En fin dag

Spända segel korsade fjärden, vågor skvalpade mot strandstenarna, solen dolde sig mest bakom moln men vinden fick godkänt inför dagens final. Allmogebåtarna satte segel och kryssade trevande inför startsignalen. Ett rött segel, ett brunt, de flesta traditionellt vita drog ivrigt fram över startlinjen mellan två bojar.

Regattan på Oravaisfjärden, organiserad av båtlaget Årvass, avlöpte helt enligt planerna. Åror doppades sällan eller högst måttligt i vattnet, det var segling som gällde. Vid segling är det strategiska tänkandet viktigt men även vindens och vågornas nyckfullhet spelar in. Det fick ett och annat båtlag erfara. Alltnog, hemmabåten Årvass avgick med segern detta år. Av de små båtarna var det Sikfällan som passerade gattet först. – Vackra farkoster, handgjorda av båtlagens medlemmar och en gemenskap som lyser även de dagar det tävlas.

Själv använde jag fotografiapparaten flitigt, åt en god paella och avslutade med gris och te. Gris, ja, så heter det. Ett gott ”dopp” till en kopp kaffe, eller te som i mitt fall. Den österbottniska grisen torde redan ha avhandlats i denna blogg.

När kvällen infann sig kände jag ändå att det var något som fattades i kistan. Korv, god sådan, med pommes frites finns att beställa vid kiosken nere vid bron. Jag kastade mig genast i sadeln och skrittade iväg till Hellnäs sund. Just som jag gjorde min beställning gjorde en kvinna en gest mot min huvudbonad och påpekade att hon var från Barcelona. På engelska. På min keps, som jag köpte i Barcelona och ofta bär denna sommar står det nämligen: City of Barcelona.

Hon och hennes man gjorde nu en resa runt om i republiken med bil och just denna kväll hade de, av alla ställen, hamnat vid grillkiosken. De tyckte naturen i republiken var vacker och jag missade naturligtvis inte att berömma hennes hemstad och den vänlighet och hjälpsamhet som vi upplevde där i början av sommaren. Samtalet kom in på fiske och där blandade sig också en annan inföding i samtalet, samtidigt som jag betalade min beställning, varpå de båda spanjorerna avlägsnade sig med önskan om en fin kväll. Lite snopet för jag hade velat berätta om vår grupp som läser spanska, mera ingående om resan till Barcelona och frågat vad de tyckte om republiken; i bästa fall tränat lite spanska. 🙂

Just som jag mumsade i mig en pommes och korv dök min granne, fåraherden, upp. Han hade ännu ett uppdrag att klara av denna kväll. Jag beslöt mig omgående att hänga på, mest för att fotografera och för att filma. Korna och oxen i byns gyttjehål, som jag lite vanvördigt kallar stället, hade nämligen rymt och befann sig delvis på fel sida om stängslet. Vassen var tydligen grönare på andra sidan stängslet. Fåraherden hade till hjälp sin svärfar och de visste hur korna skulle fösas tillbaka i rätt hägnad och hur elstängslet skulle prepareras för att hindra fortsatta utflykter på förbjudet området.

Själv smög jag omkring i den fina lördagskvällen med mina kameror och spanade på rymlingarna för att få bästa vinkel och tillfälle för bilder och film. Det blev mest film men gott så. Kalvarna plumsade omkring i strandgyttjan, korna råmade förmanande och oxen kom långsamt efter, mumsande förnöjt på säv och strå. När den fick syn på mig stod den stilla en lång stund och bara glodde. Själv glodde jag tillbaka och filmade allt vad jag hann mellan ögonblick av samförstånd mellan oxen och mig: vem är du?

Vi travade tillbaka efter uträttat värv och då gled två tranor, galande och tjoande, fram över skogbrynet. Jag kastade upp kameran och jag tror att jag fick åtminstone några sekunders fin avslutning på kvällen fångat på minneskortet. De försvann ur sikte men hördes sedan ända fram till min gård när jag parkerade Brunte i uthuset. – Suck, en fin semesterdag avklarad och då har jag ändå inte berättat om en annan viktig sak jag fick gjort.