Upplevelser

En vandring i Oravais

Vädergubbarna och -gummorna hade lovat uppklarnande väder och lite sol idag men pyttsan. En stund mitt på dagen var det vackert sol men snöfall åter på kvällen. Nästan hela dagen har det dragit in snöbyar från Bottenhavet i nordväst.  Vi befann oss precis i kanten på detta stråk med moln och vi fick vår beskärda del av flingor. Snöskottning på morgonen och nog blir det snöskottning imorgon också. Tur att det är lätt snö så jag mäktar med jobbet.

Jag och svåger beslöt att ta en vandring på annan ort denna dag när vi trodde att det skulle bli fint väder. Omväxling förnöjer. Vi begav oss till Oravais kyrkby och parkerade bilen på St1 varefter vi travade norrut mot brandstation, förbi Björklid och till Masuunin (Masugnen) och Oravais Fabrik. Oravais Fabrik är en ort med eget postnummer, 66830, och inte ett företag. Företaget på orten är idag Mirka som huserar i de gamla fabrikslokalerna efter Oravais Klädesfabrik. Kanske det fanns ett annat namn men det handlade om textilfabrikation av olika slag. Det var där jag fick mitt första jobb. – Ett annat företag är Orapack som också skördat framgångar med tillverkning av förpackningsmaterial.

Vi fortsatte sedan mot centrum och pass på så träffade jag en gammal jobbarkompis som jag fick en kort pratstund med. Som avslutning blev det kaffe/te plus gris på St1. En alldeles ypperlig förmiddag med vandring på 6 km. Vi tittar på lite bilder från dagens utfärd.

Strax efter brandstationen passerade vi Björklid, en nöjeslokal för dans och fester men som jag aldrig besökt på riktigt. Idag vet jag inte hur aktiv denna byggnad är för olika evenemang.

Vänder vi blicken norrut fångar ögat först en lada, visserligen en simpel brädlada men ändå en lada. Till höger längre bort syns något som kan kallas ria. Så såg de ut men kanske något högre. Området i bakgrunden kallas Eljasus.

Vi närmar oss fabriksområdet där Mirka idag har en del av sin produktion av slippapper.

Det var här jag fick mitt första jobb inom trikåproduktionen till bland annat damkonfektion. Textilfabrikation som sedan upphörde. Idag ser det en hel del annorlunda ut med tillbyggnader.
Den tiden var det tvåskifts jobb som gällde och ibland på någon rast kunde vi gå upp i klocktornet (till vänster) för att få lite frisk luft och fin utsikt.
En av tjänstemännen där som sysslade med mönster och dylikt hette Rökman i efternamn och han var också passande nog chef för frivilliga brandkåren. Han var kanske den som mest tyckte att jag skulle utbilda mig inom textil och därför blev min nästa anhalt Textilinstitutet i Borås.

Det är många som fått sin utkomst på Oravais Fabrik under mera än ett sekel.

En äkta fabrik skall ha en hög skorsten av tegel som det ryker ur! Dagens plåtlådor som kallas fabriker är bara bla ha bla ha.

Detta är Capella, ett av många hyreshus på fabriksområdet som hade sin blomstring under textiltiden. Idag är många av husen rivna och detta hus ser också ut att gå samma väg. Jag tror inte någon bor där idag. Det är ganska få hus av denna typ kvar.

Ett av husen hette Österbo men kallades i folkmun för Pirunlinna, på svenska Djävulsslottet. Det vore intressant att veta varför huset fick detta diaboliska namn.
Jag bodde själv aldrig på området men däremot en morbror och hans familj. Min mor Svea jobbade också som hembiträde åt direktör Lindberg och hans familj på slutet av 1940-talet. Hon var mycket stolt över den tiden och berättade gärna om hur det var då. Hon fick lära sig vett och etikett och hur ett hushåll modell större skulle skötas. Jag fick också senare vid ett par tillfällen träffa paret Lindberg.

Solen tittade fram men det var bara mitt på dagen. En halo kunde också ses. En äkta vinter med snö och köld har vi i alla fall. Vi hoppas på bättre väder resten av veckan.

Vilket blev ditt första riktiga jobb? Jodå, småjobb räknas också men i första hand som anställd.


Några glimtar ur mitt liv – Ossian Enqvist berättar om hur det var att bo i Oravais under kriget.

Mirka – deras hemsida

16 kommentarer

  • Olle Jakobsson

    Jag är född i ”Pirunlinna” och bodde där mina första levnadsår. Huset hade nog smeknamnet före min födsel, så namnet beror inte på mig. Jag tror att någon hängde sig där, därav namnet.

    • Per

      Nå, det var då för väl att du inte orsakade namnet.
      Något ruskigt måste det ha varit som myntade namnet.
      Kanske det också fanns andra binamn till olika hus? Jag känner åtminstone till ett mindre hedervärt namn av nyare datum.

  • Wesber

    Mitt första riktiga arbete var på Oravais fabrik ( Masunin ) började där när jag var 16 år och var kvar tills mamma dog 1975 . Där sydde jag knapphål, din syster R-M märkte ut var knapparna skulle sitta och min syster A sydde i knapparna. Vi arbetade på accord och kunde komma upp i 6,08 i timmen om det inte krånglade,vilket det oftast gjorde. Det lustiga var att jag härom sistens hittade två dagböcker där jag skrivit om tiden på Masunin, jag har nog aldrig skrattat så mycket som när jag läste igenom dom. Din syster och jag vägrade gå till tillskärningen och jobba för där var det bara ”finskor” som huserade, Margareta, vår arbetsledare blev högröd i ansiktet av ilska och skrek åt oss ” tänk att det måst bli sånt halleluja över att ni ska till skärningen å arbeit ” allt har jag ordagrant berättat i dagboken och mer därtill. Det var tider det.
    Godnatt

    • Per

      Ja visst, ju jobbade också där, något jag glömt. Vi åkte från byn med Kalles Transit. Gunni och Kalle var minsann släng i käften så tråkigt var det sällan. Vi är många från byn som jobbat på Masuunin. Senare när jag började jobba skift och fick egen bil så körde jag själv. Fortfarande idag är det många som jobbar där men nu på Mirka.

      De dagböckerna är värdefulla och något du kanske skall spara till kommande generationer? Jasså, det blev halleluja när ni protesterade, ha, ha… Jo, det var tider på bra och mindre bra men vi överlevde och en del minnen finns kvar.

  • Fina Christina

    Mitt första jobb var som diskare i köket på HVC i Oravais. Jag var nyss fyllda 15. Sen har jag jobbat som cafévärdinna vid Furirsbostället två somrar och två somrar på fabriksgolvet vid Mirka. Lärorika arbetsplatser. Under studietiden hoppade jag även in på ett boende för äldre och det var också på sitt sätt givande.

    Det bästa är ändå att jag haft möjligheten att se lite olika arbetsplatser.

    • Per

      Oj, då var du till och med yngre än jag när du började jobba, om man bortser på jordbruket hemma på gården. Du hann pröva en hel del jobb innan du landade på ditt nuvarande. Säkert lärorikt att få stifta bekantskap med olika arbetsmiljöer.

  • annepauline

    Jag var också i textilsvängen. Det var på Tiklas, Lassila & Tikanoja, i Vasa. Vilka tider! En stor sal med sömmerskor och slamrande symaskiner. Jag sydde fast foder i kostymrockar bland idel ”finskor” och en skräddarmästare som hela tiden uppmanade mig att prata finska. Mitt i allt blev jag satt att sy fast stoppningen i axlarna på kavajerna. INGEN ville sitta vid den maskinen, nålen var böjd och gick av precis hela tiden men det var bättre betalt att jobba vid den hemska maskinen. Konstigt att jag har fingrarna kvar! En av finskorna rökte som en borstbindare och däremellan stoppade hon i sig massor med koffeintabletter, jag vill minnas hon hette Alli.
    Jag skrev också dagbok men inte har jag någon dagbok kvar. Det hade säkert varit roligt att läsa dem nu. Tänk om man skulle ta och börja skriva dagbok igen.
    Här är det ”snösmocka” idag, snön bara vräker ner, det är ett par minusgrader så det är snudd på blötsnö.

    • Per

      Där ser man, välkända Tiklas. Visst fanns den fabriken där idag köpladan Minimani finns? Förr i världen fanns en hel del textil- och konfektionsindustri runt om i Norden, nu är sådana ställen sällsynta. Ha, ha, man kunde tro att konfektionsindustri har något med konfekt och godis att göra men så är det inte.

      På tal om konstig maskin så på mitt allra första jobb på textilfabriken i Oravais så ingick att hämta filtrullar i vävsalen och föra dem till granskning i en sal bredvid. Då skulle man också sy in ett nummer i ena hörnet på rullen för att den skulle få ett synligt id, vilket var jättesvårt, något jag inte lärde mig men så stannade jag bara två veckor där innan jag flyttades till trikåavdelningen med stickmaskiner och det var som natt och dag. Där trivdes jag bra. Behöver jag säga att dånet i vävsalen var öronbedövande? De många vävstolarna producerade förutom filtar också ett ljud utan dess like. Trikåavdelningen var som en stilla susning. Vävsalens dån kunde bara mäta sig med maskinrummets slammer på färjorna mellan Sverige och Tyskland som jag också jobbade på ett par år. Som tur var så jobbade jag inte i maskinrummet utan i TaxFree men ibland kunde det hända att man hade ärende dessa rum med en kakafoni som kändes i märgen.

      Jag tror Alli skulle ha blivit storkonsument av energidrycker!

      Dagbok har jag skrivit i många år men inte som ung. Först på äldre dar har den vanan slagit rot.
      Idag har vi haft fint väder med sol och temperatur under -20 C.

  • annepauline

    Just det ja, jag läste på ett ställe att nånstans längs en vandringsled som finns i Oravais – Kimo ska det finnas en gammal äkta ria bevarad. I rian finns tydligen även ett bevarat gammalt tröskverk. Är det något som du sett till eller vet du var det kan vara? Hehe, det verkar nog finnas en del människor som tycker om gamla lador och rior.

    • Per

      Vandringsleden vid Kimo Bruk har jag inte provat, jag antar att det är den du menar. Bra att du påminde mig för kommande sommar skall den provas, speciellt om där finns en ria och tröskverk.

  • E

    Vad kul att Capella finns kvar! I början på 80-talet bodde jag några månader på Masuunin i ett av de stora trähusen…i väntan på en bostad i centrum. Jag kan inte minnas vad huset hette, men det var nog inte just Capella. Kanske var det Virgo, men inte säker. Det blev många kvällslänkar i området.

    • Per

      Ännu på 80-talet fanns en hel del av hyreshusen kvar, idag är de ett fåtal. Virgo var ett av husen, Kuusela ett annat, men mycket mera än så kommer jag inte ihåg just nu. Det finns visst en miniatyrmodell över Masuunin och där borde man kanske få reda på vad de olika husen hette. Kanske i arbetarmuséet?

  • annepauline

    Tiklas fabrik flyttade just till Minimanihuset när jag arbetade där. Innan fanns fabriken i ett gammalt hus längst ner på Handelsesplanaden. Åt det hållet där Stadsbibliotket fanns. Jag arbetade en tid i det huset innan flytten. Undrar hur många personer som arbetade på Tiklas. Det måste ju ha varit flera hundra.

    Vilken vandringsled jag menar vet jag inte riktigt. Kanske den går vid Kimo bruk. Jag såg en bild på rian och texten att den fanns någonstans längs den här vandringsleden vid Kimo – Oravais. Det kom jag ihåg mitt i allt när du skrivit om en vandring i Oravais. Du får undersöka saken till sommaren så kanske jag får se en bild av rian på din blogg!

    • Per

      Då var det som jag gissade att Tiklas och och Minimani hade/har samma lokaliteter. Tiklas gamla ställe minns jag inte, om jag alls visste om det.
      Jag får forska i detta om vandringsled i Kimo men jag gissar att det är den vid Bruket. Ser jag rian så visst blir det en bild på bloggen!

  • Go

    Jag blir nostalgisk när du besökt min arbetsplats Oravais Textil från 1971 till 1985, många minnen som växs till liv. Guy Rökman var en trevlig man som skänkte mig sin klädhängare för ytterkläder som han haft hela tiden då han gick i pension. Margareta som Wesber berättade om hade jag en hel del dispyter med då produktionen hade problem med leveranstider, så vi på lagret fick problem med klädbutikerna som väntade på plaggen. Men i övrigt var det fjorton trevliga år då man lärde känna hel del oravaisbor. Brukade säga att jag kände fler oravaisbor än vöråbor på den tiden men numera har åren gjort sitt, vi har blivit äldre. Och så har nya generationer växt upp och nu känner jag inte så många. Er taxi kommer jag också bra ihåg. Ha det gott!

    • Per

      Rökman var en mycket trevlig och sympatisk person, jag hade en hel del att göra med honom. Däremot är Margareta som omtalas inte känd för mig men så hade vi inte så mycket att göra med andra avdelningar inom fabriken. Snickaren, elektriker och annan servicepersonal kunde dyka upp ibland om något behövde göras.
      Jo, en hel del personer lärde jag känna, sådana som var gamla i huset och sådana som bara var tillfälligt anställda på vår avdelning. Tyvärr har jag glömt namnet på de flesta.
      Tiden går och vi med den, så sant!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate blog »