Smått och gott
Jag brukar skriva mina blogginlägg i Word och sedan kopiera in dem i bloggen efter stavningskontroll och liknande. Fungerar bra men nu hittade jag något som förbättrade skrivmiljön. Istället för den vanliga vita bakgrunden som är som standard har jag lagt in en bakgrund i Worddokumentet som heter Pergament. Det är mycket trevligare och vilsammare för ögonen än det vanliga vita. Tyvärr kan jag inte med nuvarande version av WP visa er denna bakgrund på själva skrivytan i bloggen. I så fall får jag uppgradera min blogg och då kostar det pengar vilket jag i nuläget inte är beredd att göra.
På kursen i spanska ikväll fick vi ett par uppgifter att lösa och det blev knäpptyst en stund medan flitens lampa lyste. T.o.m. Roberto höll tyst korta pass; han som likt många spanjorer annars njuter a talets gåva. Jag ville kolla ett par ord i min ordbok i telefonen och det var då jag hörde det. För varje bokstav jag tryckte på hördes ett litet beb i högtalarna som var kopplade till lärarens dator och videokanon. Jag tror inte det var mera än jag och min bänkkamrat som hörde detta, de andra var så koncentrerade på sitt skrivande. Lite läskigt att höra detta beb för varje tryckning, nästan så jag drog mig för att söka fler ord. Teknikens under nummer någonting får vi kalla det. Egentligen inte konstigt med alla vågor och strålningar som finns i luften kring oss. – För övrigt fick vi i kväll bekanta oss med Novela picaresca, en berättarform i den spanska litteraturen som är mycket gammal. Tåls att fördjupa sig något i för jag missade säkert en och annan poäng i kvällens kulturkvart.
2 kommentarer
Erik Forsling
Pikareskroman är numera synonymt med skälmroman. Cervantes ”Don Quijoute” är ett tidigt spanskt exempel på pikaresken – men begreppet har för länge sedan fått vingar och lämnat Spanien. Och begreppet/begreppen lever än idag. Kanske skjuter jag bredvid målet med nedanstående.
John Steinbecks ”Riddarna kring Dannys bord” (”Tortilla Flat”) är ett exempel så gott som något. på en modern pikareskroman. Jag läste boken i min ungdom, älskade den, förlorade den till någon som lovade att lämna igen den – som man ibland gör med kärlekar – och jag har ett nytt exemplar. Har visserligen inte läst om den i modern tid – man vet ju aldrig hur man ser på ungdomens stora skratt, såhär på ålderns höst. Men min betydligt äldre far läste den för inte så länge sedan, och fann den mycket roande. Så den har nog ett bestående värde!
Det kinesiska dunder- och brakverket ”Berättelser från träskmarkerna” har i modern tid kallats pikareskroman, trots att de ursprungliga muntliga källorna är betydligt äldre än själva begreppet. Min far skrynklade ihop ansiktet och såg aningen skeptisk ut när min bokkasse till honom bl.a. innehöll de fyra tjocka banden, översatta av nestorn Göran Malmqvist. Det slutade med att han ”plöjde” dem mycket snabbt – eftersom han hade så svårt att sluta läsa om kvällarna.
Jag har också en hel del andra namn i bakhuvudet, men börjar med åren på ett mycket obehagligt sätt att bli allt meri, som jag kallar det, namndement. Man känner väl till namnet på en person eller en företeelse, men så fort man ska omnämna den så är den puts väck. Bara för att retfullt återvända när det är försent. Så också nu.
En klar 1700-talskandidat är Voltaires ”Candide”. Boken är visserligen ett på filosofin grundat verk, men också en rejält dråplig skröna. Minns när jag – också det i min ungdom – hade lånat den på Avesta stadsbibliotek. Lite byxis, för nu skulle minsann titanen François Voltaire studeras genom ett av hans mest kända verk. Vad skulle jag möta? Skulle jag överhuvud taget förstå någonting?
Och så blev hela läsningen en hejdundrande skrattfest. Nu är den en självklar ingrediens i min privata bokhylla. Givetvis var det mycket av det underliggande som man inte begrep då, bland alla skratten. Men man får läsa på, och en riktigt bra bok är väl en som man kan utvecklas genom och med – från den tidiga ungdomen till ålderdomen. Har du inte läst den så kan det vara en god idé!
Jaroslav Haseks världsberömda, och kanske världsunika, skröna om den tappre soldaten Švejk som drar ut i världskriget får man absolut inte glömma i den här genren! Första gången jag garvade mig igenom det här (oavslutade) verket var när jag gjorde lumpen på 70-talet. Passande kanske. Även författaren själv, den gode Hasek, var väl som person en pikaresk så god som någon.
Ett något sånär färskt exempel fick jag dock lov att googla efter: http://www.unt.se/kultur/litteratur/pikareskroman-med-gott-humor-671835.aspx
Vem vet, kanske rent av ett boktips!? För mig är detta en helt okänd titel, även om jag läst (och sett filmen) ”Trainspotting”.
Pikaresken och skälmen kan – liksom skojaren, trickstern och småskurken – vara trivsamma och hjärtevärmande filurer; men handen på hjärtat; det är alltid lättsammare att läsa om dem – eller att möta dem i en biografsalong – än att ha dem alltför nära inpå livet. Det kan lätt bli lite rörigt!
PJ
Don Quijoute och soldaten Švejk har jag läst vad jag minns av böcker i den skolan. Det finns dock betydligt fler och du nämner några. Det finns ett stort antal böcker som man borde ha läst innan man kastar veven, jag travar på men jag tror inte jag hinner ens med en bråkdel.
Den sista länken med tillhörande tips bör läggas bakom örat vid framtida inköp. Den verkar intressant även om jag inte heller har sett filmen.