Allehanda

Besvär i snö

Nu har det äntligen kommit lite snö. Inte mycket med tillräckligt för att anlägga skidspår för de hugade. Nelli och jag tog en tur genom skogsbacken till grannen i syd. Det var jobbigt för Nelli den första biten över ängen där det fanns drivsnö. Är man kort i rocken så är man. Men när jag gick före och trampade upp spår så gick det bra även för en kortbent. Inne bland träden var hon åter den som var först.

Hon tycker inte om när jag stannar till och fotograferar. Onödigt, verkar hon tycka och vill vidare. Hon vill också rusa efter bilar vilket kan sluta med en olycka. Jag minns en hund vi hade i min barndom. Nonna hette hon och hon var också svår på att springa efter bilar. Det gjorde hon ända tills den gången hon inte såg bil nummer två. Hon blev inte överkörd men fick sig en smäll så att hon ylande sprang tillbaka. Hon överlevde och slutade med sin farliga hobby.

På tal om skidspår så minns jag att i min barndom brukade vi själva anlägga egna skidspår. Inte fick vi färdiga spår utan de fick vi göra själva. Själva spårandet var lika roligt som att sedan skida fort i det frusna spåret. Det gällde att hitta bland gran och fur, ute på åkrar och över mossar och kärr. Även hoppbackar brukade vi preparera och ibland kunde vi t.o.m. bygga själva ”hoppan” av bräder eller slanor vi hittade i skogen. I byn fanns inga riktigt stora backar så själva anfarten blev blygsam och själv hoppet blev bara någon meter. Men kul hade vi.

En gång minns jag att vi ungar fick faster Signe med i skidspåret. Vid Dånaback, som då var ett kalhygge, hade vi gjort en liten hoppbacke. Stor var den minsann inte men vi tyckte att den var rena Holmenkollen. Hon hade hittat ett par riktigt gamla skidor i uthuset, hemgjorda, svarttjärade och med nästan ingen böj framtill. Skorna träddes in i ett par *”stroffor” och så bar det iväg.

Framme vid backen skulle hon också åka utför och göra ett hopp. Hon stakade iväg och rände halva backen innan hon tappade balansen och dråsade omkull bakåt i skidspåret. Där låg hon i sin svarta fårskinnspäls i världens största grop utan möjlighet att ta sig upp för egen maskin. Skidorna hade lossnat och försvunnit någonstans djup in i snödrivorna. Vi hade ett fasligt sjå att hitta skidorna och att få upp faster ur gropen var inte heller något enkelt företag. Vi fick hjälpas åt att baxa henne på fötter men lätt var det inte. Backen blev förstörd och troligen var det sista gången faster Signe stod på skidor.

*Stroffor, så minns jag att vi kallade dessa gamla don för att fästa skorna till skidorna. Vad de heter på finsvenska vet jag inte.

Snö upp till näsan men vad gör det när det finns spännande saker i skogen

8 kommentarer

  • E

    Jodå, stroffor hette det också hos oss. Fast far var ju från samma kommun som du, så kanske det heter något annat ”på riktigt”. Sökte på synonymer på nätet men programmet hittade ingen synonym för stroffor! Konstigt! 🙂

      • E

        Intressant diskussion hos Rune. 🙂 Stroffona är nog ”bindningar” på skidorna, det man stack monoskon i. Fast lisson använde vi nog hos oss i ett helt annat sammanhang. ”Gröitlisson” t.ex. var ett gummiband el dylikt som band mellan knapp och knapphål ifall byxorna blivit för små i midjan!

        Jag tror nog att rikssvenskarna som läser din blogg tror att vi har blivit helt galna, de har nog inte en aning om vad vi pratar om. 🙂

        • Chorizo

          Det är knappt att man själv vet vad man pratar om men att känna till vad en stroffa är tillhör allmänbildningen för en Pampasbo född i mitten på förra århundradet.

          Strofforna var inte sådana bindingar av metall som man kunde spänna fast skorna med utan gjorda av läder tvärs över skon, eventuellt med ett spänne som gick att reglera. Så menar jag att en stroffa var.

          • E

            Jo, helt rätt, en stroffo är gjord av läder. Bindningar är moderna grejer av metall, men samma funktion har de nog. Fast ungdomarna vet nog inte alls vad en stroffo är. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »