Diket

Den senaste veckan har diket sysselsatt mig till viss del.

Ett dike förknippades förr i världen med tungt kroppsarbete och mycket svett. Diken fordrades för att kunna bereda åkermark av ofruktbara myrar. Inte minst bonden Paavo är sinnebilden av den strävsamma bonden som gräftar fram sin åker ur kärret.

Nu för tiden har detta arbete föga värde utan med lätthet planteras skog på åker och äng som en gång i tiden krävde blod, svett och tårar. Om de bara visste dessa spadakarlar!  Å andra sidan har jag också sett skogsskiften som åter omvandlas till åker men denna gång sker arbetet med joystick i ombonad hytt.

Så dramatiskt är inte mitt dike för det handlar om att dra elektricitet till uthuset där Bettan väntar på att få värme i motorn under den kalla årstiden. Detta har jag tidigare år löst genom att varje höst dra en skarvsladd under snön till uthuset. Inte det optimala med det fungerade.

Att gräva dike med spade är fullt möjligt men tungt och tidsödande. I värsta fall hade jag fått ryggskott. Som tur är finns i byn en hjälpsam man med traktor och grävaggregat som ställde upp och grävde mitt kabeldike. Så fint och smärtfritt det gick. Efteråt fordras lite spadarbete men det är småsaker jämfört med att gräva diket för hand.

Bor man på landet måste man ofta sköta sakernas tillstånd själv. En förmån men också en kostnad och eget arbete. Ingen gårdskarl, disponent eller kommunal hantverkare att ringa. Och definitivt ingen som gräver ett dike på kommando.

Vad som nu fordras är en elektriker som gör nödvändiga arbeten i båda ändorna av kabeln och vips har jag både ljus och värme i uthuset. Året om. Så glad Bettan blir av detta dike som nästa sommar man knappt kan ana på gårdstunet. Tidens tand i positiv bemärkelse.

Första ”spadtaget”

Se där, ett dike växer fram!

Okej, ett visst arbete fordras efteråt. Alla stenar som såg dagens ljus måste hanteras

Allt arbete fordrar lite paus emellanåt

Nästa projekt? Kan denna harv målas, renoveras och pyntas med blommor? Uppriktigt sagt är jag inte någon trädgårdsmänniska men visst vore det fint att få lyfta fram detta redskap från gången tid.

Hösten är här men riktigt lika färggrant som i fjällen är den inte.

 

 

Bettan

Oj, jag har nästan inte alls berättat om min nya följeslagare på vägar och turer. Som ni vet så fick gamla Brunte respass för någon vecka sedan när motorn fick fel och jag ansåg att det inte var värt att sätta mera pengar på honom. Så det fick bli skroten.

Istället inhandlades raskt en ny bil och denna gång blev det Bettan som får göra mig sällskap, förhoppningsvis många år framöver. Det blev en Mazda 6 av 2006 års modell, halvcombi. Jag hade annars tänkt att i lugn och ro titta mig omkring och se vad markanden bjöd men nu blev det att ta första bil jag gillade.

En riktigt trevlig bil att köra, pigg och lättstyrd. Ganska bra utrustad och med dragkrok. Ända minuset är att den har lite högt ljud i kupén men det får jag kanske vänja mig vid. Eventuellt kan val av däck också har sin inverkan.

På tal om ljud så har den radio och CD-spelare men ingen USB- eller AUX-ingång. Annars bra ljud i högtalarna men vem lyssnar på CD nu för tiden i bilen eller annorstädes? Nåja, jag skaffade en radiosändare till uttaget för cigarettändaren och på den kunde USB-minnet anslutas. En ledig frekvens hittades och nu kan jag åter njuta av musik som jag själv valt. Över 700 låtar och ytterligare 300 låtar borde det finnas plats för. Enda nackdelen med radiosändare i bilen är att frekvensen kan vara upptagen på annat ställe i landet och då blir det störningar. Vi få se om det blir stora problem eller om det går att lösa.

Vi har också haft vår första dust, Bettan och jag. Båda halvljusen slocknade så det blev att byta brännare. Inte helt lätt må jag säga. Trångt och besvärligt på vänster sida. För att komma åt i vänster sida måste två clips lossas från skärmkanten samt tre skruvar undertill så att jag kunde tränga in handen innanför innerskärmen. Först då fick jag tag i brännaren.

Skruvskallen till ena clipset var också mosat så det fick jag köpa nytt. Vad tror ni det kostade? Hela 6 europenningar för en sketen liten plastbit med skruv.  T.o.m. försäljaren tyckte att det var dyrt. Själva brännaren var billigare. – Nåja, nu lyser det åter och allt är frid och fröjd.

Så ser ni Bettan och mig ute på vägarna så håll undan eller trampa gasen i botten! Fast å andra sidan har jag kört riktigt lugnt och sansat för att riktigt få njuta av själva körningen. För att dra ut på tiden, så att säga. Och tid har jag för det mesta, friherre som jag är.

En bild på skönheten får jag väl också bjuda på. Snygg färg eller vad tycks?