge jämfört med Finland där terrängen för det mesta är relativt slät och framkomlig. Hur många kilometer tunnel har Finland jämfört med Norge? Vägarna här är ofta smala, krokiga och med branta lutningar ändå är det fritt fram att köra 80 km/h på många ställen. Det gäller att ha tungan i rätt mun när man rattar sig fram här.

Även färjetrafiken är väl utvecklad. T.ex. Hurtigrutens fartyg lägger till kaj här alldeles bredvid hotellet i Svolvær där jag bor. Jag har ett rum med havsutsikt och är på första parkett när fartygen anländer och avgår. Det som jag reflekterar över hur bra det fungerar, trots alla utmaningar som naturen bjuder. Finland, som också är ett rikt land, borde ha betydligt bättre förutsättningar hålla vägarna i skick och färjor ut till skärgården än Norge. Ändå fick vi i vintras smaka på det elände som dåligt vägunderhåll i Finland förorsakade och hotet mot färjorna i skärgården. Intressant vore att jämföra siffror och statistik beträffande infrastruktur i Finland och Norge.

Här avgår Hurtigrutens fartyg Finnmarken. Fotad strax utanför hotellet på kajen.

Hotellet som heter ”Vestfjord Hotel Lofoten” i Svolvær kan jag rekommendera om ni besöker Lofoten och behöver nanna kudden en natt. Längst ut på kajen ligger hotellet. Nästan lite svårt att hitta dit om man inte vet positionen eftersom man skall köra ut på kajen runt en byggnad innan man är framme vid hotellet som vetter mot sjön. Ett utmärkt hotell med alla faciliteter som behövs.

Jag besökte också deras restaurang igår kväll och avnjöt en portion grillad klippfisk. Så gott! Priserna på restauranger här i Norge är ganska höga men frågan är ändå om inte klippfisken var värt det.

Klippfisken jag åt igår kväll. Bild tagen med mobil-kameran.

Så gott, så långt. Färden har hittills gått helt enligt planerna och ännu återstår flera dagar innan jag åter siktar Pampas skärgård.


Vestfjord Hotel Lofoten

Svolvær

MInst en kyrka per inlägg. Ha, ha. Detta är kyrkan på Langenes
Rena idyllen, va? Nära Sortland.
Vägen mellan Klo och Strengelvåg. Här hittade jag en död råtta på vägen som grinade illa. Råttan alltså. 😉
Vackert så det förslår
Och vänder jag mig om ser det ut så här. Så är det på många ställen i Norge.

Hatten av, flera gånger denna dag

Efter en natts skön sömn på Best Westerns hotell i Narvik var det dags för frukost fredag morgon. Visst, allt såg bra ut men äggröran var smulig, köttbullarna smakade ingenting och den lilla bacon som fanns var lindad kring en korvbit som smakade… ja… tidningspapper. Såja, så var det sagt. Men brödet och sillen smakade utmärkt.

Strax utanför hotellet fanns linbanan upp till Narvikfjellet men den var stängd på torsdagskvällen. Trots det for gondolerna upp och ned, tomma. Konstigt! Jag hade gärna åkt en tur dit upp och beundrat solnedgången över Narvik och kringliggande fjäll och fjordar.

Färden fortsatte på fredag ut på Lofoten genom ett landskap kantat av höga berg, branta stup, djupa fjordar och smala vägar. Vackert!

Vägarna är ett kapitel för sig själv.  Upp och ned, fjord in och fjord ut, kurva efter kurva. Jag lade märke till ett större fiskefartyg som var på väg norrut i Kjerringnes. En knapp timme senare var det på klart försprång trots att jag körde bil. Orsaken var alla fjordar som det skulle djupdykas i och den relativt låga hastigheten.

Dagens stora behållning var vägen på västra sidan av Andøya i norra delen av Lofoten. Navigatorn tjatade en god stund att jag skulle följa väg 82 på östra sidan av ön men jag slog dövörat till. Och tur var det. Fina fotomotiv dök upp stup i kvarten och jämt fick jag säga prrr till Brunte. Vägen var smal men glest trafikerad så jag kunde stanna nästan var jag ville. Små byar här och var samt en hel del radioanläggningar med omfattande antennsystem. Atlanten rullade in sina vågor mot stranden och havet luktade tång.

Får fanns på många ställen och små begravningsplatser upptäcktes ganska ofta. Mindre än den vi har i vår by och kapellen var nästan miniatyrer av vårt kapell. Kanske mera förvaringsplats för kistan? Gravstenarna var moderna och praktfulla. Det är alltså nutida begravningsplatser. Mycket enkelt rakt ut på en vindpiskad hed eller mot stranden utan träd eller andra inramningar förutom stängslet mot fåren.

Vinden friskade i och min Malmökeps flög iväg titt som tätt. Därav rubriken. Jag tyckte det lät bättre med hatt än med keps så jag friserade rubriken något. Ibland var det rent av svårt att stå stilla när jag skulle ta bilder. När jag kom fram till Andenes där jag skulle övernatta fattade vinden tag i bildörren när jag var på väg ut och jag fick en smäll rakt på näsan; dock utan blodvite. – Hatten av för de fina naturscenerier som jag igår fick se på Andøya.

Andenes är en fiskestad men även turismen är stor med främst valsafari som specialitet. Tyvärr passade inte mitt tidsschema med en båttur ut för att titta på valar och säsongen är just nu i ett mellanläge. Vinden kanske också gjort det omöjligt?

På kvällssidan besökte jag en restaurang i hamnen. På menyn fanns också valkött och ett tag var jag frestad att prova det. Sedan kom jag att tänka på att valarna är ju utrotningshotade och hur rimmar det med att äta valkött. Kanske är valkött ok att servera, jag vet inte, jag avstod. Istället blev det finnbiff, gjord på renkött. He, he, finnbiff serverad åt en finländare.


Andøya

Kjerringnes. Hutigruttens fartyg till höger och fiskefartyget till vänster. De kolliderade inte.
Begravningsplatsen i Bö, Andøya. Fåren syns i bakgrunden
Navigatorn lurade mig lite och visade vägen till fiskehamnen i Andenes. Kanske dags att göra karriär inom fisket i Nord-Atlanten?

Fragment av ett konstverk i Andenes?
I förgrunden där jag hittade ”konstverket” som sett sina bästa dagar. I bakgrunden fyren i Andenes.

 

Utsikt från fyren i Andenes söderut

Med tårar på kind

Min niece Christina har i helgen gjort en podd tillsammans med bloggkompisen Silje och som jag avlyssnade idag. Den var så bra. Plötsligt satt jag där med tårar i ögonen och jag fiskade fram en näsduk för att torka mina kinder samtidigt som jag stapplade iväg ut på gårdstunet för att få frisk luft. Det var så gripande att jag kippade efter luft. Ja, så kändes det i lungorna, gripande.

Till saken hör att jag idag startade vedeldningen för säsongen. Hittills har jag kört med luftvärmepumpen en stund morgon och kväll men nu tyckte jag det var dags att åter låta vedspisen bidra till värmen i stugan. Jag gjorde enligt konstens alla regler genom att först elda en stund med tidningspapper i skorstenspipan för att få lite bättre drag innan jag satte fyr på tändveden.

Allt gick bra, lite grann rykte det in men inte mycket att tala om. Andra år har det varit betydligt värre. Jag lutade mig tillbaka i soffan och fortsatte att lyssna på podden. Det gick en knapp halvtimme, jag fyllde på ved och plötsligt kom tårarna.

Varifrån vet jag inte för så sorglig och dramatisk var inte podden. Ett tunt lager av obestämt os spred sig i stugan och det sved i ögonen. Det vart inte vanlig rök för det rykte inte in utan mera som matfett som osar. Den enda förklaringen var att jag under sommaren tillfälligt ställt odiskade kokkärl och stekpanna på spiseln vilket lämnat kvar matfett på spishällen. När så spiseln värmdes upp vartefter kom hettan snart till det område där matfettet fanns och det började osa katt. Eller något sådant. Trots att jag torkat spisen innan. Aja baja, nästa sommar ingen disk på vedspiseln! Efter vädring och en stunds vistelse ute i den mörka höstkvällen var jag kapabel att avsluta lyssnandet.

I podden, som hade fint flyt utan konstiga pauser och hummande, fick också jag ett omnämnande. Nämligen den som introducerade Stina till böckernas värld genom sagoböcker som gåvor till henne jul och födelsedagar när hon var liten. Stina, som vi kallar henne, snackade snabbt som en riktig spanjorska medan Silje var mera lugn i sin muntur. Silje är annars ett vackert norskt namn och visst, hon har rötter i Norge. Förhoppningsvis berättar hon något om eventuella kulturkrockar mellan Finland och Norge i kommande avsnitt. Sådant brukar vara intressant och lustigt. Vill ni lyssna så finns podden här.

droppar
Jag har på Facebook blivit utmanad att varje dag bidra med ett naturfoto i en veckas tid. Tja, varför inte, jag gillar ju att fotografera. Detta är söndagens bild.
villan
Detta är dagens bild från strandlinjen vid min sommarstuga. Innan isen lägger sig, kallar jag bilden.

Tiggare kan ingen vara…

…i Guds lilla barnaskara, för att travestera den gamla, kända ”barnpsalmen” men detta tycks Norges regering tro. De vill nämligen förbjuda tiggeriet i Norge som om det skulle hjälpa saken framåt. Lagförslaget skulle också göra det olagligt att hjälpa tiggare med hot om böter och fängelsestraff. Ge en slant eller ett mål mat till en tiggare och du får en böteslapp på halsen som tack. Som tur är verkar hela lagen gå i stöpet eftersom förväntat understöd håller på att försvinna i Stortinget.

En sådan enkel lag skulle inte mota bort fattigdom och elände. Däremot skulle symptomen på fattigdomen i Europa sopas under mattan så att vi slapp se den. Lagförslaget har helt säkert sin grund i de romska tiggarna som finns här och var i Norden. Lagen är ett försök att få bort en verksamhet som vi inte vill ha på våra gator i säger Statssekreterare Vidar Brein-Karlsen i Fremskrittspartiet (FRP). Och det är just det som det handlar om: nämligen att sopa bort tiggarna så att vi slipper se dem men att göra något som verkligen skulle hjälpa dem, det behöver vi sedan inte göra för de finns ju inte. Inte i Norge i alla fall. Så är det i Norge för tillfället men en liknande lag skulle säkert också ha sitt stöd hos en hel del av befolkningen i övriga Norden.

Frågan är varför vi inte vill se tiggare på våra gator? Oftast gör de inte mycket annat än sitter där med vädjande blick och manér för att fånga vår uppmärksamhet. Men tydligen är detta tillräckligt för att vi skall vända bort blicken, uttala vår aversion eller t.o.m. i vissa fall misshandla och utsätta dem för traskasserier. Detta har hänt romska tiggare fast de bara suttit där på sin filt i kölden.

En intressant frågställning tycker jag.

En orsak är att vi ser den öppna nöden och fattigdomen. Den vill vi inte se för det stör vår vardag och myspys. Vår medkänsla ger ett stygn i hjärtat men vi har inte tid att stanna 5 sekunder för att skänka en slant och med ekorrhjulets tempo i kroppen hinner vi inte bromsa innan vi är förbi med följd att samvetet gnager en kort sekund. Rent samvete vill vi ju alla ha.

En annan sak är att vi inte vill bli lurade. Kanske är det organiserad verksamhet med cigarrökande skurkar i bakgrunden som roffar åt sig vårt bidrag eller så är det ett spel för gallerian med småskrockande tiggare som åter fick en slant eller sedel från en godtrogen svenne.

Jag tror inte det är så. Tänk er själva att sitta på gatan i ur och skur bara föra kunna lura till sig något från den dumma nordbon. Pröva själv och se hur fett liv som kan levas på den verksamheten. Jag tror inte heller att organiserade brottsligheten är intresserad av tiggeri. Det ger för lite pengar, annan verksamhet ger mera.

Sådan är mina tankar i sena torsdagskvällen.

paris 2011
Detta är en bild från Paris 2011 då jag av en tillfällighet fick med en skymt av en av samhällets olycksbarn på bilden. Boulevard Haussmann.