Byspring
Här sitter jag och knaprar på ost och kex samt korkar upp den sista julölen. Korven som jag fick i present i julas är för länge sedan uppäten, julbelysningen har jag släckt ned och nyss räknade jag ut att dagen blivit 24 minuter längre sedan midvintersolståndet för två veckor sedan. Tänk, redan två veckor sedan det var som mörkast; här går det undan.
En stor del av kvällen har tillbringats tillsammans med systrarna Jane och deras gemåler. God mat bjöds och därefter tog jag en vilopaus på kökssoffan. Kattorna gick förbi flera gånger och tittade förnärmat på mig där jag låg, på deras favoritplats.
Salig far hade också denna vana. När vi var bortbjuden och mat serverades hände det allt som oftast att han frågade efter ett ställe där han kunde ta sig en tupplur efter måltiden. Ingen höjde på ögonbrynen utan plats ordnades, ibland i finsoffan, ibland t.o.m. i värdparets sovkammare.
Förr i världen var det betydligt vanligare att man i byn skulle gå till ”julfrämmandes”, d.v.s. man besökte de av byns gårdar som man var mest bekanta med eller idkade arbetsbyte med. Oftast var det kaffe med dopp som serverades men sju sorter på bordet skulle det allt vara. Sedan skulle de ofta komma i retur så det blev ett väldans byspring kring jul och i januari eller t.o.m. in i februari. För oss barn var det fröjdefullt för då vankades det godsaker och lemonad. I ett par gårdar hade de kvar långbänkar längs med ytterväggarna. Det var mera som en lång låda med luckor som kunde öppnas och där var det roligt att krypa in och sedan komma ut genom en annan lucka i andra ändan av storstugan.
Brasan sprakade i den öppna råspisen, julgranen hade riktiga stearinljus och i många gårdar fanns änglaspelet som drevs runt av värmen från brinnande ljus. Så vackert det var när ljusen tändes och änglarna började snurra runt. Man hade inte så stora fordringar på den tiden. Jag är inte mycket för julpynt men just ett sådant Änglaspel skulle jag kunna tänka mig att montera upp varje jul. Hade man tur kunde det också finnas några tomtebloss som man fick tända. På dialekt kallas de ”sprakanstikkor” och det är kanske ett mera beskrivande ord än tomtebloss; sprakande stickor.
Ack ja, den sista ostbiten av typ Irish Oak Smoked Cheddar ser sin sista stund närma sig. Det blir inte mycket byspring i juletid nu för tiden men på trettondagen är det julkaffe i byastugan. Då skall vi gå dit och frottera oss med andra bybor och ”oija” oss över den milda vintern med mörka vägar och barmark.
Du kanske också gillar
6 kommentarer
kicki
Pecis samma minnesbilder har jag också! ”Julfrämmans” hörde till och dessutom ”kvinnfålksfrämmans”, som brukade ta vid efter den egentliga julhelgen. Helst skulle man ha ”in julgränin” tills allt julfrämmans var över. En ganska trevlig tradition som fallit bort numera, då de flesta kvinnor förvärvsarbetar och inte har tid eller ork att ställa till med så många kalas.
PJ
Sederna förändras och vi med dem. Visst var det trevligt med julfrämmans i den egna byn. Nu för tiden har nästan alla bil och då blir inte så lokalt mera. Julkaffet på bystugan har får ersätta byspringet i vår by och det är trevligt det också.
narmasthjartat
Härligt inlägg. Framförallt gillade jag de förnärmade kattorna. Ack ja, denna milda vinter, ojoj. Hälsningar från ett alldeles för varmt Spanien (och tack för ditt deltagande i min sorg!!)
PJ
Ja, kattorna är coola. De stannar till och spanar uppåt och med en knyck på svansen går de vidare. Ibland hoppar de nog upp men inte denna dag. Här är det också för varmt, nollgradigt när vi vill ha -10 eller så.
GO
Även vi höll på med julfrämmande i min barndom, och en jul var vi ”upptagna” varje dag mellan jul och trettondag vilket jag själv gladdes åt. Hur föräldrarna hann ”stilla” och mjölka korna får undra över ty vissa dagar hade vi eller var även på kvällskaffe. Allt detta finns tyvärr inte längre.
PJ
Detta var kanske en tid på året som det var något mindre att göra inom jordbruket innan skogsarbetet tog vid och då ficka man passa på.