Lumpänglars väg korsade min väg

Hui, här går det undan. Jag avverkar den ena begivenheten efter den andra på min semester och det redan första veckan. Igår kväll var det Oravais Teater med pjäsen Lumpänglars väg som fick besök av min enkla person.

Sommarteatern ligger vackert belägen vid Kyroboas kvarn och fors i Kimo. Vid dammen, som är en del av scenerna, låg vattenytan spegelblank och inte en endaste mygga behagade mumsa på min lekamen. En perfekt kväll för teaterbesök.

Lumpänglars väg är en fortsättning på pjäsen Lumpänglar som spelades 2013-14. Den handlar om arbetarna på Oravais Fabrik tiden före och under kriget. Skådespelarna gjorde fina insatser även om rösterna i vissa scener kunde ha någon decibel till.

Pjäsen skildrar livet på Masuunin, området med både textilfabriken och arbetarbostäderna, på ett bra och mångsidigt sätt. Där finns olika intriger och händelser som skedde under årens lopp, både lokala och världspolitiska. Dock skulle jag gärna ha sett att det funnits en mera klart lysande röd tråd i pjäsen. Visst finns där Alma Laaksos och Gunnars förhållande som puttrar på i bakgrunden men det är först i slutscenerna som det riktigt lyftes fram och får en förklaring. Speciellt om man inte sett den första pjäsen så kan handlingen och Alma Laaksos ilska vara svår att förstå.

På Masuunin fanns både svenska och finska arbetare men vad som framkom i pjäsen förekom inga stora motsättningar mellan språkgrupperna utan man samsades ganska väl. Däremot fanns det vissa spänningar mellan fabriksarbetarna och den omkringliggande bygdens agrara befolkning, något som kom fram när fiskarsonen Werner fick sin käresta på Masuunin.

Det enskilda scenario som gjorde störst intryck på mig var när Aino dog. Hon hade cancer och visste att hon skulle dö. Dödsögonblicket är skickligt dramatiserat och man får verkligen uppleva att hon gick bort, bokstavligt talat.

Pjäsen handlar till stor del om kvinnorna, Lumpänglarna, som jobbade och slet i fabriken. Det gällde att ha skinn på näsan och inte låta sig utnyttjas och förminskas. Löneförhandlingarna på bolagskontoret gick inte alltid som de ville men Alma Laakso hade sitt speciella sätt att visa sitt missnöje genom att lyfta på kjolen och visa sin ändalykt för bolagsherrarna.

Själv fick jag min första anställning på Oravais Fabrik, eller Oravais Textil som det då hette, som 16-åring. Den första veckan fick jag jobba i väveriets granskning där kvinnor satt i en angränsande sal och kollade filtarna som vävdes i den dundrande vävsalen. Oj, sådant oljud vävstolarna förde. Ett dån och slammer utan dess like! Sedan fick jag flytta till stickeriet där jerseytyg tillverkades och där det var betydligt tystare. Jag slapp den äldre produktionen i väveriet, spinneriet, karderiet och appreturen.  Så något känner jag till miljön på själva fabriken även om jag inte är någon äkta Masuunare.

Salig mor hade också kopplingar till Masuunin och då som ung piga hos direktör Lindberg och hans fru i slutet av 40-talet skulle jag tro. I pjäsen finns också en piga hos direktören så där kände jag igen mig något från mors berättelser. Hon brukade säga att hos familjen Lindberg fick hon sin skolning inför livet. Hon omtalade alltid fru Lindberg med stor aktning. Hon trivdes bra hos dem och mången gång satt vi barn och lyssnade när hon berättade om hur det var hos Lindbergs. Jag kan gott tänka mig att fru Lindberg var som fru Lindberg i pjäsen. Hette hon Maja eller har jag helt fel?  – // Jag har fått mig omtalad att hon hette Maja!//

Till sist vill jag knyta an till pigan som fick en kamera av direktörsfrun med order att fotografera allt hon såg på Masuunin. På tuben finns en video med bilder från Lars Lindbergs privata samling med bilder från Masuunin. Kanske var det just sådana bilder som hon tog men som vi aldrig får se, hon är ju bara en rollfigur.

Blir det en fortsättning? Jag hoppas det och då att handlingen närmar sig modern tid.

---

Oravais Teater 

Några bilder tog jag med mobilen:

[youtube=https://youtu.be/rx00ZUCXaKM]