Påsklördag och sega brasor

Som seden är i Österbotten bränns det påskbrasor, stora som små, på påsklördag. Föreningar och byalag drar ihop en stor rishög som under kvällens lopp antänds och förväntas brinna med ystra lågor upp mot en mörknande himmel med fullmånen hängande i öster. Grillkorv, kaffe med dopp säljs och är man riktigt påhittig steker man plättar eller gräddar våfflor. Allt för att glädja folket och förstärka kassan.

Det finns dock ett par aber, enligt min mening. Riset i påskbrasan bör inte vara dyngsurt och helst bör man ha ett eller annat hemligt knep som gör att brasan brinner med full styrka den första timmen. Det kan vara vad som helst, snustorr halm till diverse kemikalier som alstrar rök eller animaliskt fett. Bildäck lär vara förbjudna att gömma i denna brasa men förr i världen var de populära effekthöjare i påskbrasan. Vindriktningen spelar också stor roll. Helst bör man inte antända brasan i lä.

En annan sak är att i stort sätt alla påskbrasor antänds vid samma klockslag; i år kl. 19. Ganska dumt med tanke på att då hinner det bilburna folket som jagar påskbrasor bara se en eller max två brasor. Hade det däremot varit större spridning av klockslagen för eldningen, kanske t.o.m. en samordning, hade de som vill se flera brasor haft en möjlighet att bila runt och se kanske tre eller fyra brasor och naturligtvis köpa både korv och kaffe på alla ställena. Win-win för alla.

Jag besökte Oravais där de kostat på sig att bränna två brasor. En vid hamnen, den andra vid ungdomslokalen. Båda brann si så där när jag behagade infinna mig.

Klocka sju stålade solen ännu med full kraft vilket förtog en del av påskbrasans magi. Bättre hade varit en timme eller två senare när också fullmånen gled upp över skogen i öster.

Det fina är dock att man får träffa folk och prata borta en stund. Förhöra sig om sakernas tillstånd och klaga på vargen och vintern som är envis.

Vi i Österbotten är inte ensamma om att bränna påskbrasor. Bl.a. på västkusten i kungariket bränner man påskbrasor och där är det riktiga tävlingar om vem som har de värsta brasorna. Där kan man t.o.m. ta till nävarna för att hävda sin påskbrasa. Det gick ett tv-program om detta för ett par år sedan.

Senast idag läste jag på Aftonbladet om Smögens påskbrasa som objuden brunnit ned redan på natten till påskaftonen. Ett dåd utfört som kan jämföras med eldandet av bocken i Gävle. Folket i dalen var dock inte försagda utan, på nolltid, med gemensamma krafter samlade man ihop en ännu större hög med lastpallar än den tidigare försmedliga nedbrunna tronen av lastpallar. Tydligen kör man där med lastpallar som huvudingrediens i brist på gran och tall. – Ett tips till de österbottniska brasbrännarna: blanda lastpallar med ris och fett!

Jag körde hemåt i den vackra kvällen. Månen steg upp i öster, god och glad. Lite trafik på skärgårdens vägar, långsam skymning, en föraning om långa, ljusa sommarkvällar.

(En kul grej var att en liten tjej vid Båthamnen i Oravais hälsade mig välkommen med handslag.)


Skärgårdens grankrig 

Revanschen efter vandalernas dåd: Rekordpåskbrasa 

 


Så här såg Fjärden i Oravais ut klockan sju ikväll.

Här går eldmästaren till aktion: mera fyr i brasan!

Själv åt jag en delikatess med rom. Mycket god!

Brasan vid ungdomslokalen brann långsamt.

Vid kaffestugan gick solen ned i väster, trött på all eld och rök.

I Kärklax hade de flesta redan gǻtt hem när jag passerade. Brasan var ett minne blott.

Hemma i byn hängde månen stum i öster.

Annonser

Att ta något för givet

Jag läste nyligen någonstans att frågar man en svensk varför man firar Sveriges nationaldag den 6 juni så står ofta personen där med tomma ögon och vet nada. Frågar man däremot finländare varför man firar Finlands nationaldag 6 december vet alla att det är dagen då Finland förklarades självständigt. Och i år vet alla dessutom att årtalet var 1917, det kan ingen ha missat. Det är bara att gratulera och salutera till 100 år! Allt har inte varit en dans på rosor.

Normalt firar jag inte nationaldagen, eller som vi säger i Finland självständighetsdagen, på något speciellt sätt men i år har sister Jane bjudit in till självständighetslunch även om det i meddelandet hon skickade stod: välkommen till självständighetspartiet. Hon skyllde på telefonens autotextning men jag undrar ändå om hon inte, likt Paavo Väyrynen, har vissa politiska ambitioner och är hemlig medlem i finländska Självständighetspartiet. Det lär faktiskt finnas ett sådant parti.

Den gode Paavo tänker nu för fjärde gången kandidera som presidentkandidat trots att utsikterna att han som Finlands president kan sitta på Gullrandas veranda en varm sommardag och läppja på en kall kalja är i det närmaste obefintliga. Något tåls han dock, likt bonden Paavo i Rundebergs dikt ”Högt bland Saarijärvis moar”, beundras för sin envishet och seghet även om han inte direkt är min politiska idol.

Normalt firar jag inte självständighetsdagen, skrev jag. Det är/var en dag som vilken annan som helst bara det att man får ledigt från jobbet. Självständigheten tar jag för given. Eller?

Vi som är efterkrigsgenerationer har inte upplevt de senaste krigen när nationen slogs för sin överlevnad, fått se släkt och bybor komma hem i kistor och känt verklig oro över framtiden. Salig far var en av de som i senaste kriget mot Sovjetunionen fick offra några av sina bästa år vid fronten. Han kom hem levande men vem vet vad han upplevt och vad hans inre dolde. Sådant talades inte om. Jag minns bara två episoder han berättade om från kriget.

Vad hade hänt om Finland hade blivit invaderad av röda armén 1944 och självständigheten gått förlorad? Det vet vi inte men risken är uppenbar att vi fått växa upp på en kolchos, som en journalist med rötter i byn, Lilian Sjölund, nyligen skrev i tidningen Hela Hälsingland. Stalins styre var hårt och deportationer, avrättningar och skräckvälde var hans medicin. Troligen hade jag inte alls funnits till.

Självständigheten är inte något givet. Det räckte inte med Lenins ord: ”Är ni nöjda nu?” när han och folkkommissariernas råd undertecknat det dokument som syftade till att ge Finland självständighet år 1917. Vi känner väl till den imperialistiska politik som Sovjetunionen förde och till den balansgång som Finland fick gå. Än idag finns det skäl att ha ett starkt försvar, en sansad utrikespolitik och vänner bland nationer och folk. Det sista inte minst med tanke på det isolationistiska tankegods som frodas i hörnen.

Vi tar ofta saker och ting för givna. Som t.ex. åtta timmars arbetsdag, fem veckors semester, kvinnors rösträtt och för den delen allas rösträtt, föräldraledighet och strejkrätt utan att tänka på den kamp som förts för att få vårt välfärdssamhälle till stånd. Glatt röstar vanliga löntagare och de som har det sämst ställt på högerpopulistiska partier utan att ett ögonblick tänka på deras verkliga politik. Huvudsaken är att man får vädra sitt missnöje.

För givet tar man också att man får tala sitt modersmål och att man kan ta del av samhällets tjänster utan att rådvill stå och skrapa sig i huvudet. Finland har två nationalspråk, finska och svenska, men det finns krafter som starkt ifrågasätter svenska språkets status i republiken. Vi har under tid fått se stora svenska domänförluster och det är inte för alltid hugget i sten att vi har två nationalspråk.

Det är mycket man tar för givet och det kan idag vara skäl att ta sig en funderare på vårt fotserland och vårt samhälle. Vår historia, dagsläget och vart är vi på väg.

Firandet har skett på olika sätt i republiken. Ikväll går balen på presidentslottet av stapeln. Inget jag direkt tittar på i tv men den får surra på i bakgrunden en stund. Lite av modeshow över det hela.

Bättre då att lyssna de musikaliska inslag som sänts. Bl.a. sjöngs Finlandia-hymnen av Sibelius tidigare idag. Det har höjts röster för att denna hymn skulle ersätta vår nuvarande nationalsång, Vårt land. Visst är den vacker, en av de bästa. En kuriosa är att Finlandia-hymen faktiskt har varit nationalsång under några år, dock inte i Finland utan i utbrytarrepubliken Biafra i Afrika på slutet av 1960-talet.

En annan märkvärdighet i sammanhanget är att vår nationalsång Vårt land har samma melodi som Estlands nationalsång. Fredrik Pacius är kompositören. Jag utgår från att Finland var först men vi delar gärna med oss.

Lunchen hos sister Jane och svåger smakade alldeles utmärkt. Vi t.o.m. skålade i bubbel för republiken och dess 100-års jubileum. Så något firade jag ändå men mest funderade jag på inte ta något för givet. Inte ens vår självständighet och rätten till mitt modersmål.


Sjölund: Tack för att vi slapp växa upp på en kolchos! 

Finlandia –  hymn, den mäktiga symfoniska versionen

Högt bland Saarijärvis moar – dikt av Johan Ludvig Runeberg

Gullranda 

Dagen till ära hade sis dukat med blå-vita ljus vid självständighetslunchen.

En formidabel bildbomb från Vasa internationella matmarknad

Länge sedan jag sett ordet formidabel och ordet bildbomb. Här kommer i alla fall bilder från pågående internationella matmarknad i Vasa denna vecka. Ni har ännu chansen att besöka denna marknad som fyller både torg och gågata. Lördagen är ännu ung! Massor att smaka på, både sött och salt, korv eller tomat. Eller varför inte känna sig internationell och prata lite svengelska med försäljarna. Några kan t.o.m. finska bättre än du!

Jag hade tänkt ta med tio bilder men det fanns så många fler. Bilderna går att klicka x2 på för att få större format!

Matmarknad 2017 i Vasa
Ont i näsan?
Bit för bit
Folk i ballongmolnet
Färggrant och  nyttigt
En lite bit ost kan du väl köpa?
Väskor på rad
Rött att tugga på
En smörkniv eller stekspade har alla nytta av
En helt vanlig makkaragrilli rymdes också med på torget
Mums. mums
Färgglada ostar
Många av våra immigranter syntes också
Midsommar närmar sig. Något att tänka på!
Och mitt i allt, där stod frihetsstatyn och hötte med näven
Naturligtvis, engelskt godis!
Berg med godis i Vasa
Mitt i allt, ett par spelmän…
Mannen i mitten
Kappor på rad. Gott att ha i november!
Kanske den bästa bilden?
Eller denna? Jag har svårt att bestämma mig.

Förrätt: en kväll i Kaustby

Visst är det fint med musik? Ju större spännvidd man har, desto större är chansen att man trivs. Jag är allätare vad gäller musik; jag stormtrivdes igår kväll i Kaustby.

Den lätt avslöjade hemliga orten i gårdagens inlägg var Kaustby där Nordens största och äldsta folkmusikfestival avslutas inom de närmsta timmarna. En hel vecka har de hållit på och igår hade de äran att ha mig som gäst. Huvudattraktionen för min del av Folk All-in Band från kungariket. Vilket ös de kunde producera! Folk dansade, svängde och drabbades av mitt-i-natten-party.

Om denna kväll är förrätten, vilken är då huvudrätten?