Tre solstrålar i vardagen. Tänk så lite som behövs!

Det behövs så lite för att få en solstråle ned i den grå vardagen.  Inte för att jag klagar, livet lunkar på i jämn takt. Åtminstone för mig. För det mesta har jag det bra. Kanske så bra att jag ibland glömmer hur bra jag har det; något som jag tror att jag inte är ensam om.  Jag tänker på valdebatten i Sverige och alla högljudda diskussioner som fördes och förs både högt som lågt. Allt från varma Tv-studios till gator och fikabord.

På sina håll svartmålas Sverige som om det är världens värsta nation och tas som varnande exempel på hur det kan gå. Helt sanslöst och utan nyans. Visst finns det problem i Sverige, precis som i alla andra länder, men summa summarum så är Sverige ett av världens bästa länder att leva i och också ett av de mest trygga länderna. Om så inte vore, varför finns det då inte en strid ström av emigranter/flyktingar från Sverige? Jag menar vanliga Svenssons.

För att återgå till det jag egentligen tänkte skriva om. De solstrålar jag upplevt det senaste dygnet har jag delvis själv hjälpt till att skapa. Det handlar om att visa intresse, ge lite uppskattning och positiv feedback.

Den första solstrålen kom från Jennifer Sandströms blogg där jag kommenterade ett inlägg med att berömma hennes röst. Jag skrev helt enkelt att hennes röst inger förtroende, något som kan vara en tillgång i business-världen. Jag har tidigare hört henne på föredrag i Vasa men hon har också en podd tillsammans med Malin Lundsten, Faraway Finland. Där kan ni höra hur hennes röst låter. För att solstrålen skulle bli komplett svarade hon: Men alltså, kan vara den finaste komplimangen någonsin…”  

Jag menar, det är inte varje dag som jag ger en av de finaste komplimangerna någonsin och det helt spontant och ärligt. Det värmde att hon uppfattade det så. Kanske vi borde ge varandra lite mera beröm och uppskattning utan att för den skull fjäska. Det behövs så lite och man får så mycket tillbaka.

Den andra solstrålen kom från Facebook där jag kommenterade två bilder med en morfar (tror jag det är) som på en lill-Valmet traktor kör omkring med sina barnbarn på en åker här  någonstans i Österbotten. Min kommentar var: ”Så måste en lycklig barndom se ut!” – Jag menar, vad kan vara bättre än att få bo på landsbygden, att som barn också få tillgång till mor- och farföräldrar, uppleva naturen och årstidernas skiftningar nära inpå. För att inte tala om alla spännande maskiner och stora som små traktorer som finns runt hörnet.

Min FB-vän är mormodern som också är en skicklig fotograf. Hennes bilder är fantastiska och ofta finns barnbarnen med på bilderna. Hon svarade: ”Vad glad jag blir av den kommentaren, för är det något jag vill våra barnbarn ska ha så är det just en lycklig barndom. Det lever man länge på” – Tänk så lite som behövdes för att glädja en människa och jag tror glädjen är äkta. Tyvärr kan jag inte visa hennes bilder på bloggen, jag har inte frågat om lov, men jag kan försäkra att de är bra.

Lill-Valmet är en legendarisk småbrukartraktor här i Finland som kom någon gång på 1950-talet och som för många var den första traktorn i jordbruket. Liten men nyttig. Vi ägde också en sådan en gång i tiden. – Traktorn på FB-bilderna är något modifierad med larvband.

Den tredje solstrålen det senaste dygnet bjöd grannpojken Frej (5 år) på. Vi stod och pratade på gårdstunet. Jag sade att jag nu har bott 20 år på detta ställe och att jag kanske borde flytta, halvt på skämt. Frejs far föreslog då att jag skulle flytta till månen, något som Frej inte alls tyckte var någon dum idé. För detta borde jag ha en rymdraket, resonerade han. I den kunde jag bo på månen, menade han. Frejs far sade att rymdraketer kostar mycket pengar men Frej tyckte att jag kunde jobba jättemycket och tjäna pengar för att spara till en rymdraket. Pengarna kunde jag sätta i stugans skorsten och när skorstenen är halv så hade jag nog tillräckligt med pengar för att köpa en rymdraket. Inte så dumt tänkt att använda skorstenen som spargris. Inte så lätt att i svaga stunder tulla på besparingarna. Hur det sedan går när jag när jag eldar i spisen är en annan sak men i ett barns värld är allt möjligt. Även en resa till månen och att gömma pengar i skorstenen.

Frej har förresten tagit sin första lektion i fiolspelandets svåra konst. Det gläder jag mig åt!


Faraway Finland – podd

Valmet 15 och 20 – bl.a två videos med lill-Valmet

Långt förbi molnen finns månen men närmast finns hembygdens landskap. Detta är en bild från byn Tuckor ungefär 10-12  minuter bort med bil.

Annonser

Månen – La luna

I tidig otta innan jag begav mig Saltgruvan för dagens värv gjorde jag ett besök hos sister Jane. Jag har nämligen varit kattvakt i huset medan de varit borta på slappa dagar i söderns sol. Tre katter ha de och mat och vatten måste de långa morrhåren ha. Jag fick förmaningar att inte mata katterna för mycket och jag har försökt hålla mig till ordinationen efter bästa förmåga. Fetma för katter kan också vara ett problem.

Då, när jag gick nedför backen såg jag månens röda skärva sticka upp över byn i öster. Det var ingen fullmåne utan fastmer en krokig, röd sabel som steg allt högre medan himlen ljusnade alltmer. Så vackert fast det bara var en bråkdel av fullmåne, som annars brukar beundras. Tänk att himlen redan nu ljusnar redan vid femtiden på morgonen och så denna röda tagg. Härligt.

Jag kom att tänka på en historia vår spanskalärare Roberto berättade i tisdags. Han hade varit ute med sitt barn, hur gammalt vet jag inte men jag skulle tro att det fortfarande är i blöjåldern eller något sådant. Prata har ättlingen i alla fall börjat göra, både spanska och svenska, eftersom föräldrarna har varsitt språk. Ätteläggen hade plötsligt blivit bekymrad, nästan rädd, pekat och försökt säga något som far inte riktigt förstod. Månen, månen men far var inte tillräckligt snabbtänkt och sa att han inte förstod. Barnet blev än mera uppskärrat och måste absolut få far att förstå. Månen, månen kom det åter och i sin förtvivlan att göra sig förstådd och varna far kom så äntligen ordet på spanska: Luna. Åh, äntligen kopplade far och förstod: barnet var bekymrat över den stora röda fullmånen som syntes i kvällningen. Visst kan en stor röd mångubbe tänkas vara skrämmande för ett litet barn som ännu befinner sig i sagornas värld där allt kan hända. Poängen var att barnet hade två ord för samma himlakropp, månen och luna, som det var förtroget med. Dög inte det ena så togs det andra fram. Tänk om man hade lika lätt att lära språk som ett barn har och att växla mellan språk.

lilla my
Lilla My ville inte bli fotograferad, svår att fånga på bild.

Augustitankar

När jag ikväll såg augustimånen kom jag att tänka på april. Augusti och april är på något sätt lika varandra och ändå så olika. I april kommer ljuset åter, i augusti kommer mörkret smygandes allt tidigare på kvällen. Kan det vara så att båda månaderna befinner sig ungefär lika långt borta från årets ljusaste dygn?

Jag älskar att smyga runt i aprilskymningen och lyssna på alla ljuden och se alla vårtecken som dyker upp dag för dag. I augusti finns ännu en täckande grönska, luften är inte så klar som i april och visst börja ett och annat gulnat löv att synas. Månen är densamma och stjärnorna återvänder efter att ha sovit sin sommarsömn i solens tyll. Dagarna går, vecka efter vecka läggs bakom oss och varje årstid kommer med sitt behag. Man får ta dagen som den kommer och nu tar jag snart natt och söker mig till bingen för det är tidig väckning i morgon bitti.

lisa
Grannens Lisa kurade under svartvinbärsbusken. Inte mycket vinbär i år.
lingon
Desto mera lingon ser det ut att bli.
moon4
Se där har vi ju augustimånen, glad och nästan rund.

Eldar och drömmer

Månen är så fin och trind på himlapällen och skuggorna så mörka och djupa vid gran och sten. Jag var ute igår kväll och försökte ta några bilder i månskenet men de blev inte så bra. Jag slängde dem. Tålamodet tröt när kölden började gnaga på mina fingrar. Man kan inte lyckas alla gånger.

Istället stannade jag inne ikväll och eldade i spisen samt letade resor på nätet. Det börjar bli dags att drömma om kommande färder. Varthän, varthän? Morgondagans resa till kungliga huvudstaden avstod jag från men sedan började jag nästan ångra mig när jag såg hur fin den nya båten, Viking Grace, är. Egentligen borde man inte säga nej till någonting utan bara kasta sig huvudstupa in i allt som verkar minsta intressant. Det jag ångrar mest är sådant jag inte gjort och det är mycket.

Sak samma med att fotografera, man borde alltid ta bilder när en impuls dyker upp. Inte tveka att tvärnita när motivet dyker upp. Som fotograf borde man vara impulsiv. Låter det bra?

månen 24 januari
Titta, där tittar den fram.
stugan
Frostig stuga kurar bakom snötyngd gren
2013-01-24-271
Byns största frass med glimten i ögat. Jag trodde först det vare en mindre hund. M-B förstår att mata Moje som denna katt också heter. Det finns flera Moje i nejden.