Liten fågel i känd holk

Sveriges riksdag har idag röstat för att regeringen gör en undersökning om att ge finlandssvenskarna i Sverige minoritetsstatus. Sedan tidigare finns samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter i kungariket.

Uppriktigt sagt så vet jag inte vad jag skall tycka om det. I Finland är vi en minoritet som är allt mera trängd och behöver allt stöd som kan uppbringas men är finlandssvenskarna i Sverige faktiskt en minoritet? Jämfört med de andra grupperna så talar vi i Sverige majoritetens språk och är inte språket kanske den största faktorn i ens identitet? Samer, judar, romer har ytterligare tydliga kulturella skillnader som talar för minoritetsstatus medan finlandssvenskar i Sverige, sverigefinnar och tornedalingar har mera vad jag skulle kalla regionala, kulturella skillnader. Ungefär som skåningen och norrbottningen eller varför inte gottlänningen. Det mesta av kulturen är gemensam men så finns det vissa skillnader, ibland mera, ibland mindre. Störst skillnad i den andra gruppen är sverigefinnarna med egen litteratur från hemlandet som kanske inte alltid är tillgänglig fullt ut för en svenskspråkig.

Den enda vettiga orsaken till minoritetsstatus för finlandssvenskar i Sverige är att vår existens skulle bli mera känd, ett skäl som ändå inte är speciellt starkt. Hur mycket vet vanliga Svensson om samerna och tornedalingarna trots att de har minoritetsstatus? Ganska lite skulle jag vilja påstå. Märkligt är att det behövs minoritetsstatus för att en folkgrupp skall bli omnämnd i undervisningen. Är det inte lite väl omständigt och handlar det inte mera om en genant brist i det svenska skolsystemet?

Jag förstår att det finns minoritetsstatus för de nuvarande fem grupperna, främst av språkskäl, men tycker att det är en onödig formalitet för finlandssvenskar i Sverige. Jag tror inte att kunskapen om finlandsvenskar, både i Finland och i Sverige, ökar nämnvärt med minoritetsstatus i Sverige.

Det som gjorde att jag reagerade på nyheten var att jag aldrig kände mig som en del av en minoritet den tiden jag bodde i Sverige. Visst, jag var och är finlandssvensk, något jag är stolt över, men jag var ändå en del av den språkliga majoriteten och tyckte inte att jag var mera främmande än skåningen eller norrlänningen. Ibland kunde jag bli förvånad och road över den okunskap som framkom om oss finlandssvenskar bland rikssvenskar men i övrigt kände jag mig inte utsatt. Vad tycker ni, är det ett steg framåt för oss finlandssvenskar eller är det ett onödigt jippo? Jag är beredd att omvärdera min åsikt om det framkommer tydligare argument.