Livet på landet,  Upplevelser

Arga svalan

Någon fågelskådare i dess egentliga mening är jag inte, däremot har jag inget emot att spontant betrakta fåglar i naturen men aktivt söker jag inte upp dem. Vissa fåglar är jag direkt fientligt inställd till och mina största fiender är kajorna. Som tur är har de lämnat mitt boställe. – Korpar gillar jag!

Igår kväll fick jag en annan slags fågelupplevelse. På väg för att tvätta bilen fick jag ett meddelande i telefonen som jag besvarade på stående fot mitt på gårdstunet. Det tyckte inte svalan om, den som har sitt bo i mitt uthus. På håll hörde jag den skrika och så plötsligt gjorde den ett anfall mot mig, så nära att jag kunde höra vingfladdret när den tvärvände en knapp meter från mitt huvud. Inte en gång utan många gånger! Rena kamikaze-dykningarna. Jag började till och med befara att den skulle bomba mitt högintellektuella huvud… aj det ordet följde med från mitt förra inlägg, ursäkta. Bettan har fått smaka på svalornas föga prydsamma bomber och det ville jag inte råka ut för.

Varför svalan, det var bara en i farten, var så arg på mig vet jag inte. Någon unge på marken såg jag inte och jag har absolut inte betett mig oartigt mot svalorna i mitt uthus även om jag bruka gorma på dem när de bombat Bettan. Dock har de inte i år bombat som värst på stackars Bettan men en och annan vit lort har jag fått torka bort.

Vi får se om svalan bombat nytvättade Bettan under natten eller om den fick tillräckligt utlopp för sin ilska redan igår kväll.

En svala gör ingen sommar, sägs det, men denna ilskna svala gjorde en kanonsommar. Så fint och varmt sommarväder vi haft denna vecka och fortsättning följer flera dagar framöver.

svala

Eftersom den gjorde många anfall så försökte jag fånga den i kameran och en halvtaskig bild fick jag på svalan som visar dess likhet med ett anfallande stridsflygplan.

Har du erfarenhet av ilskna fåglar? … eller fräcka fåglar?

4 kommentarer

  • annepauline

    Vilken häftig bild på den anfallande svalan! Den bilden borde du få publicerad på Vasabladet eller vilket blad som helst. – Här hade vi en väldigt argsint kråka för några år sedan. Den höll till på ett visst område, förmodligen hade den ungar där. Det var på försommaren. Kråkan jagade och anföll folk som gick förbi på promenadvägen. Själv blev jag anfallen flera gånger för jag glömde ju att kråkan var där. Den anföll även ungar på en förskola som ligger precis där. Haha, ungarna vågade inte vara ute! Jag vet inte riktigt vad som hände för mitt i allt var kråkan borta eller så fick den annat i tankarna och slutade jaga folk. – Vid badstranden fanns en sommar en väldigt argsint svan. Den tog farten och sprang i full kareta upp på stranden och anföll både barn och vuxna samtidigt som den väste och burrade upp sig. Ungarna skrek och tanterna skrek och till och med männen fick ta till flykten. Jag vet inte vad som hände där heller för mitt i allt var svanen borta. Antagligen kom någon och flyttade på den eller kanske rentav sköt den. Själv har jag haft en rätt fredlig undulat som lärde sig prata. Alltså på riktigt riktiga ord som vem som helst förstod. Den lärde sig bortåt 50, 60 ord och meningar, om inte mer. Usch, så ledsen jag var när den gick bort fast den blev nästan nio år.

    • Per

      Bilden visar profilen på den anfallande svalan men den är kraftigt beskuren så den är inte direkt skarp men den får duga. Någon fågelfotograf är jag inte, alltför dåligt tålamod.

      Arga kråkan, kanske statist från Alfred Hitchcocks film Fåglarna? Visst var det kråkor som figurerade i den filmen? Svanar kan också vara aggressiva. Far hade en gås som var ilsken av sig och den jagade mig när jag var liten gosse och det hände sig att jag trillade och gåsen var snabbt framme och hackade mig i nacken. Jag har få minnen från barndomen men detta minns jag. Han hade också kalkoner men vad jag minns var de fredligare av sig.
      Åh, det var en sällskaplig fågel, din undulat. Den var inte lat för att lära sig språk. Säkert kul att ha en sådan fågel. Hade den ett passande namn?

  • annepauline

    Undulaten hette Peipus. Varför han fick heta så kommer jag inte ihåg. Varje kväll sa jag till honom: Natti, natti, Peipus. Då svarade han: Natti, natti, Pussgubben. Pussgubben, det var jag det, haha, jag kallade ju Peipus Pussgubben ibland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate blog »