Tala med djuren

Ikväll var det meningen att jag skulle äta surströmming. Därav blev intet.  Burken är inköpt på Juthbacka marknad. En fin, skinande och lite svullen sak. Men den besvärliga förkylningen satte stopp för utflykten i det okända. Jag hade helt enkelt ingen inspiration och ork för att anstränga mig lite extra, något jag antar behövs för att äta surströmming för första gången.

Det var med knapp nöd jag orkade kravla upp på stugans tak för att rensa skorstenen från kajornas bygge. Sotaren hade lämnat ett järnspett med rep som jag skulle fälla i skorstenen och därmed krossa deras bo.

Jodå, jag antar att det gick bra för spettet föll sex meter ned genom kanalen. Med moderna, fotografiska metoder lyckades jag lista ut att skorsten är just sex meter hög. Men helt säker är jag inte. Imorgon skall jag provelda och se om det är drag i skorstenen.

Där stod jag uppe på taket och blickade ut över byn. Sister Jane till vänster med sin gård, fåraherden till höger och i mitten landsvägen som delar åkern. Längre bort syntes den före detta bybutiken och bakom den byns gyttjehål, Fladan.

Fåren samlades vid stängslet som går nära min stuga. De tittade bekymrat på mig som stod uppe på taket och någon av dem började bräka. Ett gutturalt bäää som följdes av de späda lammens beeee. Jag kunde inte låta bli att svara och ropade: Jaaaaa. Till min häpnad svarade fårahjorden med ett kraftfullt bräkande, bääeeeeeääääeeee. Naturligtvis svarade jag med ett högt Jaaaa och därefter följde en kanonad av bräkande av olika sort. Växelvis förlöpte denna primitiva konversation av jaaa och neee en stund tills jag tröttnade och klättrade ned från taket. Fåren fick sista ordet och jag hoppas ingen cyklist for förbi just då.