En riktig surgubbe

Efter två årsmöten på rad denna kväll och ett protokoll som skulle skrivas så känns det skönt att äntligen få klicka på det lilla krysset uppe i högra hörnet och stänga ute allt som har med möten och protokoll att göra. Äntligen tid att söka sig till bingen och sluta mina trötta ögon.

Just då gör jag ett fatalt misstag och lägger ytterligare ett tjockt vedträ i spisen. Vad tänkte jag på, gick det av gammal vana, jag som skulle lägga mig? Nå, det är bara att vänta en halvtimme till så får jag stänga spjället och äntligen vila mitt huvud på kudden. Trodde jag! När jag kollade en stund senare låg klabben där och pyrde alldeles kolsvart och ville inte alls brinna ut. En riktig surgubbe. Det blev att kasta in ytterligare ett par pinnar av finaste och torraste sort för att göra slut på surgubben och vänta ytterligare en halv timme. Dit for en hel timme av bästa sovtid.

På mötena fanns det inga surgubbar, eller –kärringar heller för den delen detta år, utan ärendena klubbades av i rask takt, bara avbrutet lite ibland när det skulle berättas någon historia off topic. Det går inte att undvika i byastugan. Det hör till.

Nu har det brunnit ut och nu går jag och lägger mig; en timme för sent och det närmar sig midnatt.