Förr i världen,  Livet på landet

Skogsarbete och en bok jag läser nu, ”Antonius pojke”

Vedarbetet fortsatte idag och målet var att såga en ganska ståtlig men nu liggandes björk till klabbar om ca. 33 cm och sedan släpa hem dem i pulkan jag köpte, klyva dem och slänga dem i en hög. Allt gick bra tills jag sågade i styttingen som låg dold under snön. Därefter var det mer eller mindre stopp med sågandet eftersom kedjan blev erbarmligt slö. Men jag hann i alla fall såga det mesta och nu återstår bara toppen av den första björken.

En stytting (stötting) är en slags kälke som användes förr i världen i skogsarbetet när det mesta gjordes med hand- och hästkraft. Det finns säkert olika utföranden av åkdonet men styttingen var en viktig del av ekipaget när virket kördes ut ur skogen med häst.

Just där under björkstammen hade en styttingen en gång i tiden behagat avsluta sina dagar. Det mesta av trämaterialet var borta men järndelarna fanns kvar och ställde till förtret. Det blev att vässa kedjan två gånger denna dag.

Skogsarbete förr i världen var ingen lek. Tungt och slitsamt arbete och kläder och utrustning var inte det bästa.

Just nu läser jag en bok av Elis Nilsson som heter ”Antonius pojke”; en bok med verklighetsbakgrund från trakten kring Kultsjön, Malgomaj och Vojmsjön i Vilhelmina kommun i början på 1900-talet. Som 16-åring fick Elis börja arbeta som lilldräng vilket innebar massor med arbete, även i skogen med allehanda sysslor, också huggning. Därtill blev han snuvad på sin första årslön av sin snåla husbonde.

Elis var garvad redan som liten pojke. Hans föräldrar dog tidigt och han och syskonen auktionerades ut till de gårdar som krävde minst ersättning. Han flyttade mellan olika gårdar och alla var inte snälla mot honom. Att han också var av samisk härkomst gjorde inte saken bättre. På något ställe trivdes han bra men på nästa ställe for han illa och aga, misshandel och mobbing var ofta förekommande. I skolan hade en lärare speciellt ont öga till honom och mången gång fick han stryk. Sista dagen i den skolan fick han så mycket stryk att nästan inget av rottingen fanns kvar. – Allt var inte bättre förr, somt var rent ut sagt fruktansvärt!

Han lärde sig att hata och slåss som barn men blev också en duktig arbetskarl redan i tonåren och det är dit jag nu kommit i min läsning när han som sjuttonåring går vidare i livet.

Boken är intressant för den skildrar hur hårt livet kunde vara förr i världen, speciellt för de som fanns längst ned i samhällshierarkin, men den visar också hjälpsamhet och sammanhållning hos människorna. Miljön är också intressant för det är samma trakter kring Marsfjällen där en del av Bernhard Nords böcker utspelar sig. Jag tänker på böcker som ”I Marsfjällets skugga” och andra i serien.

Elis Nilsson blev sedan bonde, skogsarbetare och murare. Han avled 1998, 86 år gammal och några år före sin död nedtecknade han sina upplevelser från barn- och ungdomsåren som blev denna bok. En bok att rekommendera för den som vill ha en skildring ur verkliga livet.

Så kan det gå med ett blogginlägg som börjar med skogsarbete och järn från en gammal stytting till att bli en bokrecension. Alla borde egentligen nedteckna sin livshistoria för som Henry Miller skrev: alla är värda en egen bok bara man förstår att ta fram det väsentliga i ett liv. Själv funderar jag på att plocka ut de bästa bitarna ur bloggen och skapa en bok. Få se om jag får tummarna loss innan det är för sent. Men just nu är det vedarbete som gäller. Om ett par år när dagens björk brinner i spiseln och ger värme, kanske jag då har kommit så långt att jag har ett manuskript?

Liderbacken med ved

Hit till liderbacken forslar jag veden på olika sätt för att sedan under vårvintern stycka den till lämpligt format för torkning. Torr björkved är något av det bästa som finns!

Stytting (stötting)

Här ser vi styttingen, eller styggingen som jag kallade den idag, som ställde till det. I alla fall det som finns kvar. I uthuset har jag dock ett par styttingar i gott skick.

Vinterskog

Här ligger nästa björk för behandling. Stigen är redan upptrampad och frusen men rejält med snö utlovas den närmsta veckan. Få se hur mycket som då blir gjort i skogen? För Antonius pojke, Elis Nilsson, hade det nog inte varit något problem med lite snö. Antagligen rena sommarlovet för honom.


Stötting – Wikipedia. Eller stytting som vi säger på dialekt. Uttalas också så på norska. ”Doning” som omtalas i Wikipedia kallar vi ”åka”.

2 kommentarer

  • annepauline

    Jag blir full i skratt här när du skriver att en stötting användes förr i världen. Det låter som om det var minst hundra år sedan. Haha, det stämmer i och för sig men jag har också kört stötting på vintrarna med Prinsin, vår ardenner, och jag är inte hundra år…än. Jag fick allt hjälpa till med att köra ut virke ur skogen. Bökigt som bara den men mest synd tyckte jag om Prinsin som skulle dra det tunga.

    Intressant verkar boken du läser vara. Jag tycker om den sortens böcker. Om hur det var förr, på den tiden när det var bättre men oftast så mycket sämre. Själv läser jag nu som av en händelse en bok jag spontanköpte. ”Rapport från ett slakteri”. Skriven av en veterinär, Lina Gustafsson, som arbetat på slakteri och ska kolla hur allting går till där, att djuren är friska och att lagarna följs. Fy fasen, säger jag. Stackars djur, i detta fall grisar. Jag kan knappt läsa för jag blir gråtfärdig mest hela tiden. Känns som jag aldrig mera kan äta kött av någon sort.

    • Per

      Jo men förr i världen, det är väl ändå en 50 år sedan, åtminstone. Men stöttingar används än idag i skogen men kanske inte så vanligt förekommande. Det är nog mest entusiaster för skonsamt skogsbruk och hästens återkomst som står för de aktiviteterna. Själv har jag också varit med om virkesutkörning med åka. Och som grädde på moset har jag en bild där jag står på ett lass med gödsel som jag körde ut på potatislandet. Det är svårslaget.

      Livet är grymt sa grisen, och värst är slakten; finns en gammal ramsa.
      Jag tror jag såg bokens titel för inte så länge sedan. Den är ganska ny?
      Slakterierna är fabriker och djuren behandlas därefter. Snabbt, rationellt och utan förbarmande. Och kanske inte alltid på bästa sätt, ibland rent fruktansvärt. Sedan finns det säkert bättre och sämre slakterier. Jo, verkligheten är grym ibland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.