Kalla det vidskepelse

Fredagen den trettonde har snart gått till förgängelsen för denna gång utan att det hänt någon värre olycka än att jag hamnade att försumma mitt vanliga arbete i Saltgruvan för att istället hjälpa till i ett hål som var underbemannat till 100 %. Jag får väl äta upp det kommande vecka, kan jag tro. Så är det i semestertider.

En som är på semester och som också vågar sig ut på resa är Stora Yxan. Denna fredag den trettonde klockan tretton äntrade han bussen till Jubileums Marathon Stockholm som går av stapeln i helgen. Lördag 14 juli 2012 är det på dagen 100 år sedan maratonloppet vid OS 1912 avverkades i den kungliga huvudstaden. Vi får hoppas lyckan står honom bi och att han knackade i trä innan han for.

Lite vidskepligt är nog att knacka i trä men åtminstone jag brukar göra det. Något som inte är vidskepelse är att det har varit en regnig sommar. Jag har varit inne på ämnet innan och nu vet jag varför det regnat så mycket denna sommar. Det är mitt fel! Jag har nämligen glömt att placera ut regnvattenstunnorna under stuprören vid min sommarstuga. Hittills har jag varit mycket sparsamt till min cabin, som de säger over there. Men jag skall snarast skynda mig dit och sätta de två blå på plats. Då kommer nämligen solen fram och säger hej och inte en droppe regn faller under flera veckor. Allt för att ställa till förtret för mig och inte ge mig badvatten till bastun.

Innan jag började skriva denna epistel hade jag rubriken klar för mig: Kalla det vidskepelse. Säkert tänkte jag på fredagen den trettonde. Någon som dock var betydligt tidigare ut med en snarlik titel till en novellsamlig som utkom 1916 var Dan Andersson, min svenska favoritförfattare. Han skrev en samling noveller under namnet ”Det kallas vidskepelse” och vad den handlar om kan ni läsa här.

Dan Anderssons samlade skrifter står i min bokhylla och torde plockas fram under semestern för att läsas i valda stycken. Jag är förvånad över att inte Dan Andersson fått större uppmärksamhet i nutid för han är en stor författare och hans skildringar av människoöden och gestalter är fenomenala för att inte tala om hans beskrivningar av naturen och det lite vidskepliga och oförklarliga. Både hans dikt och prosa kan varmt rekommenderas till den unga generationen som många gånger inte ens hört talas om honom.

Ordet vidskepelse är förresten inte så självklart som det låter. Har man svenska som modersmål så torde det inte vara svårt för de flesta att förstå innebörden av ordet, men för en stackars dansk som anlände till Malmö i början på 1950-talet var det ett mäkligt ord. Han funderade ganska länge på vilken slags päls som avsågs när han i tidningar och böcker läste om vidske-pelse. Han berättade själv om den förbryllelse detta ord skapade hos honom.

Vill någon läsa novellerna, inklusive några dikter, som ingår i ”Det kallas vidskepelse” finns de att läsa på nätet, nämligen här.