Jag klämde på hans kulor

Kulor och kulor; hur kul är det att bli tvungen att återvända hem när jag ikväll var på väg till köpladan för att göra mitt veckoinköp. Väglaget var det sämsta möjliga med modd på vägen, ömsom snöblandat regn, ömsom snöflingor stora som dasslock. Sikten var ställvis obefintlig. Ibland visste jag inte om jag styrde på höger eller vänster sida av vägen. Lägg därtill att vindrutetorkarna kladdade fast och att strålkastarna var täckt med modd. Inte konstigt att jag inget såg. Jag beslöt mig för att vända och åka hem med oförrättat ärende. Hellre det än riskera en olycka.

Den snö som kommit är våt och tung som sten. Så tung att telefonkabeln som förser mig med Internet lossnade från stugväggen med en smäll och åkte i backen.

Även ungbjörkarna har fått böja nacke för den tunga snön. Längs vägar och stråt böja de sina toppar mot vägbanan och bildar mäktiga alléer. Så mäktiga att de ibland hindrar trafiken.

Vad gör man inte för att hitta en spännande rubrik till ett blogginlägg? Min erfarenhet är att med rätt rubrik ökar trafiken till min blogg. Med rätt rubrik är hälften vunnet. Dock bör det finnas någon slags substans bakom som motsvarar rubriken. Annars blir besvikelsen för stor och de nyfikna återvänder aldrig.

I Saltgruvan delar jag kontor med krigaren Vandrande Granen. Han är hövding på golvet, vandrar runt, styr och ställer; därav namnet. En morgon kom han försent till jobbet; den morgon denna vecka när den första tunga snön fallit. Ungbjörkar hade under natten insett sin svaghet och behagat lägga sig tvärs över vägen; den väg som Vandrande Granen dagligen använder. Han kände sig nödd och tvungen att söka andra vägar vilket tar tid.

När han anlände fann han inte tid att klättra uppför trappan till kontoret. Frukostskaffningen blir därför liggandes på trappan upp till kontoret; något som ofta händer. Vanligtvis är det en smörgås, denna morgon var det något annat.

Själv hade jag mina ärenden runt om i Saltgruvan och när jag en stund senare är på väg upp till kontoret faller mina ögon på en plastpåse som ligger på ett trappsteg i näshöjd.

I påsen finns några figurer, små, vad kan det vara? Kanske några detaljer till inredningen som monteras? Är de möjligen av plast eller gummi? Det kan nämligen hända att detaljer som används i Saltgruvan hamnar på trappan upp till kontoret, eller ”Koppen” som är den vanliga benämningen på detta tillhåll.

Jag tog mig frimodigt friheten att undersöka saken närmare och klämmer försiktigt på innehållet i påsen. Nja, inte plast, inte gummi, möjligen……. just så, det var choklad! Chokladkulor med någon slags sylt inuti. Sylten från några av de krossande chokladkulorna spred sig lekfullt runt  i plastpåsen. Nåja, jag är inte sämre än att jag kan tillstå ett misstag, även om det hände under fnissande former.

Vandrande Granen åt dock upp återstoden av sina nedsölade chokladkulor i påsen till frukost. Följande dag var han dock sängliggandes med magproblem. Jag svär mig dock fri, jag rörde aldrig hans kulor i påsen kontaminerat!

gammel ahlnäs
Något mera snö har vi ikväll jämfört med förra söndagen. Gammel-Ahlnäs hamn.

Annonser

2 thoughts on “Jag klämde på hans kulor”

  1. Så sant som du skriver, det är rubriken som ska fånga läsaren. Jag fångades också för x antal år sedan av en rubrik: ”Carola i väntans tider/Carola väntar tillökning”…eller vad det nu stod i en veckotidning. För att stilla min nyfikenhet måste jag ju bara öppna tidningen och läsa. Hon skulle få en kattunge ! Efter det har jag blivit lite mera misstänksam mot diverse rubriker men måste ju ändå tillstå att din rubrik idag säkert drar till sej mera läsare än vanligt 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s