Humlebo

Gräsmattan hann jag klippa igår innan ett stilla regn kom. Det är jag glad för, det gäller att passa på mellan skurarna. Sen eftermiddag, idag, hördes åskan på håll men den höll sig borta. Jag tog en tupplur för att om möjligt bli av med något av den trötthet jag känt denna vecka.

Humlebo löd rubriken. Visst, när jag som bäst höll på med gräsklippningen igår började det surra kring öronen. Runt ett hål i gräsmattan surrade och snurrade ett halvt dussin humlor irriterat och jag vågade inte köra över stället igen med klipparen. Istället körde jag i närheten och sträckte fram klipparen med långa armar och fick så klippt färdigt.

Frågan är nu vad jag skall göra med humleboet i gräsmattan? Jag har hört att det inte finns mycket humlor i år och därför sker inte pollinering av bärbuskar och lingonris som det skall. Humlor är betydligt trevligare än getingar så jag får försöka att inte irritera dem mera än nödvändigt. Annars hade jag kunnat fylla en hink med jord och stampat fast hålet men si, det gör jag inte utan humlorna får ha sitt krypin ifred. Peace, love and understanding! Hoppas humlorna har samma inställning till min person.

Dikt av Lennart Hellsing som jag hittade på nätet.

HUMLAN

Humlan kan inte flyga
för vingarna är för små.
Den struntar i allt vad man säger
och flyger ändå.

Säg mig du lilla humla
hur går den där flykten till?
Men humlan den brumlar och mumlar:
Man kan allt man vill. 

moln bakom grönska
I nordost det flyende åskvädret for, hos mig en skara humlor bor.
Annonser

8 thoughts on “Humlebo”

  1. Humlor är populära och nyttiga djur. Man är onödigt utrotningsbenägen om man stör dem – vilket du ju inte avser att göra. Anticimex är ett företag som får sin profit genom att utrota skadedjur – inte minst insekter. När jag var vaktmästare på Den Mellanstora Fabriken i Den Lilla Brukshålan i Norduppland hade jag en kontakt hos ovannämnda företag. Mest var det möss som var problemet – och inte minst de kvinnliga medarbetarna kunde i vissa fall nästan skrika i telefonen när jag behövde gripa in – eller vittja fällan på sin fångst. De könsfördomar jag trodde att jag utrotat i det fallet fick en liten renässans. Personalen sade i regel inte en ”möss”, utan ”råttor”. En remarkabel skillnad, och jag såg aldrig någonsin en råtta på/vid den fabriken. Det gjorde jag däremot när jag tjänstgjorde vid avfallsförbränningen i Uppsala. Stora feta.

    Linda, som min dåvarande kontakt heter, kom på planerade besök ett par gånger om året, för översyn. Var det akut fick jag ringa efter henne. En av dessa gånger var när myror invaderat kaffeautomaten på kontorsvåningen en trappa upp. Gjorde mitt bästa med myrdosor, men folk fick t.o.m.döda myror i kaffet. Det finns mycket gotti-gotti för sugna steklar i en modern kaffeautomat – som ju innehåller allt från varmvatten och kaffebönor till socker, artificiell mjölk (whitener). och chokladpulver med MYCKET socker i. Dessutom finns ibland öppna kärl med smaskens i placerade runt maskinen. Och är man nu en myra, som letat sig till kaffehörnan, en lång väg att gå, varför då inte också uppsöka personalens skåp med skafferivaror. Myror överallt, en väl organiserad plundringsarmé.

    Linda och jag stod vid kaffeautomaten. Hon började genast spåra, och hittade rätt direkt. Följde traden bakåt, tills vi hamnade vid entredörren. En myra, inte ens en stor, är egentligen stor. Det räcker med en mikroglugg (betänk att t.o.m. en mus kan kila in i ett hål av en blyertspennas dimension). Hon var som en trapper i en ödemarksfilm. Träffsäker. Jag påtalade det – hon svarade bara (fritt citerat): ”Någonting ska man väl ha lärt sig av sitt jobb.” Inte ens med utropstecken! bara lakoniskt. När jag såg hennes spaning var den så självklar.Ofta måste någon peka en på näsan för att man ska fatta. Efter hennes besök var myrorna borta på mycket kort tid.

    De hade gått in via en glipa i ytterdörren, lämnat doftspår, följt golvlister (listiga rackare) genom receptionen, och sedan tagit samma väg till övervåningen som alla andra – men längs trappräcket. Bingo. Det som fortfarande är ett mysterium för mig är hur de kunde hitta kaffeautomaten. De bor ju i marken utanför byggnaden. Har också de trappers och spanare? Får en bild. Myrchefen ryter:
    ”Uppställning! Pluton ett, första kompaniet, första regementet – avsök kontorsbyggnaden. Utgå”.

    Tja, varför inte. Jag tror faktiskt att djur har betydligt bättre kommunikationsförmåga än vad vi människor vill tillstå, eller inse. All forskning till trots. Eller kanske just p.g.a. den. När jag var ung – ett sådant skede förekom – fick man lära sig att ”djur” – vad det nu innebär – inte har några känslor, de kan inte tänka, de kan inte planera – i vissa fall känner de inte ens smärta.

    Men, tänker jag, hur kan då alla dessa husdjursägare påstå att deras telningar har känslor, nästan som människor. Varför bräker fåren desperat under minst en hel natt när man skiljer tackorna från lammen? Varför skränar många djur ohyggligt när de levereras till slakt? En hund med sorgsna ögon – är den bara neutral? Jag vet inte hur en guldögonslända, eller en myra, upplever sin existens, men jag utgår från att t.o.m. insekter kan bli stressade, och att det inte enbart är ett normalbeteende. Dina bin är ett exempel, och de är inte maskiner. De reagerar. Varför reagerar man (alla biologiska varelser)? Enligt min åsikt. därför att man känner något. Odefinierat vad.

    Hur kommer det sig att t.ex. ett rutinerat rovdjur ofta exakt kan planera (förutse) sin framgång. OK, någon kanske påstår att ett myrlejon bara uppför sig enligt sin genetiska kod, precis som en gök, Kanske så. Men däggdjur som filosoferar fram redskap för att nå sina mål – hur är det med dem?
    Och en leopard som beslutar sig för att det är möjligt att fånga sitt byte, och för vilket djur i hjorden den skall välja ut.

    Smärta känner alla, enligt mig. Metmasken, sade man, känner och fattar ingenting. OK, men varför, vid metet, där jag sällan får napp, blir den helt desperat när man agnar med den? Den har ju ingen känsel. Jag fiskar gärna, men sällan, och ibland känns förträngandet av metmaskens uppenbara pina parallell med avhumanisering. Det kan vara svårt att skada en människa – om man har ett minimum av moral – men det blir genast enklare om människan blivit avhumaniserad, och kan betraktas som ett djur. Det visar historien. Och här handlar det ju bara om en sketen mask.

    Nu vecklade jag in mig i något jag inte planerat. Knyter ihop säcken här.

    Anticimex. Det var så det började. Skadedjur – ja just det – inte nyttodjur. Sedan jag läst din text, och glatt mig åt ditt beslut, blev jag nästan lite rörd när jag läste texten till nedanstående länk:

    http://www.anticimex.com/sv/se/Privat/Skadedjur/Skadedjurskategorier1/Besvarar-manniskor1/Humlor/ Här går sunt förnuft före eventuell profit!

    Gilla

    1. Humlan är en fin insekt, kanske den finaste som finns. Fjärilar är också praktfulla men de är väl inte direkt några insekter. Eller?

      Jag vill gärna kalla mig djurvän men när möss börjar klampa omkring på mitt köksgolv, myror kilar omkring på tangentbordet, kajor proppar skorstenen full med skräp och svalor skitar ned min Brunte då blir jag lite ilsk och vidtar åtgärder.

      Myror är rätt klyftiga och sociala varelser. På något sätt kommunicerar de med varandra. Själv har jag mitt specialförsvar mot myror och de brukar försvinna efter ett par dygn. Jag upptäcker var de finns, hämtar dammsugaren och vips är en hel bataljon borta. Inte minsta spår som en spejare kan rapportera om. En ny bataljon gör ett nytt försöka, samma öde där. Vart försvinner alla våra soldater, inte ens en endaste liten fläck finns kvar, skickar myrspionen meddelande. – Jag tror de blir skraja när så många försvinner spårlöst på en gång. Ytterst få myror inomhus de senaste åren även om jag har flera stora myrstackar på tomten. Myror lär hålla bort ormar.

      Jag tror att djur och alla levande varelser har en viss smärttröskel och medvetande, låt vara att det kan vara primitivt. Smärta är ju till för att skydda. Instinkten utgör också till största delen dras beteende men det hindrar inte att djur kan bli rädda eller glada. Titta bara på vissa hundar när det smäller på nyårsaftonen eller när en efterlängtad husse eller matte kommer hem efter en längre tids bortavaro.

      Metmaskens öde på metkroken kan vi filosofera om men hur är det med abborren om fastnar på kroken och hissas upp ur sitt rätta element? Liv och död är länkar i samma kedja.

      Huvudsaken är att vi behandlar djuren med respekt och inte utsätter dem för onödigt lidande. Små som stora.

      Gilla

      1. Vad gäller myror fick jag lära mig något nytt idag. Har aldrig hört det förr.

        Det finns inte ens varmvatten här i Plejset i Gamla Hembygden (som alltid Avesta) så jag parasiterade på min 87-årige gamle far, genom att besöka honom för att få en kopp kaffe och en dusch. Han fick i gengäld färsk mynta av mig, för att blanda i sitt yerbate, som han druckit i decennier – tror att han tog över den vanan från sin far, min farfar. Men te mate har vi avhandlat redan. Och min fars metoder är inte så raffinerade som dina, eller de upplevelser vi delade via den entusiastiske mannen på internet.

        Jag sparar äggskal. och krossar dem. Nu tror du gissningsvis att jag har spårat ur totalt – men det var det längesedan jag gjorde – det här handlar ursprungligen om odlingstips. Äggskal är en kalkkälla. Gäller bara att veta vilka växter som mår bra av kalktillskott, och vilka som inte gör det. Det gör inte undertecknad – så burkarna med kross samlas. Även den måttlige äggkonsumenten får ganska snart stora mängder.

        Initialt tror jag att informationen handlade om att låta dem dra i vattenkannan innan blomvattnandet, men var jag läste det tipset är raderat från den krympande mentala hårddisken. Det borde fungera i jord/kompost också. För en tid sedan såg jag att även Den Gamle hade en butt med äggskal stående. (”butt – Liten ask. Exempelvis en matlåda, glassförpackning eller liknande. (Södra Dalarna)” https://www.folkmun.se/definition/Butt . Men för mig är en ”butt” fr.a. en burk/ett kärl av något slag.

        Idag frågade jag honom om den, och om han ville ha mer äggskal, och vad han använde dem till – han är en hängiven odlare, även om odlingsytorna på egnahemstomten krymper med stigande ålder. Hans svar överraskade mig ordentligt – och nu kommer jag till det ursprungliga ärendet.

        ”Mot myrorna”, svarade han.
        ”???”
        ”De tycker inte om att kliva i äggskal. Jag vill inte ha in dem.”

        En mängd följdfrågor. Ett resonemang. Det visade sig att det handlade om hans växthus. Där hade han haft myrattacker tidigare, men nu strödde han ut krossade äggskal i gräsmattan utanför glipan vid ingången, och inte många myror har visat sig därefter. Hur det egentligen funkar vet jag inte, men det är märkligt vad en åldrande skön yngling, som undertecknad, kan lära sig av ännu äldre människors metoder, trick och gammal visdom. Varifrån kommer allt!?

        Nu när jag skrivit allt detta fick jag som så ofta lite byxångest. Vad gör den osäkre då? Hen googlar. Testa gärna själv. Jag föreslår de tre sökorden: myror krossade äggskal.

        Myror tycker inte om att gå bland krossade äggskal.

        Gilla

        1. Att äggskal hjälper mot myror tror jag att jag hört tidigare, dock inget jag provat. Däremot har jag bränt äggskal i spisen. Det skulle också vara bra mot något men vad har jag glömt bort. 🙂 Alltså, inget akut för mig eftersom jag glömt…….. Myror har jag inte haft inomhus det senaste året så förhoppningsvis håller de sig borta denna sommar. Fast vem vet, till hösten när det blir kallare ute kanske de söker sig inomhus?

          Gilla

  2. Intro: Oj, oj. oj. Din sida har legat öppen sedan eftermiddagen. Datorn somnade, och även jag har tagit en lur, lagat mat, lyssnat på radioteater, radioföljetong och gjort mycket annat. Jag fastnade i en ny drapa. Generad ser jag mig omkring bland bråten av alla mina ord och rader – men nu är de ju skrivna – så ladies and gentlemen låt mig bara avsluta.

    Fjärilar är i allra högsta grad insekter. Ovanligt praktfulla sådana, men eftersom jag inte är så svag för prål röstar jag som vanligt på den anspråkslösare skönheten guldögonsländan. Det finns en mycket enkel grundregel för igenkännandet av insekter, de fullt utvecklade alltså. Sex ben.

    Innan imago genomgår de alltid en metamorfos, detta användbara kulturord, ofullständig (ägg – larv – insekt) eller fullständig (ägg – larv – puppa – insekt). I båda fallen är en larv inblandad, och då måste man nog vara expert för att veta vad som är vad. Larverna kan se ut hur som helst. Men de fullt utvecklade insekterna – alla insekter – har sex ben, spindeldjuren har åtta. Visserligen kanske det är svårt att räkna benen på fjärilar, p.g.a. de stora vingarna, men de är avgjort insekter. Och sitter de med slutna vingar kan man enkelt se benen, lätta att räkna, de är inte direkt tusenfotingar.

    Ett återvinningsfynd från avfallsförbränningen (= stöld av bränsle) ligger här bredvid mig, en sargad och trasig bok med titeln ”Europas fjärilar – Dagfjärilar – En fälthandbok”, av Lionel G. Higgins och Norman D. Riley i svensk bearbetning av Per Douwes – med illustrationer av Brian Hargreaves. Den har i minst en vecka legat uppslagen (och halvt bortglömd) på plansch 17, där nässelfjäril, tistelfjärilar, amiraler, fuksar, sorgmantel och påfågelöga är praktfullt återgivna i färg – sidan 112. Snacka om onödig information. Men låna den gärna på närmaste bibliotek. Skapar den inte mental ordning i faunan i din trädgård, och i dina omgivningar, så lovar jag att den skapar förvirring med sin mångfald av arter. Sedan jag fick tag i den där boken har jag aldrig varit så förvirrad vad gäller fjärilsarter. Förr var det enkelt; nässelfjäril, citronfjäril och blåvinge, typ. Kanske några till – inte minst ”de där vita”. Nu fattar jag ingenting. Men det är ju långt ifrån alla arter i det alstret som lever på våra breddgrader.

    Myror (precis som humlor, bin och getingar) är steklar, och ofta utgörs denna jättegrupp av insekter av samhällsbyggare, och för att vara det bör man rimligtvis kommunicera på ett eller annat sätt. Även vi människor, liksom insekterna, kommunicerar – ofta helt omedvetet – även med dofter, inte minst i amorösa sammanhang – ursprungligen en fråga om att finna en lämplig partner för fortplantning. Det visar modern forskning. Man behöver inte alltid låta – det finns ju teckenspråk; och vad sägs om biets dans inför kollegorna!? [Ofta blir jag osäker på mina egna påståenden – så jag googlade lite, och fann detta: http://www.fria.nu/artikel/94804. Nu är detta en tidningsartikel, vetenskapligare finns, men tror du inte på den får du söka själv.]

    Fisken på kroken. Naturligtvis. Den är förlängningen av agnandet. Den trivs inte heller i sin nya position. Smärtan från kroken beror väl på vart den tar, men uppdragandet ur vattnet borde vara som en inverterad vattentortyr för människor – vad jag förstått av vittnesmål, något av det vidrigaste man kan uppleva. Och jag minns när jag hade akut hjärtsvikt och vatten i lungorna, hur fasansfullt det var att inte kunna andas ordentligt – riktiga, djupa friska andetag. Jag levde, och andades – om än med viss ansträngning – men drunknade sakta inifrån min egen kropp. Paniken bultade på dörren.

    Jag har inte världens skarpaste hjärna, men jag har en kalkylerande människohjärna – och den sade mig att: ”Hallå Erik, skitgubbe (som jag via Skype tränar mina barnbarn att svara när jag kallar dem skitungar). Det är ingen fara. Vitrockarna fixar till dig. Men det är otrevligt att inte vara i sitt rätta element – oavsett situation – och jag sade till någon läkare (som alltid fritt citerat ur minnet): ”Jag är absolut inte rädd för att dö, men ska jag nu leva, då tillhör jag den majoritet av mänskligheten som uppskattar att kunna andas.”

    Redan innan dessa upplevelser hade jag redan i barndomen mycket svårt för upplevelsen när någon, ofta vuxen, bara krokade av, agnade på nytt och kastade ut, medan bytet fick sprattla sig till döds på egen hand. Det är ju så lätt att ta död på en fångad fisk, varför låta den plågas? Och här finns stickspår att växla in på även i människovärlden.

    Ska jag kosta på mig en slutkläm så består mitt ovanstående resonemang, (förra kommentaren) till viss del, av reminiscenser från mitt liv. I min barndom/ungdom fick man lära sig att djur är mer eller mindre som automater – numera har forskningen spanat fram delvis andra resultat. Det jag däremot har mycket svårt för är antropomorfism rörande djurvärlden – inte minst vanligt i gamla ungdomsböcker. På det sättet tror jag inte att djur ”tänker”.

    Avslut. Två koraner låg plötsligt uppslagna bredvid mig. En på svenska, en på engelska. Jag fick en liten ”hint” om ”Biets sura” (sura är typ kapitel). Hittade en länk. Letade upp mina två böcker, men sedan stannade projektet av enligt beskrivning ovan. Tänkte släppa den tråden, liksom jag redan släppt flera andra spirande skott – som det om möss – i denna ordmassa. Natt nu, men jag bifogar denna trevliga länk. Sanning eller svammel, vad vet undertecknad. Men biets sura finns, sura 16:
    http://www.islamguiden.com/bi.shtml#.VaFDGPntmko
    Än en gång, hur adekvat detta är får du forska i, om du gitter.

    Dammsugaren var f.ö. Kära K.s brutala vapen mot de fluginvasioner vi hade i Nåstuna – så fort man öppnade det minsta på gluggarna under hetsomrarna. Mycket effektivt, och röret nådde ända upp till flygfäna i takhöjd, men inte heltäckande i flugfallet. Det räcker med en rackare i sovrummet för att insomnandet ska ramponeras.

    Gilla

    1. Det var upplysande om insekter och deras kännetecken, något som jag inte känt till tidigare. Insekter finns det säkert enormt många sorter av, speciellt om man tar sydliga nejder med djungel i beaktande. Visst kan man bli förvirrad av det också, alla småkryp och flygande fän.

      Artikeln om biets säregna dans som kommunikation är inte självklar för en vanlig människa men vad gör det. Till det behövs tydligen både kloka forskare och filosofer, smarta som bin.

      Angående djur, deras medvetande och beteende skriver Thoreau följande: ”Haren som befinner sig i yttersta nöd gråter som ett barn”, – Sant eller inte men djur reagerar, det tror jag helt säkert.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s