Jag kom att tänka på detta med kramar. Det är inget vanligt fenomen i Saltgruvan. Skulle man där kramas till höger och vänster skulle man snart få sitta ensam vid kaffebordet. Det hör liksom inte till krigare emellan. Vi är inte ett folk av kramare, vi som är födda i republiken. Inte ens trädkramare. Skog skal huggas ned, där med basta! I fredags träffade jag, som sagt, en gammal bekant från tiden på sjön men där vare det helt andra bullar. Då fick man minsann kramas till lust och leda. Nå, det var mest den kvinnliga delen av besättningen som ville kramas (tur var det) och då vanligast när det…