Månen – La luna

I tidig otta innan jag begav mig Saltgruvan för dagens värv gjorde jag ett besök hos sister Jane. Jag har nämligen varit kattvakt i huset medan de varit borta på slappa dagar i söderns sol. Tre katter ha de och mat och vatten måste de långa morrhåren ha. Jag fick förmaningar att inte mata katterna för mycket och jag har försökt hålla mig till ordinationen efter bästa förmåga. Fetma för katter kan också vara ett problem.

Då, när jag gick nedför backen såg jag månens röda skärva sticka upp över byn i öster. Det var ingen fullmåne utan fastmer en krokig, röd sabel som steg allt högre medan himlen ljusnade alltmer. Så vackert fast det bara var en bråkdel av fullmåne, som annars brukar beundras. Tänk att himlen redan nu ljusnar redan vid femtiden på morgonen och så denna röda tagg. Härligt.

Jag kom att tänka på en historia vår spanskalärare Roberto berättade i tisdags. Han hade varit ute med sitt barn, hur gammalt vet jag inte men jag skulle tro att det fortfarande är i blöjåldern eller något sådant. Prata har ättlingen i alla fall börjat göra, både spanska och svenska, eftersom föräldrarna har varsitt språk. Ätteläggen hade plötsligt blivit bekymrad, nästan rädd, pekat och försökt säga något som far inte riktigt förstod. Månen, månen men far var inte tillräckligt snabbtänkt och sa att han inte förstod. Barnet blev än mera uppskärrat och måste absolut få far att förstå. Månen, månen kom det åter och i sin förtvivlan att göra sig förstådd och varna far kom så äntligen ordet på spanska: Luna. Åh, äntligen kopplade far och förstod: barnet var bekymrat över den stora röda fullmånen som syntes i kvällningen. Visst kan en stor röd mångubbe tänkas vara skrämmande för ett litet barn som ännu befinner sig i sagornas värld där allt kan hända. Poängen var att barnet hade två ord för samma himlakropp, månen och luna, som det var förtroget med. Dög inte det ena så togs det andra fram. Tänk om man hade lika lätt att lära språk som ett barn har och att växla mellan språk.