En gåva kan betyda allt
Idag har jag varit på kalas. Grannens ena pojke fyllde år och naturligtvis skall det vara kalas för släkten. Alltid roligt att träffas denna tid på året, strax innan jul, även om familjen i fråga råkar ut för extra mycket firande denna tid på året. Det klumpar ihop sig för dem.
Det är inte alltid lätt att hitta lämpliga presenter eftersom i stort sätt alla idag har allt var de behöver och lite till. Att köpa något krams som blir liggandes i någon vrå känns inte heller så lockande. Istället brukar jag ge en peng så får födelsedagsbarnet själv köpa eller spara som hen finner för gott.
Julen står för dörren och då bryter det stora julklappskriget ut. Mängder med klappar skall inhandlas och utväxlas. Affärerna mår gott. Inget fel med det; vi vill ju alla uppmärksamma våra nära och kära med en gåva av en eller annan sort vid juletid.
Samtidigt finns stor nöd ute i världen där värdet av en endaste julklapp skulle kunna rädda liv eller hjälpa upp en svår vardag för flyktingar i läger. Jag brukar ge en slant till Röda Korset istället för julklappar till min närmaste släkt. Det gör största nytta då brukar jag tänka. Kanske köpa sig lite julefrid men jag ser mera nyktert på saken ändå: ingen kan göra allt, men alla kan gör något. Efter förmåga och belägenhet.
Just nu är det svår nöd i flyktinglägren i Bangladesh dit folkgruppen rohingyer från Myanmar (Burma) tagit sin tillflykt undan etnisk rensning av den burmesiska militären. Militären sopar med kvasten och de rohingyer som inte hinner undan utsätts för förföljelse, mord och våldtäkter.
Därför, kanske en del av budgeten för julklappar ändå skulle kunna avvaras för att hjälpa de som har det sämst ställt här i världen, om det så är här hemma eller långt borta? Som ett förslag och julklappstips! En gåva till Röda korset är ett bra sätt; det finns säkert andra organisationer också.
En vecka kvar till jul och mycket stök att hinna med? Själv tar jag det lugnt. En bit rökt fårkött är beställt och kanske något annat smått och gott till julbordet inhandlas under veckan. Inga stora anstalter.
Somaya, 10 år berättar – Aftonbladet.
”Jag känner mig ensam”
Du kanske också gillar
4 kommentarer
syster yster d.y.
Jo, du har rätt, vi har vad vi behöver. En liten slant kan alltid gläda nån annan, bara det går till rätt organisation. Välkommen på julmiddag förresten!
PJ
Tackar, tackar! Den bästa julklappen!
Erik Forsling
En gång i tiden, under många år, var jag månadsgivare till IM och Läkare utan gränser, Kära K. var medlem i Röda Korset, men så kom arbetslöshet och allt mer nedskurna fattigvårdsbidrag. När jag en gång pratade om månadskostnader sade en man, fritt citerat: ”Om det ser ut som det gör så kanske det mest angelägna inte är att skänka till Läkare utan gränser.” Jag replikerade något i stil med att: ”När den dagen kommer att jag inte är beredd att försöka hjälpa de som har det sämre, då hoppas jag att jag begriper att skämmas.” Men den dagen kom, och jag lider av det. På den tiden sanerade jag allt som gick att sanera; olika medlemskap, tidningsprenumeration, etc., etc.
Nu när ekonomin har reparerats gnuttan lite, eftersom jag haft bättre tur med påhugg under senaste halvåret, har jag hela tiden tänkt på att återuppta mina donationer. I Sverige är det en sådan enorm ekonomisk skillnad på att få knega på lite, även för en skitlön, och att stå utanför – men nu gissar jag att den tid på året när vi som i regel tjänstgör när andra är lediga har inträtt med ekonomisk kyla och frost. Och jag är för gammal för att tro på tomtens magiska fingrar. Nu har jag dock ett fadersarv att hösta in, men min bror och jag rör det nog inte förrän vi också sålt huset till våren. Då är allt klart.
Men tänk hur det kan svänga i andra sammanhang också. Rohingyer. Aung San Suu Kyi. Tänk att jag som – tillsammans med en stor del av världsopinionen – hyllade henne i alla tonlägen för ett antal år sedan nu får bita mig i underläppen och inse att det faktiskt på allvar pratas om att hon och regimen kan ställas till svar för människorättsbrott.
Jag gillar ditt fotografi, helt i min smak. Tittade länge på det och försökte klura ut varifrån motivet kom. Inte tillräckligt synbara bakgrundsdetaljer, men inte från våra breddgrader i alla fall. Sydeuropa? Knappast Argentina. Den gav mig en kanadensisk känsla, fråga mig inte varför. Jag snöade in på vart du förlagt dina resor på senare tid, för jag tänkte att det rörde sig om en relativt nytagen bild. Alltid söderut, eller till Sverige, vad jag minns. Så grubblade jag vidare tills jag klickade på bilden och förstorade den. Jag log introvert och självbelåtet när jag såg bildens titel: 2010-06-30 Toronto. Helt felnavlad kanske man trots allt inte är.
Nu är visserligen Kanada i min värld i mycket Quebeck/Montreal, men städerna är ju inte så avlägsna från varandra, även om språket skiljer dem åt.
Det var något om julklappar också, men det hoppar jag över, eftersom detta blev så lång i alla fall.
PJ
Vet du, det beror inte på hur mycket man ger utan det är tanken bakom som räknas. Tänk på på alla storgubbar som inte ger ett öre fastän de har enorma förmögenheter. Möjligen om de kan spegla sig i berömmelse och självgodhet. Du behöver inte skämmas! Du har gett mera än de flesta, om du tänker efter.
En sorglig historia som händer i Myanmar. Och att inte Aung San Suu Kyi inte gör något är obegripligt. Kan hon möjligen vara militärens fånge? Katastrofen är inte heller så känd här. Det är så långt borta och det liksom försvinner i mediebruset. Men varje människa som far illa är värd uppmärksamhet och hjälp.
Bilden är från Toronto, ja. Det är ju något år sedan men han satt där liksom filosoferande. Det skulle vara intressant att få ta del av vad han tänkte. Kanske var han skulle sova nästa natt? En av de som har det sämst ställt, kan jag tänka mig.