Röra på laxen

Som synes har det varit bloggtorka. Nästan två veckor utan inlägg och ändå har jag inte varit sjuk eller under ytan. Eller, ja på ett sätt. Vi har haft väldigt mycket jobb i Saltgruvan med övertid och slit och släp i alla gångar och orter som upptänkas kan. Jag har varit trött till både kropp och själ vilket hämmat min skrivande förmåga. Jag har inte kunnat koppla av, uppleva och pränta på datorn. För att kunna skriva måste man också ha något att berätta. Det har inte funnits tid för att leva och formulera. Denna helg skall jag dock koppla av och uppleva.

Det började bra. Jag behövde ett par nya sommarskor och begav mig till skoaffären med det lilla Extra. Och visst där hittade jag omgående ett par bra skor av samma märke som jag köpte för sex år sedan. En tysk sko av märket Rieker som hållit otroligt bra och som varit bekväm och luftig. De har följt med på många semesterresor. Nu behövde de dock ersättare vid lite finare tillfällen. Skon hade också en stämpel med Antistress i botten och det kan jag nog behöva efter all stress senaste tid. Förhoppningsvis påverkar en stressfri fot också det som finns i andra ändan.

På torget i provinshuvudstaden höll vårmarknaden på för fullt. Hela torget var packet med försäljningsställen och tält men det fanns inte så mycket folk ändå. Kanske hettan höll dem inne i skuggan eller ute vid sommarstugan? Högsommarvärme har nämligen slagit till de sista dagarna i maj som annars varit rätt kylig.

Jag passerade ett litet tält som sålde laxburgare med krabbröra. Lite småsugen var jag och stannade till grunnande på om det dags för påfyllning i kistan. Utsatt för lockrop från försäljarna föll jag för frestelsen och beställde en laxburgare med dryck för 6,50 europenningar. Jag bjöds också in i tältet och fick stol och bestick vid det enda bord som fanns. Jag trodde först att det var deras disk men det visade sig också vara restaurangens enda bord.

Att de talade dialekt med sydlig melodi gjorde inte saken sämre och medan fisken grillades och vändes utspann sig ett intressant samtal. Han hade jobbat på sjön, kom ursprungligen från Thailand och var själva kocken. Hon kom från tomatriket men talade dock inte den mest breda dialekten. Hon skötte kassan och serveringen. De var språksamma och jag fick intryck av att de var ett par vilket snart dementerades. Han var gift och hade två barn och hon bodde själv. Men kompanjoner var de i laxburgarbranschen. De hade gått i skola sex år tillsammans och det räckte tydligen för att färdas runt på olika marknader och prångla mat på folk.

Hon kände till en person i vår by som hon benämnde som geni. I alla fall hade hon fått den uppfattningen att denna person kunde mycket och då speciellt om elektronik. Hon hade nämligen haft någon apparat till reparation hos honom, något som inte är så vanligt i detta tidevarv av slit-och-släng. Efter litet pusslande kom vi fram till vem det kunde vara och jo visst allt stämde så nu har vi åtminstone ett geni i byn. Vid närmare eftertanke är vi väl alla små genier var och en på sitt sätt.

Det var riktigt trevligt att sitta där och språkas vid. Så trevligt att kocken t.o.m. var beredd att bjuda på en styrketår. Inte till försäljning utan i all nyfunnen vänskap. Knallar skall tydligen ha något att styrka sig med om det är för kallt. Eller för varmt också för den delen. Jag avböjde dock för jag hade Brunte som väntade i grottan och han tål inte doften.

Laxburgaren var riktigt god även om kocken glömde att ta bort skinnet. Röran på laxen var superb och nu kan jag åter röra på apostlahästarna med värdighet.