Är poesi svårt?

Är poesi svårt? Denna fråga ställdes inledningsvis igår kväll på Campus Allegro i Jakobstad när evenemanget ”Platsens poesi: Om identitet och språk” inleddes.

På plats fanns Adrian Perera, David Väyrynen och Roxana Crisólogo, alla tre poeter och skribenter. Samtalet gick på svenska, engelska och spanska med Lisen Sundqvist som moderator.

Först såg det ut att bli en väldigt fåtalig publik men sedan fylldes ändå Black Box upp ganska bra. När jag anlände till Campus Allegro var det en herreman strax före mig som var väldigt talför och öppen. Öppen höll han också upp dörren för mig på långt håll. Det var ju positivt. Positivt var också att jag hann växla några ord med David Väyrynen innan samtalet på scen drog igång. Det var i första hand för hans skull jag var på plats efter att ha läst hans debutbok ”Marken” i höstas.

Till frågan: Är poesi svårt? Jag kan bara tala för mig själv och något erinra mig vad som sades på scen. Ja, poesi kan vara svårt men behöver inte vara det.  Det kan vara en enkel dikt till ens käresta, det kan vara en dikt som man bara själv tycker är bra. Eller så är lyrik något som skall tuggas och smakas av kultureliten och bedömas som en kulinarisk högtid eller en IKEA-köttbulle; i de etablerade kretsarna på poesins område.

Jag är ingen poesispecialist. Poesi, det låter så högtravande och förnämnt. Som en dimma i tidig sommarmorgon. Jag är mera den som använder ordet dikt. Dikter som Dan Andersson, min dikt-husgud, har skrivit. Eller dagens dikt som Ulla Maria Johansson skriver varje dag på sin blogg/Facebook. Eller dikter som Nicke Sjödin skriver på ångermanländsk dialekt. Eller ”Tomten” av Viktor Rydberg.

Jag förstår mycket väl att poesi är så mycket mera än min lilla värld. Dels finns det en akademisk sfär, dels finns det en mylla där allsköns frön spirar som kan bli något explosivt eller något som faller samman med en suck. Likväl vågar ställa mig fram och säga: Jag vet intet om detta, berätta!

Jag förhåller mig till poesi som till jazz och abstrakt konst. Uttrycksformer jag vet väldigt lite om men som jag är nyfiken på. Skapande jag ofta har svårt att förstå – i dess mera avancerade former – men som jag själv väldigt gärna skulle vilja utöva.

Tänk att få skriva en dikt bara rakt av, eller efter idogt grubblande, en mustig gryta av ord och finurligheter. Leka med pianots tangenter eller med pensel skapa något fritt ur ens fantasi. I och för sig fritt fram för vem som helst men hur ofta görs det och ännu mera, vem visar det för omvärlden? På allvar!

Samtalet på scen igår kväll böljade fram och tillbaka. Ibland hördes rösterna inte helt bra, mikrofoner användes tyvärr inte.

Något som framkom och som förvånade mig stort var att författare och poeter i Finland som skriver på annat språk än finska eller svenska inte kan få stipendier för sin verksamhet via etablerade kanaler som medlemskap i Finlands Svenska Författareförening och dess motsvarande organisation på finskt håll. – Verkligen förlegat och anmärkningsvärt! Har vi inte kommit längre?

Adrian Perera berättade om sin tillvaro i Finland. Hans mor är från Sri Lanka, hans far är finländare. Hur hans namn ibland uppfattas som spanskt och hur det kan uppstå absurda situationer när stereotypa uppfattningar bland finländare absolut vill placera honom som spanjor.

Roxana Crisólogo, ursprungligen från Peru, läste en dikt på spanska som jag inledningsvis förstod rätt bra. Någonstans i mitten förlorade jag koncentrationen. Glad jag är ändå att jag hängde med en bit. – Förstod jag rätt så pratar hon finska men förstår också svenska. Jag noterade hennes nickande när David Väyrynen hade ordet.

David Väyrynen verkar var en så himla snäll kille. Hans resonemang hördes bra och tydligt. Han ombads av publiken att läsa något avsnitt av alla påbud som finns i hans bok ”Marken”. Han gjorde en tummning mitt i boken och det kom att handla om sexualitet. Tänk så himla massa förbjudna förhållanden det finns, något vi inte tänker på till vardags. Något som vi bara är en del av och som vi förhåller oss till rent automatiskt.

Detta var min första poesiafton. Även om stolarna var något obekväma var det en upplevelse helt betagande. Där satt fyra människor som diskuterade poesi, plats och identitet, ämnen som är mig intressanta. Jag spände öronen till det yttersta för att lära mig något. Gjorde jag det? Jag vet inte men så mycket vet jag att jag är öppen för nya impulser och frågeställningar.

Och så fick jag prata med David Väyrynen både före och efter. Det blir spännande att se vad han mera presterar.

ÄR poesi svårt? Vad tycker ni? Är poesi mest trams eller något som vidgar ens vyer?

Roxana Crisólogo 

Adrian Perera 

David Väyrynen

En ropande röst i obygden – mitt första inlägg om  David Väyrynen

Ulla Maria Johanson – umj.art 

En dålig bild från min mobiltelefon men bättre det än inget alls.