Färden fortsätter

Ingen färgsprakande solnedgång på Högbonden. Jag gick och lade mig i förhoppning att istället få se en fin soluppgång. Tyvärr försov jag mig en halv timme, trekvart, varför de mest spektakulära ljusstrålarnas återkomst hann försvinna. Det handlar om minuter, ibland sekunder för att fånga de mest magiska ögonblicken i naturens skiftningar. Men tidigt var jag ändå uppe, halv fem, men det hjälpte inte.

Frukost avåts ute i det gröna i sken av morgonsolen. Bord fanns utplacerade mellan fyren och köksbyggnaden. De flesta under lövverk, några nära klippornas stup, i fullt solsken. Jag tror alla fann ett bord till belåtenhet.  Fisk i någon form hade varit önskvärt på frukostbuffén, om man skall ha något önskemål.

Högbondens vandrarhem kan rekommenderas för de som vill ha ett annorlunda boende en natt eller två; kanske längre om man riktigt vill koppla av och lämna fastlandet bakom sig för en tid. På något sätt är man avskild från omvärldens stress och bekymmer. Man stövar längs stigarna, gör egna små utflykter i naturen, läser kanske en bok, lyssnar på musik i lurarna eller bara tar en tupplur. Sitter och ser ut över havet. Finns det något mera rofyllt? Inte så lyxigt men genuint.

Helst skulle jag dock vilja uppleva en rykande höststorm på Högbonden när naturens makter gör sig påminda och man får hålla i hatten med båda händerna. Känna att därute i mörkret finns en annan värld som de flesta inte vet så mycket om.

Återfärden till Bönhamn gick helt enligt planerna. Den 80-åriga kvinnan klarade galant av att både bestiga och lämna Högbonden. Det hoppas jag att jag också kan den dag när jag är 80 år och att Högbondens vandrarhem finns kvar. Planerna för Högbondens framtid verkar inte helt solklara och risken finns att vandrarhemmet upphör. Kanske sista året man kan övernatta i fyrbyggnaden? Därför är jag glad att jag fick göra denna övernattning.

Samma är det för Mannaminne. Politikernas beslut kan hota Mannaminnes framtid; något som kom fram när jag lyssnade en stund måndagskväll när Annelie Furmark och Mats Jonsson diskuterade ämnet ”Konstnärens roll i samhällsdebatten”.

Från Bönhamn fortsatte jag mot Näsåker dit Urkulttåget anlände på kvällen. Tåget gled fram ur grönskans hål och släppte av ett antal hundra förväntansfulla festivaldeltagare. Jag var där och tog några bilder, spelade in en video.

Före det hade jag upptäckt Nävernäsan och Mobodarna, kört vilse i den norrländska urskogen och ätit en pyttipanna på Flintabaren i Näsåker. Där gjorde jag en fadäs. Pyttipannan kostade 99 svenska kronor; jag räckte fram två 50-euros sedlar. Sedlarna ser ganska lika ut, svensk 50-konorssedel och dito 50 euro. I min dumhet hade jag stoppat fingrarna i fel sedelfack i plånboken. Som tur var kocken på Flintabaren ärlig och påpekade svårigheten att växla pengarna. Det hade kunnat bli en dyr lunch.

Nävernäsan, ett 25 meter högt brandvaktartorn från förr i världen. Milsvid utsikt och inget för den höjdrädde. Jag visslade sakta en låt på väg dit gåendes den sista biten över myr och skog. Man vet aldrig var björnen befinner sig i dessa trakter.

Mobodarna har gratis boende för den hugade bara man prutar något på bekvämligheten och travar den sista biten genom skogen. Ett fint fäboställe mitt i skogen.

Ikväll sitter jag i en stuga på Omsjö Camping. Lugnt och stilla med vacker solnedgång. Hur det blir i morgon och följande två dagar vet jag inte. Med blogguppdateringarna, menar jag. Risken finns att tillgång till mobilt bredband i Näsåker är begränsad under Urkult så det kanske händer jag blir lite mera osynlig några dagar. Men roligt kommer jag att ha, så oroa er inte!