Visor på väg och förhållandevis rapp bekantskap

Svåger från den lyckliga staden ringde igår och var eld och lågor. De hade i lördags firat 40-års jubileum som äkta makar, sister Jane och han. De hade vandrat på Västerö vandringsled, ätit middag på Nabben och framför allt lyssnat på bra musik på kvällen. Det var mest därför han var uppeldad.

De hade nämligen lyssnat på ”Visor på väg” vid Andra Sjön i den lyckliga staden. Trots att de kom sent och fick sitta på hårda träbänkar utan ryggstöd var det värt varenda minut, bedyrade han.

Själv blev jag intresserad av den sista förställningen som den ambulerande finlandssvenska visfestivalen bjöd in till i Carpella (Karperö) på söndagskvällen. Nästgårds sister och svåger med upplockad dotter på vägen till föreställningen kom också med.

Artister var Helén Nyberg, Thomas Lundin, Bengt och Cecilia Kyllinge och Roger Pontare. Thomas Enroth var initiativtagare till ”Visor på väg” och ledde också sitt fyrmanna-band.

Roger Pontare drog ned den kraftigaste applåden och han var också den stora stjärnan. En mäktig röst har han och med fina låtar i bagage var han ett dragplåster även om mina favoriter blev den kvinnliga orkestermedlem som spelade violin och tvärflöjt samt paret Kyllinge. Tyvärr hittar jag inte namnet någonstans på bandets medlemmar vilket är synd.

Låtvalet var varierande och showen dog aldrig under kvällens lopp. Skoj och allvar, Bengt bjöd på stand-up och ventilerade det svenska och finska kynnet. Han var också en duktig saxofonist och hade tänkvärda texter i sina låtar. T.ex. ”Det räcker och blir över” som handlar om köp- och konsumtionssamhället. Cecilia berättade om kvinnan från Bulgarien som efter fjolårets bärplockning inte hade fått ihop tillräckligt pengar till hemresan vilket gjorde att hon blev tiggare under höst, vinter och vår i Hedemora, det större samhälle i närheten där Bengt och Cecilia bor. Rykten började gå om organiserat tiggeri och att tiggarna hade feta sedelbuntar gömda på kroppen för att inte tala om maffiabossen som höstade in deras pengar. En vit limousin hade också setts köra ut den bulgariska kvinnan till hennes tiggarplats. Från säker källa påstod ryktet tvärsäkert. Dock fanns det inget bevis men vem tvivlar på en bekants bekant. De gamla vanliga historierna som folk utan tvekan älskar att föra vidare. Idag har dock den bulgariska kvinnan återvänt hem.

Det märktes att paret Kyllinge har ett socialt engagemang och ett tänk utöver det konventionella. Det var kanske det som tilltalade mig samt deras rörlighet, både musikaliskt och på scen.

I pausen kom jag att kolla in artisternas skivutbud som var till salu. Jag lyfte Bengts CD ”Förhållandevis rapp” för att kolla innehållet men lade försiktigt tillbaka skivan. Då dök Bengt upp och bedyrade sin glädje över att jag sett hans skiva. Jo, jag ville kolla om den version av ”Säkkijärven polkka” som han så härligt spelat på saxofon under kvällen fanns på skivan. Nej, det fanns den tyvärr inte men han var vältalig och vänlig vilket gjorde att jag ändå köpte skivan. Ofta brukar jag köpa med mig hem musik efter en konsert som ett minne från tillfället trots att musiken många gånger finns mera lättillgänglig på Spotify. Så och denna gång. Till köpet hörde också en kram av både Bengt och Cecilia. S.k. mervärde.

Under showens andra del sjöng Cecilia en sång och tog då en tur ut bland publiken på spaning efter ett lämpligt offer som hon kunde engagera på ett eller annat sätt. Hon fick ögonen på mig, kände igen mig och eftersom jag satt ytterst i min stolsrad kom hon dit. Oj, oj nu blir det allsång i mikrofon för min del, tänkte jag och såg väl närmast förskräckt ut.  Hur skall detta sluta? Dock var det inte så farligt för hon slog sig helt frankt ned i mitt knä, sjöng sin sång och undrade ”Hur är det?” Innan jag hann svara var hon borta.

Bengt uppe på scenen hade naturligtvis följt hennes förehavande och fick även han syn på mig. Nämen, är det PJ, basunerade han ut för publiken och föreställde mig som en bekant. En ny bekantskap visserligen men ändå. Jo, jo, visst är det jag, vinkande jag tillbaka. Har man lätt att få vänner så har man.

Senare i höst återvänder de till Pampas för att framföra Cecilias tolkningar av Björn Afzelius musik vilket torde ge anledning att åter avnjuta en musikalisk afton.

Mycket nöjda körde vi hemåt i den fina sommarkvällen.

[youtube=https://youtu.be/xOCbnfPprHk]