Att resa
Folk reser och far. Ibland kan man följa dem långväga på nätet medan de flyger iväg. För ofta är det flyg det handlar om när det blir lite mera långväga.
Själv tappade jag suget när mitt Cadiz-projekt gick i stöpet. Å andra sidan var jag sjuk just den veckan som var planerad för denna tripp så det var kanske lika bra att det inte blev av. Det är inte roligt att vara sjuk på resan. Slöseri med både tid, pengar och energi.
Just nu har jag ingen resa längre bort planerad. Det känns lite konstigt. Jag har liksom inte haft någon bra idé. Varthän, varthän? Ja, vart skall jag kunna tänkas styra kosan nästa gång. Borde jag nåla upp en världskarta på väggen kasta pil med slutna ögon?
Kanske det blir New ……. eller en gammal stad någonstans? Små spirande idéer finns men det behövs lite mera entusiasm. Hmm, ni kära läsare kunde kanske komma med förslag? Inte de vanliga charterresmålen utan lite, tja, lite mera udda. Tänk vilket ilandsproblem! – Har jag inte haft samma problem tidigare? Jag tycker jag känner igen tankegångarna.
19 kommentarer
hasse
Irland,Dublin, ta bussen till Belfast, hyr en taxi med en lokal guide som kan berätta om förhållanden mellan protestanter och katoliker,engelsmän contra IRA, Michel Collins, Bobby Sands, Bloody Sunday, rubbet…åtminstone jag blev väldigt djupt berörd när jag gjorde det.
Lästips: Leon Uris, Trinitytriologin.
hmmmm…kanske det bara är min grej ?
PJN
Ingen dum idé! Visserligen har jag besökt Dublin och Wiclow-bergen men det finns säkert mycket mera att se på den ön. En gammal skolkamrat bor där sedan lång tid tillbaka så det vore kanske skäl att besöka honom fram och tillbaka.Detta med Belfast är också nytt för mig. Vem vet?
annepauline
Jag tänker också föreslå Irland. Samt Island, helt förunderligt land.
Så Norge förstås, men det tycker du kanske är för ”trivialt”. Har du varit i Bergen? Sååå underbar stad.
PJN
Visst, Island vore en upplevelse, speciellt om man kunde åka runt lite med bil och se sig omkring. Och ja, Norge är inte heller dumt. Bara lite dyrt där, har jag för mig. Kanske en rundtur med bil mitt i sommaren? Tåls att fundera på. – Tack för era förslag!
Erik Forsling
Skulle bli synnerligen förvånad om du påstod att de båda gentlemännen på din bild är några andra än sjävaste Don Quijote av La Mancha och Sancho Pancha, riddaren av den sorgliga skepnaden och hans knipsluge väpnare. Återkommer. Är så hemskt löjlig att jag bara ville vara först med att svara! Rätt eller fel.
PJN
Rätt, det blir 10 poäng! De är nog ganska typiskt avbildade.
Erik Forsling
Spinner vidare lite, trots att jag borde göra eljest. Vad gäller Don Q. så äger jag bara Edvard Lidforss 1800-talsöversättning, den första till svenska av av hela verket; fyra delar, sammanbundna i två rejäla volymer, tryckta 1905. Har inte läst dem. Det är tung text. Det sägs väl att översättningar håller sig i ett par decennier innan de blivit föråldrade – medans originalen ofta kan stå sig genom sekler. Jag var dock tvungen att plocka fram dem och bläddra i dem. De ligger här nu. Den enda Don Quijote jag läst är Niloébibliotekets kraftigt förkortade (och lättlästa) version. Den boken var det decennier sedan jag avyttrade, sedan jag insett ”sveket”. Men det finns en nyare översättning av hela verket från tidigt 2000-tal.
Näädå, kan jag direkt säga till hasse (första kommentaren). Det är inte bara din grej, det du berör. Jag håller helt med.
PJN
Det är väl att ha en klenod i hyllan? Det är inte så bara även om språket kan vara tungrott. Vad mera av klassiker av äldre årgång finns i din reol?
Erik Forsling
Ber om ursäkt för att jag inte besvarat din fråga, men som jag skrev ovan – det är lite eljest just nu. Men jag återkommer, även om jag inte riktigt vet hur jag ska besvara frågan. Vet inte hur jag ska definiera klassiker. Verket som sådant, eller volymens antikvariska dignitet. Dessutom vill jag återkomma till det irländska temat. Där har jag en del att bluddra om.
—————————————
Men, som ett förhandstips – Hasse, som väckte känslor hos mig med sina ord, nämner Leon Uris och romanen ”Trinity”, som faktiskt bara består av två böcker. Leon Uris är en såväl god berättare som historiskt påläst person. Jag njöt av ”Röd gryning” och ”Upproret” (Trinity) som ung. Sålde tyvärr bort dem, vilket jag ibland ångrat.
Nåja, mitt tips. Samtidigt med D. Q.-volymerna plockade jag, från annan plats, fram en bok av Leon Uris och hans fotograferande hustru Jill: ”IRELAND a terrible beauty”. Den ligger också bredvid mig i skrivande stund. Köpte den någonstans på de brittiska öarna under 70/80-tal efter att tidigare ha totalfascinerats av den svenska utgåvan. Uris ÄR påläst. Om du ö.h.t. är intresserad av Irland (republiken såväl som den brittiska delen i norr) bör du gå till ett bibliotek för att leta upp/alt. beställa hem den. Men då den svenska översättningen i folioformat.
Mitt sketna exemplar är en paperback av halvstort format. Svenska utgåvan heter ”IRLAND en gruvlig skönhet”. ”IRELAND a terrible beauty”/”IRLAND en gruvlig skönhet” har lånat sina titlar från Yeats – och paradoxen i titlarna associerar till såväl öns skönhet som till dess tragiska historia, och kanske tunga framtid. Den svenska folianten är så mycket bättre att njuta av, kanske ibland bara uppslagen på ”finrumsbordet”. Vända en sida då och då, och läsa lite. Det större formatet, det bättre papperet – och därigenom också de såväl större som kvalitativt bättre bilderna gör stor skillnad mot mitt exemplar.
P.S. Naturligtvis finns säkert även en engelsk foliant, men nu pratar jag om mina erfarenheter!
Erik Forsling
Visste hela tiden att det var något jag förträngde och inte kunde komma på. Men såklart begriper du ju också att de ovanstående historiebeskrivningarna är just historiska. Efter Uris böcker och min senaste resa har Irland hunnit genomgå flera metamorfoser. Inte minst republiken. Från fattigt halvt agrart samhälle till ”tigerekonomi”, och sedan in i kris igen. I Belfast patrullerar inte längre armén. Freden är skör, men finns där. Av någon anledning som inte har med detta att göra står ett antal förstoringar från just ”mitt” Belfast i mitt.kök, och i hallen står en ”pärm” som skulle bli en ”fotobok” från Belfast – för tusen år sedan, som det känns. Många barn har jag fotograferat, och mycken misär. Men barnen är så till sig och vill visa sig stolta och glada. T.o.m. en polisman, RUC (Royal Ulster Constabulary) som jag fick fotografera – ett foto som jag ännu håller av som bra – sade till mig sedan de knallat iväg mot ett katolskt område, där militären just ingripit mot stenkastande barn, att de har väl bara tråkigt. Det liksom händer. Pinsamt bara att det var just från den gränslinjen jag just promenerat vidare efter att ha skojat med, tjafsat med, och fotograferat, barnen. Liksom livat upp dem.
Annars brukade, enligt min erfarenhet, toleransen gå i motsatt riktning. Den katolska sidan, gemene man, var mer benägen att tycka att det fanns folk av alla sorter på båda sidor. Blev just tvungen att gå ut i hallen och slå upp ”pärmen”. Börjar bli alltmer glömsk! Områdena jag skrev om ovan, som även skiljdes åt av en plåtvägg, hette Unity Flats (katolskt) och Peters Hill (protestantiskt). Men lika många pratar om republikanskt, respektive unionistiskt. Likaså gick där ofta en höger/vänsteraxel. Religion och politik är inte enkelt.
På ”min tid” var en landsväg i republiken Irland rent löjlig vid en internationell jämförelse – hur det ser ut nu har jag ingen aning om. Längtar ofta tillbaka till min lilla färdrutt Newcastle upon Tyne (norra England), Edinburgh (södra Skottland), Belfast (Nordirland) och huller om buller i republiken. Åka tåg, lifta, njuta – eller lida. Och märkligt nog – om jag nu ska komma med en penibel bekännelse. Är inte förförartypen, men de enda kvinnor (eller flickor var det väl då) som jag haft riktigt god tumme med – det är irländskor. I landet där det går oskyldigt till.
PJN
Det låter som en bra rutt du gjorde en gång i tiden. Egentligen skulle jag också vilja göra något likadant men det tar sin tid, något som tillsvidare är bristvara. En dag kanske jag ångrar mig att jag inte gjorde slag i saken och gjorde en längre resa, utan alltför fasta planer och under en längre tid, några veckor, kanske ett par månader. Livet är kort, ”dagarna mörknar minut för minut” som Tove Jansson diktar i Höstvisa.
PJN
Jag tänkte mig verket som sådant kombinerat med, som du skriver, volymens antikvariska dignitet. T.ex. en fin gammal utgåva av Jules Vernes böcker. Klassiker kan betyda olika för olika människor.
Erik Forsling
Lustigt, din klassikerfråga kan jag fortfarande inte svara på, eftersom jag inte tittat igenom de ännu – flera år efter flytten – icke fyllda bokhyllorna. Mycket ligger ännu i banankartonger. En del gamla böcker finns dock, såväl facklitteratur som skönlitteratur. Victor Rydberg tycker jag mycket om, och han förekommer i båda sorteringarna. Han har skrivit skönlitteratur, han har skrivit vetenskaplig litteratur, och man har skrivit om honom. En hel del i tidiga tryck, med gamla stiliga pärmar. Annat håller på att rasa samman till lösbladssystem. Dickens, tunga 1800-talsvolymer, som jag korkat nog släpat från de brittiska öarna är solida (sånär som på en) och upplockade. Helt meningslöst, de finns ju i pocket – men illustrationerna är trevliga och typiskt anglosaxiska.
Det jag syftar på just nu, med ordet ”lustigt” i inledningen, är den radioteaterpjäs som jag lyssnar på i repris. Elin Wägners ”Norrtullsligan”. Den boken har jag i en halvt sammanrasad ”paperback” i Plejset i Gamla Hembygden. Anno Dazumal. Stark text. Hennes debut.
En annan sammanrasad ”paperback” av äldre datum, som jag äger, läst och älskat är Karin Boyes ”Kallocain”. Men den har jag nog faktiskt plastat ihop på ett vanvördigt manèr. Också den har gått som SR P1 radioteater.
Tunga flyttlådor blir det när man envisas med att spara allt elände som man inte läser! Jag har gammalt moras av allehanda slag ståendes här. Inte minst oinbundna volymer. Gjorde man inte ofta så förr – att man köpte de där pappersinpackade volymerna, bara för att sedan gå till bokbindaren och få en egen design på verket.
Men, … bokbindarna hade också andra funktioner. Det är ett anrikt yrke som jag gärna skulle lära mig. Men det är på lika stort utdöende som den traditionelle biografmaskinistens yrke. Dock såg jag faktiskt att Carolina Rediviva (Universitetsbiblioteket i Uppsala) just nu söker en – – – bokbindare.
PJN
Intressant detta med att folk köpte oinbundna volymer för att sedan göra en egen bok vad gäller det yttre. Det måste ha kostat en hel del och då måste man verkligen vara bokälskare. Finns det sådana idag? Jag fick idag hem Torgny Lindgrens ”Berättelserna” och den bokens oansenliga yttre skulle förvisso locka till att investera i ett något ståtligare. Bläddrade lite och visst, den boken kommer att bereda mig fina läsestunder. Tack för tipset!
Läste förresten igår på FB en kommentar om böcker som jag tyckte var bra med tanke på att böcker borde få vara närvarande, uppslagna och diskuterade. Jo, meningen löd följande: ” Riktiga böcker ska vandra omkring i husen”. Sug på den meningen och innebörden!
Leya
Jo, i – landsproblem är det allt…. jag ser Island redan här – ett underbart resmål med mycket speciellt landskap, arkitektur och folk. Jag tror att du skulle gilla det. Sen älskar jag ju Azorerna…Man kan flyga till Lissabon och sedan till öarna därute med SATA…välj inte huvudön utan någon av de små, fantastiska …Terceira förslagsvis. Underbart folk, naturskönt och med tjurfäktning som går ut på att hinna undan tjuren – inte döda den. Bara det säger en del…
PJN
Ha, ha, det där sista vore något att pröva, hinna undan tjuren. Undrar hur man kan träna på det, här där det bara finns fridfulla får. Jag har för mig att Azorerna är mera gröna än Kanarieöarna.
Island verkar också vara populärt. Språket är som det är men engelska förstår de säkert.
Leya
Det gör de – svenska också en del! Azorerna är otroligt gröna – alla öarna. Djungel finns på huvudön och överallt överdådigt med blommor och fina vandringar.
PJN
En riktig naturupplevelse med andra ord, Azorerna.
Leya
Precis!