Kram!

Att kramas är inte så vanligt i våra trakter men det finns undantag.

Senaste veckan träffade jag kusin Christina och hon är en kramig person. Vi talade om ditten och datten och kom in på att köra bil när man är trött. Jag berättade att om jag blir trött när jag kör bil så stannar jag till och tar en tupplur på 10-15 minuter. Plötsligt så kramade hon mig. Med det menade hon att just så gör hon också. Det var hennes sätt att uttrycka en likhet mellan oss. Att jag också fick en avskedskram var en självklarhet.

Den tiden jag jobbade på sjön och vi bytte besättning uppstod alltid stort kramkalas. De som gick i land fick en kram, nåja, inte alla men rätt många och de som mönstrade på fick en kram. Vi bytte nämligen halva besättningen per gång. Ofta var det den kvinnliga delen av besättningen som stod för kramandet och så är det väl i allmänhet skulle jag tro. Egentligen är det bara en av mina manliga bekanta som alltid skall kramas när vi träffas. Nåja, jag har blivit van.

Jag läste en intressant artikel, Ett sånt kramkalas, (av Mona Masri) i Sydsvenska Dagbladet där folkvettsexperten Magdalena Ribbing menar att …”Man kramar inte någon första gången man ser personen ifråga, det måste finnas ytterligare kontakt, man ska känna varandra. Kramen är ju ett tecken på något slags närmare sympati och det har man ju sällan med någon som man inte träffat förut”... Det är en sanning med modifikation för det finns människor som är så spontana och hjärtliga att kram utdelas redan vid första träffen. Det fick jag senast erfara ifjol när jag för första gången träffade min favoritbloggerska Jonna i Grundtjärn. Genom bloggen visste jag en hel del om henne men troligtvis visste inte hon speciellt mycket om mig. Ända utdelades en avskedskram av henne. Sådant värmde och även om vi nordbor av tradition inte är så kramiga av oss så har det skett en förändring; man får vänja sig.

I artikeln kan också läsas att nobbar man en kram är det en svår förolämpning. En kram betyder mera än ett handslag.

Kram på er!