Något om gatulivet i Buenos Aires

I förra inlägget skrev jag om risken för att råkat ut för ficktjuvar och liknande. Dock tror jag den största faran för en nykomling i staden är trafiken. Den är intensiv, det är trångt och man skall hålla ögonen öppna.

De flesta gatorna, åtminstone i city, är enkelriktade vilket gör att man bara behöver hålla koll åt ett håll, vilket underlättar. I många korsningar finns det övergångsställen men inget trafikljus för gångtrafikanter. Det är där som det kan vara knepigt att ta sig över i rusningstrafik. Det gäller att hitta en lucka och rusa på. Om bilisterna stannar för att man bara går rakt ut i trafiken och använder övergångsställe vill jag inte prova. Bäst är att följa hopen åt, som salig far brukade säga. När porteños går, så går även jag. Det verkar säkrast även om det inte alltid är grönt.

De svart-gula taxibilarna är ett släkte för sig. De finns överallt. 40 000 taxis lär det finnas i Buenos Aires. De smyger omkring och letar kunder och när de väl fått en kund i baksätet sätter de fart. Fort går det och de är mästare på att tränga sig fram i trafiken. Jag måste faktiskt beundra de taxiförare som på ett par hundra meters håll kan krångla sig från fjärde, femte filen i tät trafik in till trottoaren för att släppa av passageraren. Många gånger har jag suttit och undrat hur skall detta gå, vi kommer att köra förbi där jag skall stiga av. Men icke, plötsligt är vi vid trottoaren.

Det heter att man som turist skall man anlita de taxis som heter Radio Taxi. De anses säkrare men jag har då aldrig råkat ut för någon oegentlighet med taxi här även om jag tagit andra taxis. Säger man bara sin adress med gata och nummer så kommer man fram. En sak jag lade märke till är att de ofta kör enligt navigatorn. Kan vara för att navigatorn talar om var det finns köer men förvånansvärt ofta så ser förarna ut som levande frågetecken om man bara säger namnet på ett hotell eller en känd attraktion.

Signalhornen är också i flitig användning. Startar inte första bilen i kön vid grönt ljus på sekunden får han genast en signal från bakomvarande. För att inte tala om att signalhornen används för att tränga sig fram i trafiken.

Jag åker också Subte, som metron kallas här. Billigt, snabbt och relativt enkelt. Svårast är det att hitta rätt under jorden vid Obelisken där tre linjer möts. Jag brukar gå en station längre bort i rätt riktning. Där det bara finns en linje vilket gör det enkelt.

Ombord på subte brukar det gå omkring försäljare som delar ut sina varor, småsaker som t.ex. en förpackning näsdukar. Sedan när han kommer tillbaka får den som vill betala eller så lämnar de tillbaka varan. Jag har då aldrig sett att någon skulle köpa något utan de sitter där och håller i varan några minuter med uttråkad min för att sedan lämna den tillbaka. Konstigt, men nog måste det ändå finnas någon försäljning, annars skulle de inte syssla med det.

Uppe på gatan finns det andra former av försörjning. Vid trafikljus på de större gatorna kan det finnas artister, skall vi kalla dem så(?), som gör konster framför bilarna när de väntar på grönt ljus för att minuten innan det bli grönt går runt bland bilarna och samla in eventuella pengar. Ibland har de barn med sig. Härom dagen såg jag en man som hade en liten pojke som stod på hans axlar medan han själv jonglerade med bollar. En annan gång var det en tjej som med flaggor i händerna gjorde diverse gymnastiska övningar framför bilarna. Det såg ganska snyggt ut.

En grupp som driver affärsverksamhet på gatorna, och som också borde vara respekterade, är skoputsarna. De har sin stol för kunden och attiraljer och skosmörja för sitt hantverk direkt på trottoaren. De kan minsann göra så att en sko skiner och ofta har de kunder. Själv hade jag igår tänkt putsa skorna på detta sätt men trots att jag gick förbi flera så var de alltid upptagna. En äldre farbror här nära hotellet hade jag främst tänkt anlita men trots att jag säkert gick förbi honom ett halvt dussin gånger under dagen var han alltid upptagen. Bättre lycka kanske idag.

Det finns också de samhällets olycksbarn på gatorna som är tiggare eller bara ligger där. Det känns ganska makabert med alla fina kostymer och blanka, svarta lackskor som går förbi dem på mindre än en meters avstånd. Porteños är i allmänhet snyggt klädda, åtminstone här i Microcentro som centrala BA kallas, och därför blir kontrasterna så stora. Kostymerna har jag aldrig sett ge något till tiggarna, däremot nog vanligt folk ibland. På ett ställe såg jag en man som hämtade mat från ett gatukök till en tiggare som satt på gatan. Nåja, tiggarna är inget som direkt dominerar gatubilden men de finns här och var på Corrientes där jag bor.

Jag tycker annars om att röra mig i dessa kvarter kring Corrientes på övre sidan Av. 9 de Julio. Många bokhandlare. Jag köpte igår en bok på spanska som jag tänkt försöka traggla mig genom när ja kommer hem. “365 días para conocer la historia Argentina”. En sida varje dag året runt som beskriver något ur Argentinas historia. Det kan vara ganska nyttigt för min spanska, kan jag tänka.

Jag hade annars igår tänkt besöka Museo de Arte Moderno de Buenos Aires, muséet för modern konst, men si det var stängt för installation av ny utställning så jag fick vända. Istället blev det Museum of Latin American Art of Buenos Aires (MALBA). Inte så stort som jag trott men sevärt ändå. På överst våningen pågick en utställning som kallades Le parc lumiér. Det var helt mörkt i salen förutom det sken som de olika konstverken gav ifrån sig, vilket inte var mycket. Det tog en stund att vänja ögonen. Det fanns olika installationer som skapade sken och belysningar som verkligen var vackra och ibland svåra att förstå sig på. Ibland blev jag nästa yr i huvudet. Snyggt skulle jag vilja säga även om jag inte alltid förstod vad det skulle föreställa.

En skolklass med barn under tio år fanns också där och de stod minsann inte stilla utan ett antal kollisioner inträffade när de sprang runt. Stackars lärare att hålla reda på dem. Men kul verkade de att ha. På ett ställe fick man gå in i ett litet rum som hade speglar på väggen som skapade illusioner av att det fanns långa korridorer runt om. Då var det att gå i väggen innan man upptäckte att det bara var en spegel. Jag hittade ut genom att titta på golvet för där kunde man se var in- och utgång fanns. Sak samma när jag skulle ut från salen. Inte det lättaste. Nödutgångarna lyste klart med sin skyltar men där fick man inte gå utan det var bara att leta längs väggarna tills man hittade ett svart skynke bakom vilken verkligheten fanns.

Sist på kvällen åt jag middag på Av. Montevideo. Jag hade turen att hitta en restaurang som jag besökte sista kvällen jag var här förra gången, för sex år sedan. La Canas heter stället som serverade en verkligt god Bife de lomo, stor men inte övermäktigt stor, mör och saftig, inmundigandes på uteservering bland palmer.