Släkt och vänner
Jag lyssnade tidigt i morse på programmet ”Vaken” som sänds nattetid i kungariket. Där ställdes frågan: ”Hur gjorde du för att få en ny vän?” På något sätt tycker jag att frågan känns bakfram. Måste man göra på något eller måste man bete sig på något speciellt sätt för att få en vän? Min erfarenhet är att vänner kommer som en skänk från ovan utan att jag gjort något som berättigar mig till vänner. Det har säkert något med personkemin att göra, sättet att vara, tillfälligheter och gemensamma intressen som spelar en stor roll när man etablerar vänskap. Ungefär som med en kärleksrelation som dock har fler dimensioner: förälskelse, åtrå, en djupare samhörighet.
Vad är en bekant, en vän eller en nära vän? Jag har många bekanta, ganska många vänner men vad är en nära vän för något? Jag tror att för att bli nära vänner måste man ha upplevt något tillsammans, på gott eller ont. Därtill behövs det vänskap över längre tid. Barndomsvänner blir lätt nära vänner som vuxna om kontakten hålls levande.
Naturligtvis kan man söka vänskap via kontaktannonser, genom gemensamma fritidsintressen eller genom samma livssituation, inte tu tal om det, men det är något som inte fallit mig in. Kanske det var just det som avsågs i programmet?
En annan tanke som slog mig var vilka släktingar som man umgås med förutom närmsta familjen. Har man en stor släkt är det nästan omöjligt att vara du och bästis med alla. Tiden räcker helt enkelt inte till. Det blir ett val av umgänge med släkten och det valet är inte alla gånger medvetet. Det kan mycket väl vara så att jag knappt umgås med vissa av mina kusiner medan andra får besök nu och då. En moster kan vara närmare än en farbror och kontakt med avlägset släkt på andra sidan oceanen kan vara mera intensiv än med någon frände i samma landskap. Märkliga falla ödets vänner och släkten, den finns alltid där även om man inte alltid är vänner. Ibland är man bara bekant.
Ja, så har vi Facebook, där finns det massor med vänner men det var inte riktigt det som det handlade om. Jag har för övrigt en liten paus i min FB-aktivitet för närvarande. Jag behöver vila mig lite.
Du kanske också gillar
7 kommentarer
Erik Forsling
Där du!, där rörde du vid ett stort ämne – ett ämne som jag grubblat mycket över. Ditt första stycke var som ”… huvudet på spiken”.
Sedan är det också en fråga om ordens valör, och den berör du i ditt andra stycke. Du opererar med bl.a. ”vänner” och ”nära vänner”, medan jag är väldigt reserverad mot ordet ”vänner”. Mina vanligaste uttryck är ”en /gammal/ bekant”, ”en kompis”, ”kamrat”, och några till. Det beror inte på att jag inte har vad man normalt kallar vänner, utan på att jag inte vill utsätta dem för att tvingas leva upp till det epitetet, enligt min definition. Du nämner gemensamma upplevelser och tidsaspekten. Helt rätt, anser jag. Själv är jag dock stupid nog att göra begreppet smått ouppnåeligt genom att blanda in tillit. Att i alla lägen kunna lita på någon – det är ett krav omöjligt att ställa på en vanlig dödlig …
Att släktas har jag aldrig varit mycket för, men har bättrat mig på ålderns höst. Litegrann … i några fall. Misstolka icke, och tro att inte att det ligger fientligheter bakom. Tvärtom. Det har bara inte blivit av. Såg i ett tidigare inlägg av dig att vi använder samma uttryck rörande våra mödrar; salig mor. Min salig mor dog som den sista i en månghövdad barnaskara, och jag är tacksam över att jag fick vara den som satt i hennes rum när det där konstiga ljudet for ur henne mitt i natten. ”Nu gick det åt helvete”, tänkte jag, även om jag inte tror att det var dit hon for – trots att hon ofta sade att hon var ett hår av hin. På hennes sida finns nu bara obekanta kusiner, och några sonhustrur kvar. Min yngre bror sköter det där lite bättre!
Angående bekanta, vänner och släktingar sade vi i min barndom/ungdom, och säger i viss mån fortfarande, när de väntas komma på besök, att ”vi ska få främmande”. Den paradoxen vänder väl rejält på kuttingen! De nära som främlingar. Hur säger ni i svenskspråkiga i Republiken?
Don Juan (the PJ)
Det beror förvisso vilken valör man lägger i ordet vän men jag tycker också för att klassas som vän så skall man gå att lita på. Man skall också kunna säga ett sanningens ord på lämpligt sätt utan att motparten tar illa upp.
Det är nog mesta bekanta man har av olika slag, arbetskamrater, gamla skolkamrater och sådana men det är gott nog.
Jodå, vi säger också att ”vi ska får främmande” när t.o.m. närmaste släkten kommer på besök.
Erik Forsling
Ett P.S. bara. Läste nyss igenom den lilla korrespondensen ovan. Slirade rejält på orden där ovan: ”… och några sonhustrur kvar”. Vette fan var det kom ifrån; tänkte kanske på min kära sonhustru i Kanada, modern till mina tre små barnbarn. Vad som avses är såklart hustrur till mors bröder – ty ”de månghövdade” bestod enbart av bröder – d.v.s. mödrar till mina kusiner, men sonhustrur till mina morföräldrar, vilka f.ö. båda avled innan jag fick glädjen att som pilt träffa dem. Kommentar överflödig!
anonym
Vi brukar också säga att ”vi ska få främmande”, när vi väntar någon på besök, oberoende av hur väl vi känner gästerna.
Don Juan (the PJ)
Det är ganska vanligt att det sägs så. Går man själv till ”främmandes” kan man också säga att man går till ”bys”.
lagottocattleya
Den där paellan ser god ut…Ofta tycker jag att paella är godare här hemma än vad den är ute på restaurang i lämpliga hemländer.
Vänner ska gå att lita på – helt klart. Riktigt gamla vänner kan bli nära vänner. Men ”gamla” menar jag i stort sett barndomsvänner. Själv har jag kvar några sådana och vi träffas när någon av oss fyller år. Annars ses vi inte precis, men det känns alltid så gott när vi möts. Vi vet så mycket om varandra, och som du säger, vi har upplevt många saker ihop. Lek och stoj, glädjeämnen och besvikelser. Killar som gjort slut…mycket har vi dryftat och gråtit ihop om, men oftast är det roliga minnen vi har. De finns där, men vi pratar aldrig om dem.
Det är svårt att finna nya vänner. För min del tycker jag också att jag inte har plats för fler. Däremot skulle jag kanske vilja byta ut vissa mot intressanta nya bekantskaper. Det låter dumt, men så är det. Jag skulle dock aldrig verkligen klara av att göra det, därtill är jag alltför traditionsbunden och feg – vill aldrig stöta mig med någon om jag kan undvika det. Och det kan jag. Undvika det alltså.
Don Juan (the PJ)
Jo, paella är god, speciellt som man kan göra egna varianter.
Jag har inte svårt att finna nya vänner men sedan är det som ovan nämnts vilken valör av ordet vän man avser. Definitionen kan vara väldigt olika. Egentligen är de flesta av mina vänner en blandning av vän och bekant.
Arbetskamrater och kollegor är en speciell variant med tanke på hur mycket tid man tillbringar tillsammans.