Bilder, promenad och blues
Jag har även här på bloggen visat de bilder som jag laddat upp på Facebook i samband med att jag blev utmanad att presentera ett naturfoto varje dag. En ganska trevlig utmaning eftersom jag gillar att fotografera och naturbilder är något av det bästa som kan fångas med fotografiapparaten. En naturbild behöver inte vara solnedgångens färgexplosion utan kan lika gärna vara en dimmig höstmorgon eller en skrått (insekt). Naturen finns nästan överallt.
De sista två bilderna visas nedstående samt en stadsbild från Umeå som jag själv tycker att jag lyckats rätt bra med i kompositionen.
Förmiddagen tillbringades med en lång promenad runt Böleholmarna i Umeälv och då blev det tillfälle att trycka på knappen ett flertal gånger. Ett riktigt fint och avstressande område på södra sidan av älven. Rekommenderas för holmarna ligger inom promenadavstånd från centrum och där finns även ett ställe för bad och en lekplats för barn.
En sak jag lade märke till var att nästan alla äldre personer (60+) som kom emot hälsade medan ingen av de yngre gjorde det. Överlag uppfattar jag Umeborna som artiga men ytliga vilket kan tyckas motstridigt med tanke på dagens erfarenhet. Undantaget var korvgubben som igår var väldigt nyfiken och språksam av sig. Annat är det i Malmö där jag tycker folk är mera folkliga av sig.
Ikväll blir det Louise Hoffsten och Wentus Blues Band på restaurang Droskan! Lite musik avrundar en annars fin helg i Umeå denna gång.
Du kanske också gillar
0 kommentarer
Erik Forsling
I onsdags, innan du skrev ovanstående, såg jag affischen utanför Järnvägskiosken i Tierp. Jag hade just återkommit från årsbesiktning hos kardiologerna i Uppsala. Jag blev dyster när jag såg på kallelsen att det inte var gamle (han är ung) hederlige Said som skulle ”examinera” mig. Men oroskänslorna gick över. Det var ”kandidatmottagning”, och jag hade ett långt samtal med en kompetent Mirjam, halvvägs in i läkarutbildningen. Hon lurade ur mig fler sanningar om min usla livsföring än de flesta läkare. Och vi hade gott om tid.
Sedan kom Jonas, kardiolog och handledare för kandidaterna. De samtalade om hennes rön i enskilt rum, innan de gemensamt klev ut till mig i korridoren. Jonas är en mycket manlig man, vad det nu innebär, men han verkar veta att hantera det. Han satte sig på huk framför mig, så att jag var den som blickade neråt. Ett ödmjukt beteende. Någon som funderat på varför så många historiska porträtt av överhetspersoner och majestäter är målade ur ett perspektiv där man måste se upp mot dem?
Jag hade en gång en chef, som är relativt lång, och robust till kroppshyddan. Medvetet, eller omedvetet, tycktes han älska att torna upp sig inför en undersåtes person. Det var vidrigt. I synnerhet när han trängde sig nära på. Krypningar.
När Jonas och Mirjam kom ut efter sitt samtal på tu man hand, frågade jag om jag nu var dödens lammunge. Nää, Jonas var inte så orolig för mig. ”Det ser ut ungefär som förra året. Du ska inte dö än”. ”Det kan vara rätt bra”, replikerade jag, ”för jag har en del städning kvar att göra”. Jag fick glädjen att växla några slutord med M., innan jag åter gav mig ut i det snöfallsliknande höstlövsfall som förekom på Akademiska sjukhusets område. Hon kommer att bli en bra läkare.
Jag plockade några kastanjer från marken, och stoppade dem i jackfickan. Jag älskar dem, deras vackra glänsande bruna färg, känslan i fingrarna när man låter dem glida kring nöten. Innehållet så olikt den aggressivt taggiga kapseln. Det är alltid trivsamt att ha ett par i fickan. Synd bara att våra svenska hästkastanjer inte går att äta. För rostade kastanjer är verkligen gott. Paris!
Nåja, hur var det nu igen med den där affischen utanför kiosken!? Jag tycker om att åka tåg, älskar det, t.o.m. snuttar som sträckan mellan Tierp och Uppsala med Upptåget. Som en ordinär tunnelbaneresa i en storstad. Men tåg är tåg. Jag klev av i det höstvackra Tierp, och hade bestämt mig för en billig kokt med bröd. En tradition vid stadsbesök. Jag var t.o.m. så pompös att jag fördubblade priset genom att lägga till räksallad. Ibland lyxar man till tillvaron!
På gatan utanför kiosken stod en skylt som flaggade för Louise Hoffsten. Jag tycker verkligen mycket om henne, och hennes musik. 5/11 spelar hon i Parkhallen i Söderfors – av alla ställen! Söderfors är granngårds med Tierp,en genuin brukshåla, och det var där jag tjänstgjorde som vaktmästare under 2,5 år på en kabelfabrik. Oj så det sög i bröstkorgen. Jag vill verkligen närvara, men min ekonomi tål numera nästan ingenting. Hon lär få spela utan min närvaro.
PJ
Tolkar jag saken rätt så är du rätt nöjd med ditt besök i vårdapparaten, både vad gäller din hälsa och med personalen. Gott så, det kan vara värre.
Synd att du inte har möjlighet att se/höra Louise för hon är verkligen en av Sveriges mest älskade artister.Och blues är aldrig fel. Igår kväll var det sista och trettonde gången hon spelade tillsammans med Wentus Blues Band. För denna gång. En fin upplevelse.
kicki53
Första bilden ser ut att vara av De Geer moränerna utanför Björköby. Stämmer det?
PJ
Inte riktigt. Det är från området mellan Stora Skadebådan och Raukkobådan söder om Replot invid farleden till Vasa. Jag tog den från Wasa Express i fredags.