Är han död?
Något av det sista jag gjorde i Björkarnas stad i söndags var att jag åt en souvas gjord på rökt renkött. Riktigt gott med ris och grönsaker. Invid tältet där det serverades denna goda maträtt fanns ett stort isblock inuti vilket det fanns en man som på fredagen klivit in denna iskalla boning och sedan tillslöts öppningen med is och så att han inte kunde komma ut. Det var ett konstverk med namn Barriär och konstnären hette Lars Lundqvist. I 48 timmar satt han därinne, från fredag till söndag klockan två när motorsågar öppnade upp iskuben så att ha slapp ut.
Exakt vad som vara meningen med konstverket fick jag inte klart för mig men jag stannade till en kort stund utanför och lyssnade till ett samtal han förde med några flanörer som gick förbi. Det fanns små hål borrade i den tjocka isväggen och där kunde man höra hans dämpade röst inne från isblocket. Han berättade om praktiska saker med att bo i ett isblock men också om att denna händelse skulle komma att förändra och påverka hans fortsatta liv. Hur sade han inte men det är väl fortsättningen av detta märkliga konstverk? Livet efter isblocket, en ny era?
Detta fick mig att tänka på en rad som Henry David Thoreau skrev i Walden: ”Hur många människor har daterat en ny era i sitt liv utifrån läsandet av en bok?” Bortser vi från religiösa böcker, som t.ex. Bibeln för kristna, så skulle det vara intressant att få veta namnet på någon bok som var så betydelsefull att den faktiskt inledde en ny period i en människas liv, efter ett medvetet och aktivt val. Sådana böcker och människor finns säkert men hur vanligt är det? Eller påverkas vi omedvetet av litteratur, konst och musik vid vägval i livet? Jag är mest benägen att tro det sista under förutsättning vi är intresserade av dessa mänskliga aktiviteter. Eller är det en kombination av långsam påverkan och aktivt beslut när vi drastiskt förändrar våra liv?
Så djupa funderingar hade inte en liten flicka som stod och försökte titta genom isväggen för att få en skymt av skuggan inne isen. Hon såg inget hur hon än tittade på flera ställen och vände sig bekymrat till sina föräldrar och frågade: ”Är han död?”
Här kommer en laddning till med bilder från öppningen av kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014.
Du kanske också gillar
6 kommentarer
Erik Forsling
Helt offside, men kanske ett tips till dig käre granne:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/307417?programid=3633
PJN
Tusen tack Erik! Jag har faktiskt hört programmet och det var bra, rekommenderas. Jag har chefen för P2 Dokumentär som FB-vän så det det kommer en hel del tips om hörbart på radion.
Erik Forsling
Vad glad jag blir av ditt svar! På söndag kommer del 2 (och jag tror det blir en tredje del). Också jag, som egentligen inte är någon tangoentusiast, fann programmet mycket bra. Har du f.ö. hört musikdokumentären ”Svart i Sverige”, om musiker (fr.a. jazz/bluesinfluerade) som besökt eller bosatt sig i Sverige – och om deras ättlingar, som faktiskt inte är invandrare utan svenskar:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4112
Där talas också om att i ”urtiden”, typ när Armstrong kom till Sverige, så var det Stockholms arbetarungdom som köade fram extrakonserter. Musiken var revolutionär. Ett uppror. Min far tillhör den generation som under industrialiseringsepoken förvandlades stegvis, såväl socialt som ideologiskt. Bondson, bonddräng, kyrkogårdsarbetare, bangårdsarbetare hos SJ, järnverksarbetare, ingenjör för en tid, och slutligen pannhusoperatör inom pappersindustrin. Och min avlidna mor, hon lämnade arrendatortorpet för vissa påhugg och frör att bli hemmafru i ett egnahemshus. Min far lever där ännu, och trädgården är hans eviga skötebarn. Det var där jag föddes – ovetandes om livet och om en viss svart amerikansk jazzmusiker.
Jag är ganska säker på att det är utifrån den vandring som mina föräldrar gjorde som jag fick mitt mellannamn. Jag heter nämligen Erik L. Forsling. Min far har Lars som förstanamn, min son Gisle har Lars som andranamn. Lars finns överallt. Men inte hos mig.
När mitt mellannamn, som fram till första klass i skolan var förstanamnet, presenterades som förslag reste äldregenerationen ragg. Om jag förstått saken rätt så var det min mor som tog udden av kritiken, när hon frågade dem: ”Har ni sett hur vackert det är skrivet?” Mitt L. står för Lionel, efter den svarte jazzmusikern Lionel Hampton. Tyvärr hann jag aldrig se honom live, trots att han kämpade vidare med sverigeturnéer långt in i min ”vuxna ungdom”. Nu är han saligen insomnad. Men hans musik finns på skiva.
Jag har ett minne från Stockholms tunnelbanesystem för en halv generation sedan, när jag lite halvslirig och pratsam skulle byta linje. På perrongen tilltalade jag en en äldre ung man, och av någon anledning bluddrade jag fram mitt Lionel, med förklaring. Det visade sig att han sett Hampton helt nyligen i Stockholm. Och han var en beundrare. Trevligt och märkligt sammanträffande.
Ett sista tips. Ökenblues – tuaregerna ett folk i fem länder: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/290531?programid=4112
PJN
”Svart i Sverige”-länken gick till tangoprogrammet men längre ned då sidan fanns länken, dock utan musik. Intressant om bl.a. den rasism som smög sig in här och där även tidigare.
Ökenblusen har jag avlyssnat tidigare. Spännande musik och på kommande Urkult kommer Bombino att uppträda. – Tänk så mycket bra att lyssna på P2!
Aha, så du har ett så exotiskt mellannamn som Lionel. Själv skulle jag vilja ha ett mera spännande namn än det jag har. Farfar hette Nissus i efternamn, det skulle jag också vilja ha men att byta drar jag mig ändå för. Synd att han bytte. Nu för tiden kan barn få mera spännande namn än vad mina föräldrar kunde hitta på. T.ex. min granne fåraherden har tre pojkar, alla med namn efter de nordiska gudarna.
Erik Forsling
Jag tänker nog mest att man heter det man heter, och det där med att byta – jag håller helt med dig om du drar dig för det! – det bara rör till saker. Men i vissa kulturer är namnet mycket viktigt.
Forsling är också taget namn. Jag vill minnas från min släktforskande ungdom att det var min farfarsfar som tog det. Innan dess bar förfäderna på min fars sida växelvis sådana klargörande namn som Jansson och Larsson. Lars Jansson och Jan Larsson, etc.
Själv tror jag att Forsling är en diminutiv form för fors, alltså en liten fors. Men jag vet inte. Ungefär som -ling i ”killing” och ”gässling”, jfr. egelska ”duckling” och de små (kinesiska) degknyten som mina barn älskar: ”dumplings” – (”klimp”) på svenska tror jag. Förekommer över hela världen i en mångfald av varianter.
Jag minns när min far berättade om den där arbetskamraten som roade sig med att fråga: ”Den där Gods, är det en släkting”. Det var på den tiden det rullade omkring små lastbilar i Krylbo/Avesta med den ståtliga skylten ”Godsforsling” på förarhyttens tak. Det var SJ-relaterat. Lilla Krylbo var en gång i tiden en av Sveriges riktigt stora välkända s.k. järnvägsknutar. Och vem har inte hört talas om Krylbosmällen!? Min far både bodde och arbetade där då. Mitt under brinnande krig. Upphovsmännen ännu ej avslöjade – helt.
Ingen ids väl läsa följande byråkratiska utläggning från ”Sveriges handelskalender” 1971 (länken). Men tack vare det fantastiska Projekt Runeberg finns dessa ”SJ- UPPLYSNINGAR” bevarade för en bred publik: http://runeberg.org/handkal/1971allm/0036.html . Man måste gå till ”next page” för att finna detta passande citat:
”Gods fors ling [sic!] och trafiksamarbete med billinjer
I samarbete med dotterföretag och enskilda åkare organiserar SJ forsling på praktiskt
taget alla tätorter av någon betydelse. Forslingen innefattar såväl hämtning som hemsändning och utföres till fastställda avgifter beträffande styckegods och efter överenskommelse, när det gäller vagnslastgods.”
Min fyra år yngre bror Jerry, f.ö. även han en Lars, har nog också fått sitt förstanamn som ett resultat av de vidgade vyer som efterkrigstiden gav, en miniinternationalisering med ögonvrån vinklad mot det stora landet i väster. Själv flinar jag elakt åt att han genom sitt namn kom att bli ett av de famösa y-barnen!
Med tanke på hans andranamn associerar jag plötsligt till den australienska filmen ”Priscilla – Öknens drottning” (”The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert”). Har du sett den? Den är varm. Själv har jag såväl projicerat den på biografduk som sett den ett par gånger. (Efter sluttexterna kommer f.ö. en liten extrasnutt film, men då har oftast större delen av publiken gått). Priscilla är en blivande turnébuss som en av huvudpersonerna köpt av tre svenskar; ”Lars, Lars and Lars”. Minns att just den scenen även behandlades i en P1-dokumentär om sverigebilden utomlands (källa saknas).
Mitt eget Lionel är nog lika franskt som anglosaxiskt, eller latinskt. En diminutiv det också. Inte minst har en fransk premiärminister i modern tid fått äran av att bära mitt namn, Lionel Jospin. OK då, han är född före mig, men vaffan … Man kan inte alltid haka upp sig på smådetaljer. Kanske får jag i fortsättningen börja gå omkring och presentera mig som Diminutiven. Å andra sidan, Erik är väl stöddigt nog – http://sv.wikipedia.org/wiki/Erik
Tänker på din fåraherde, hans barn, mina barn – och fr.a. mina barnbarn.
Min son Gisle, det enda av mina barnbarn som har barn – det fjärde på väg nu i dagarna – fick sitt förstanamn efter första namnet på den första runstenen vi såg i vår nya hembygd, sedan jag och gravida Kära K. bosatt oss utanför Örsundsbro i Uppland. Vi var ute på solig promenad, och där stod den: U 808. http://sv.wikipedia.org/wiki/Upplands_runinskrifter_808.
Gisle, inte numera ett så vanligt namn i Sverige, men väl i vissa andra nordiska länder. Titta på sluttexterna i någon norsk eller isländsk produktion på bio eller TV. Där är Gisle ofta frekvent. Många frågar om min son fått sitt namn efter sagohjälten Gisle Surson, men det var som sagt den där runstenen som stod där vid sidan av vägen som kom i vägen. Isländska sagor i all ära, men tyvärr …
Tillbaka till resonemanget om fåraherdens namnval för sina barn. Gisle och hans franskkanadensiska hustru har även de bl.a. givit efter för den fornnordiska mytologin, vad gäller gossarna. Loke the Man har sitt namn efter jättesonen (asagud enligt Snorre Sturlasson) och trickstern i nordisk mytologi. Minstebror Eivind, som förhoppningsvis även han snart blir storebror, har dunderguden Tor som mellannamn. Och det kan nog i viss mån stämma.
Loke och Tor, ja de var ju ett snyggt par de också, men jag hoppas att mina barnbarn kommer att stå på bättre fot med varandra än vad deras namnförebilder gjorde!
Ledsen för missen med ”Svart i Sverige”- länken. Men du fann programmet ändå. Att musiken är snuttifierad kommer sig av att programmet passerat den s.k. trettiodagarsgränsen. Själv är jag glad över att programmet dock ligger kvar. Kalejdoskop t.ex. går inte alls att lyssna på efter den tiden – p.g.a. att det är nästan uteslutande musik. Just nu lyssnar jag på en datorrepris av dagens ”Klingan”. Börjar bra. Lyssnar du på ”Klingan”?
När du skrev om P2 Världen – som ju lite hänger ihop med ”Klingan” ända sedan Wretlinds dagar – trodde jag att jag redan hade bluddrat om den ”kanalen” bland dina kommentarer. Men det har jag nog inte gjort, och man behöver inte kommentera allt. Att jag breder ut mig igen under detta inlägg beror på att jag tänker att jag nog inte stör dina övriga läsare, eftersom jag hoppas att inte så många går tillbaka till gamla inlägg för att leta nya kommentarer!
Och som jag skrivit förr. Du behöver inte vara artig och svara en inbrytare som undertecknad.
PJN
Det har du rätt i att i vissa kulturer är namnet viktigt. T.ex. i Spanien är det vanligt med dubbla efternamn, fars och mors efternamn. Tidigare var det också här vanligt med namn likt Andersson och Larsson efter fadern men det försvann ungefär vid 1920-talet här i landet när en ny namnlag infördes. Många roliga och annorlunda efternamn finns det. T.ex. känner jag folk som har följande efternamn: Hatt, Hill, Gunnar, Rex… En rolig episod var när herr Hatt presenterade sig för första gången vilket skedde på en Mexikansk afton med mexikansk mat, musik och stora sombreros på huvudet. Där satt han med en stor hatt på huvudet och sade sitt efternamn: Hatt. Gissa om det blev muntert. http://villniles.wordpress.com/2010/12/04/mexikansk-afton-och-bolibompa/
På tal om namnet Erik och dess historia samt kända personer som bärare av detta ståtliga namn så kom jag att tänka på Erik den halte och läspe, en svensk konung. Även Erik XIV minns jag för han satt fången på Åbo slott påstås ha dött av förgiftad ärtsoppa, något som kan tänkas stämma för man har hittat stora mängder arsenik i hans kvarlevor.
Första programmet av Klingan har jag till stor del avlyssnat efter tips från min FB-vän. Bl.a. sjöng finlandssvenska Frida Andersson