Hissprat
Jag tänkte skriva om Biltema som öppnat stor, präktig affär i provinshuvudstaden denna vecka, men så trappade jag tråden.
Istället åkte jag hiss tillsammans med en ung kvinna som handlat specerier i min köplada, den som jag ofta plägar besöka för att veckohandla. Vi körde båda in i hissen med våra vagnar på väg ned till parkeringen. Som vanligt var det tyst i hissen, oberoende av hur många som står där med sina inköpsvagnar och stirrar på väggar och golv.
Jag granskade varorna i hennes vagn, det är mera acceptabelt än att söka ögonkontakt eller upphäva sin röst. Hon hade bl.a. handlat chips. Halvvägs ned till parkeringen började hon prata. Först trodde jag att hon talade i telefon, men icke, någon telefon såg jag inte till. Sedan trodde jag en kort sekund att hon var påverkad av något eller att hon var pratade högt för sig själv. Nej, det var till mig som hon pratade. På finska.
Situationen var så ovanlig att jag blev nästan helt stum och förvånad. Normalt skall inte en snygg tjej i 20-25-års åldern ägna mig en blick, än mindre, på eget initiativ prata med mig, en främmande herre i en hiss. I republiken pratar man inte med främmande personer om man inte har något mera gemensamt än att man åker hiss i en köplada. Tysta och smått trumpna är de flesta; man håller sig på sin kant och utstrålar ett dödligt allvar och totalt ointresse. Därför blev jag förvånad men också glad att det ändå finns spontana personer som kan öppna ett samtal bara rakt av.
Eftersom jag inte är någon fena på finska så kunde jag inte föra att fullgott samtal med henne men så mycket förstod jag att det handlade om fredagshandlandet och stress och slit med det. Hon verkade trevlig och jag hade gärna svarat med annat än att jag inte pratar finska så bra. It´s ok, sa hon.
Jodå, jag besökte också Biltema. Tio klädhängare i trä för fem euro blev mitt premiärköp i denna lada. Det tyckte jag var ett bra köp.
Du kanske också gillar
4 kommentarer
Erik Forsling
Det där du beskriver är väl sådana där vackra möten man minns, även om de är korta. Vissa vackra möten kan t.o.m. vara helt ordlösa.
En raljant fråga bara, hur lång var den där hissfärden? Förstår att den måste ha varit kort, men skulle jag ha läst din skildring i ett isolerat sammanhang, skriven av NN, då hade jag nog uppfattat den som en färd ner från ett höghus.
Men ibland kan sekunderna också vara långa.
PJN
Nejdå, det var inget långt samtal, om man nu kan kalla det så. Jag kunde ju inte svara henne speciellt bra. Tid, tja några sekunder innan hissen landar, dörrarna öppnas och en kort promenad ut till garaget. Det var fråga sekunder inte minuter men det jag tyckte var fint och värt att skriva några rader om var att hon överhuvudtaget öppnande munnen.
perus
du läser ju spanska eller va de esperanto, varför inte ta å läsa finska, du vistas ju 99 % av din tid i just Finland…
PJN
Det får räcka med en språkkurs. Finska snappar man nog upp här och var även om det är bristfälligt.