Är poesi svårt?

Är poesi svårt? Denna fråga ställdes inledningsvis igår kväll på Campus Allegro i Jakobstad när evenemanget ”Platsens poesi: Om identitet och språk” inleddes.

På plats fanns Adrian Perera, David Väyrynen och Roxana Crisólogo, alla tre poeter och skribenter. Samtalet gick på svenska, engelska och spanska med Lisen Sundqvist som moderator.

Först såg det ut att bli en väldigt fåtalig publik men sedan fylldes ändå Black Box upp ganska bra. När jag anlände till Campus Allegro var det en herreman strax före mig som var väldigt talför och öppen. Öppen höll han också upp dörren för mig på långt håll. Det var ju positivt. Positivt var också att jag hann växla några ord med David Väyrynen innan samtalet på scen drog igång. Det var i första hand för hans skull jag var på plats efter att ha läst hans debutbok ”Marken” i höstas.

Till frågan: Är poesi svårt? Jag kan bara tala för mig själv och något erinra mig vad som sades på scen. Ja, poesi kan vara svårt men behöver inte vara det.  Det kan vara en enkel dikt till ens käresta, det kan vara en dikt som man bara själv tycker är bra. Eller så är lyrik något som skall tuggas och smakas av kultureliten och bedömas som en kulinarisk högtid eller en IKEA-köttbulle; i de etablerade kretsarna på poesins område.

Jag är ingen poesispecialist. Poesi, det låter så högtravande och förnämnt. Som en dimma i tidig sommarmorgon. Jag är mera den som använder ordet dikt. Dikter som Dan Andersson, min dikt-husgud, har skrivit. Eller dagens dikt som Ulla Maria Johansson skriver varje dag på sin blogg/Facebook. Eller dikter som Nicke Sjödin skriver på ångermanländsk dialekt. Eller ”Tomten” av Viktor Rydberg.

Jag förstår mycket väl att poesi är så mycket mera än min lilla värld. Dels finns det en akademisk sfär, dels finns det en mylla där allsköns frön spirar som kan bli något explosivt eller något som faller samman med en suck. Likväl vågar ställa mig fram och säga: Jag vet intet om detta, berätta!

Jag förhåller mig till poesi som till jazz och abstrakt konst. Uttrycksformer jag vet väldigt lite om men som jag är nyfiken på. Skapande jag ofta har svårt att förstå – i dess mera avancerade former – men som jag själv väldigt gärna skulle vilja utöva.

Tänk att få skriva en dikt bara rakt av, eller efter idogt grubblande, en mustig gryta av ord och finurligheter. Leka med pianots tangenter eller med pensel skapa något fritt ur ens fantasi. I och för sig fritt fram för vem som helst men hur ofta görs det och ännu mera, vem visar det för omvärlden? På allvar!

Samtalet på scen igår kväll böljade fram och tillbaka. Ibland hördes rösterna inte helt bra, mikrofoner användes tyvärr inte.

Något som framkom och som förvånade mig stort var att författare och poeter i Finland som skriver på annat språk än finska eller svenska inte kan få stipendier för sin verksamhet via etablerade kanaler som medlemskap i Finlands Svenska Författareförening och dess motsvarande organisation på finskt håll. – Verkligen förlegat och anmärkningsvärt! Har vi inte kommit längre?

Adrian Perera berättade om sin tillvaro i Finland. Hans mor är från Sri Lanka, hans far är finländare. Hur hans namn ibland uppfattas som spanskt och hur det kan uppstå absurda situationer när stereotypa uppfattningar bland finländare absolut vill placera honom som spanjor.

Roxana Crisólogo, ursprungligen från Peru, läste en dikt på spanska som jag inledningsvis förstod rätt bra. Någonstans i mitten förlorade jag koncentrationen. Glad jag är ändå att jag hängde med en bit. – Förstod jag rätt så pratar hon finska men förstår också svenska. Jag noterade hennes nickande när David Väyrynen hade ordet.

David Väyrynen verkar var en så himla snäll kille. Hans resonemang hördes bra och tydligt. Han ombads av publiken att läsa något avsnitt av alla påbud som finns i hans bok ”Marken”. Han gjorde en tummning mitt i boken och det kom att handla om sexualitet. Tänk så himla massa förbjudna förhållanden det finns, något vi inte tänker på till vardags. Något som vi bara är en del av och som vi förhåller oss till rent automatiskt.

Detta var min första poesiafton. Även om stolarna var något obekväma var det en upplevelse helt betagande. Där satt fyra människor som diskuterade poesi, plats och identitet, ämnen som är mig intressanta. Jag spände öronen till det yttersta för att lära mig något. Gjorde jag det? Jag vet inte men så mycket vet jag att jag är öppen för nya impulser och frågeställningar.

Och så fick jag prata med David Väyrynen både före och efter. Det blir spännande att se vad han mera presterar.

ÄR poesi svårt? Vad tycker ni? Är poesi mest trams eller något som vidgar ens vyer?

 


Roxana Crisólogo 

Adrian Perera 

David Väyrynen

En ropande röst i obygden – mitt första inlägg om  David Väyrynen

Ulla Maria Johanson – umj.art 

 

En dålig bild från min mobiltelefon men bättre det än inget alls.

 

Runeberg gjorde inte motstånd i dörren

Äntligen, semester, om än för bara två och en halv vecka.

På väg hem gjorde jag en avstickare till HUF:s lokal där det hölls loppmarknad. Jag hade inga stora förhoppningar om att göra fynd men hittade ändå ett par böcker och en VHS-video om Astrid Lindgrens Småland i oöppnad förpackning. Allt detta för prydliga fem euro.

Det var i denna ungdomslokal som jag tog mina första trevande steg på dansgolvet och det var också här som jag för första gången fick smaka starkt som det hette. Det kunde gå ganska vilt till i detta hus när storpojkarna fått lite innanför västen och skulle visa sig på styva linan. Plötsligt kunde det uppstå tumult när ett par stridstuppar rök ihop med åtföljande insats av ordningsmännen som gick emellan och lugnade ned kombattanterna. Naturligtvis dök också blåpojkarna upp och då höll de flesta sig i skinnet en stund. Men böter kunde också delas ut och de mest påstrukna kunde få tillbringa natten i butkan* efter att med buller och bång i dörren förpassats till Musta Maja* för vidare transport. Jag vet inte om det var så mycket bättre förr med ungdomen och festandet; nog kunde de allt då också. Minns jag inte fel så var det någon/några som sportade med att hoppa ut från serveringen på andra våningen ned i snödrivan. Snön hade förhoppningsvis dämpande och avkylande effekt.

De flesta skötte sig dock bra och dansen var ändå det som drog ungdomar till dessa danser. Idag var det lugnt och stilla och det var bara spekulanter på kläder, prydnadssaker, DVD-filmer och böcker som strövade runt. Här behövdes inte ordningsmän utan bara ett par damer som tog betalt vid utgången. – Jag undrar när jag senast besökt denna lokal, det är nog ganska länge sedan.

För att förklara rubriken så köpte jag ett exemplar av Johan Ludvig Runebergs ”JLR i urval” och han gjorde inte det minsta motstånd i dörren när han fördes till min bil. Jag tror inte det blir att läsa denna bok från pärm till pärm men valda delar skall läsas: bl.a. Fänrik Ståls Sägner.

* Butkan = arresten. Musta Maja = polisens piketbil.

2013-07-03-326
Idag var det böcker som invaderade scenen. – Så stort man tyckte att det var en gång i tiden när man som spröd yngling gjorde entré i nöjesvärlden.

Ägg och bacon + lite Runeberg

Först på dagen var jag på födelsedagskalas. Redan klockan 10 på förmiddagen. En märklig tidpunkt kan tyckas men det hade sin praktiska förklaring. Som förplägnad bjöds smörgåsar, sill, ägg och bacon. Inte alls dumt och lite annorlunda som födelsedagskalas. En riktig frukost med andra ord. Tårta kom också småningom på bordet och smakade mums.

Det var grannens fru som fyllde jämna tiotal år och äldsta gossen i familjen som fyllde 5 år på samma dag. Två flugor på smällen, kan man säga. Far i huset skötte stekpannan och fyllde på faten varefter släkten troppade in och sökte sig till det stående bordet.

Tuppen gol i det lilla hönshuset och hans harem levererade ägg till festen. På tunet sprang hunden skällande fram tillbaka medan den nyblivna femåringen provade sin sparkoped och den yngre brodern utforskade omgivningen allt längre bort innan farmor med bestämda steg hämta hem upptäcktsresanden. Yngsta deltagande var Julia som var en riktig solstråle.

Som efterrätt besökte jag Botniamässan. Här såldes och presenterades både det ena och det andra, mest det andra. Det mesta har man sett innan. Men några böcker i klassen hembygd inhandlades. Även Juha Ruusuvuoris bok ”Upptäcktsresande bland kustsvenskar” fanns med i plastpåsen när jag lämnade hallen efter 2 timmars kringströvande bland stånd och monter.

I boken om oss svenskösterbottningar som Juha Ruusuvuori skrivit fanns en notis a lá Johan Ludvig Runeberg som fick mig att höja på ögonbrynen. ”Att en hustru jakar och medger hvad mannen säger, det är en obetydlighet, men hon skall tycka som han. Säger han att den gula väggen är svart, så vill det säga intet, om hon blott medger, att det är så, utan hon skall sjelf tycka att den verkligen är svart” – Jag är nog benägen att hålla med författaren som kallar nationalskalden för ”chauvinistsvin”.

Runeberg fick sig en ordentlig törn i mitt sinne. Förhoppningsvis har inte Zacharias Topelius inte samma syn på kvinnan.

Julia
Något jag hämtade hem från Östgerbottens Stormässa

Förkylt

Jag får meddela att jag drabbats av förkylning och tillbringat dagen inomhus trots det fina vädret. Som tur är har jag tabletter som hjälper mot hostan annars vet jag inte hur det gått. Fast nu har jag bara 2 tabletter kvar.

Medan jag låg där på soffan, ömsom sov, ömsom stirrade i taket, fick jag syn på kartan som jag fick gratis i Ebbas stad för någon tid sedan. Jag vecklade ut den och studerade den småsömnigt. I norr finns Runebergs stuga. Dit har jag inte varit så kommande sommar skall jag vid tillfälle göra en visit till stället och kanske också besöka Larsmo kommun. Dit har jag inte heller varit.

Däremot har jag besökt Westmans mors stuga inne i centrum av staden. Där gick den store skalden i skola i början på 1800-talet. Stuga finns kvar kunde jag konstatera efter att jag besökt Billiga Hallen i staden och vridit huvudet ett kvarts varv västerut. Dock är denna plats inte den ursprungliga för stugan.

Mina ögon föll på en stadsdel i staden vid namn London. Ja, stadsdelen heter London och staden är fortfarande Ebbas stad. Det skulle vara intressant att veta varför stadsdelen fått namn efter världsstaden. Andra liknande namn i staden är Westend, Stockholmen och Sveden.

På det glada 80-talet frekventerade jag ofta stamstället ”Källaren” vid torget. En gång träffade jag en tjej, namnet har jag glömt, som bodde i Sveden. Jag blev först konfunderad över att hon sade att hon bodde i Sveden. Jag trodde att det var Sweden hon avsåg. Det var då ett konstigt fruntimmer som vill vara märkvärdig, tänkte jag. Först säger hon att hon bor i Sweden och sedan kan hon inte ens uttala ordet rätt. Varför säger hon inte Sverige rakt av, tänkte jag. Nåja, missförståndet klarades upp och min kunskap om Ebbas stad fick påfyllning. Det blev inte förkylt redan vid den första kontakten.

 

Westmans mors stuga i Jakobstad en mulen marsdag 2011.