Julklappar
Jag skrev i ett tidigare inlägg att den som varit snäll får julklappar. Tydligen har jag varit snäll för jag fick handstickade sockor och en bok, Nordisk Mytologi av Brian Branston. Själv gav jag inga julklappar men visst kan klappar också ges i efterskott? Eller, jag gav både till Röda Korset och till Frälsningsarmén, det räknas väl också? Sockorna är jag glad åt, må de värma mina kalla fötter när nordanvinden kryper in i stugan!
Boken upptäckte jag själv i höstas, något som sister Jane observerade. Det skall bli spännande att uppleva de gamla hjälte- och gudasagor som den nordiska mytologin har i sitt sköte. Tor, Odin och hela gänget. Fina bilder och teckningar också.
Fick ni julklappar och hur förhåller ni er till att ge julklappar till de närmaste alternativt till de som behöver mest hjälp? Måste man välja?
En God Jul önskar jag alla läsare av denna blogg!
Du kanske också gillar
4 kommentarer
Erik Forsling
God fortsättning på dig käre strävsamme P.J.!
Det där med presenter är en trixig fråga, men ska jag rannsaka den senaste tiden så har jag såväl givit som mottagit julgåvor, trots att min inställning i grunden är någon slags nolltolerans, men utan fundamentalism. Just nu tjänstgör jag på Tierps kretsloppsservice (jfr. hemsida – men verkligheten är lite sexigare än bilderna) och jag skänkte ett par påsar överblivet julkrafs tidigare i veckan. Lite av en julgåva kanske, en definitionsfråga, och till min glädje såldes ganska raskt efter leverans en stor del av mina varor – till det facila priset av 50% på de redan låga priserna. Det var ju veckan innan jul. Det tidigare vilande lagret av julpryttlar är nu i stort sett slut i butiken, men de erfarna i branschen väntar sig att en stor del kommer i retur efter helgerna.
I mitten av veckan sade vår gentilt prutande möbelförsäljare, dubbelamputerad strax under knäskålarna, att han fått en massa pengar av släktingar och vänner – han har annars betydligt mindre i fattigvårdsbidrag än undertecknad. Och hur hanterade han nu det? Jo, han flaggade på något sådant där socialt forum, som jag inte begriper mig på, och påpekade att julen ofta är en svår tid för oss ekonomiskt beroende. Var det nu någon som behövde 500:- till julinköp så kunde denne höra av sig, de skulle träffas utanför en viss matvarubutik i köpingen. Om någon ville hjälpa till var det välkommet. En kvinna anmälde sig som givare, men undrade om hon kunde lita på honom. Han tackade för förtroendet och skippade henne, men en annan man bidrog med ytterligare ett belopp. Så ett par dagar innan julhelgen fick en lycklig liten familj ta emot 800 riksdaler i kontanter utanför den avtalade butiken i Tierp. Tacksamheten lär ha varit stor, och jag tror ömsesidig.
Jag strosade genom möbelbutiken, där jag mest hänger när jag inte är på snickarverkstaden, och såg plötsligt en sådan där bordslampa, typ skrivbordslampa, med böjbara armar, fjädrar och allt, och ett stort förstoringsglas med lysrör monterat i en ring. Mina gamla har gått sönder, och jag har länge kikat efter ett ”nytt” exemplar. Möbelhandlar´n var av en slump i närheten. Jag utbrast: ”En så´n där har jag letat efter, men nu ser jag inget pris. Vad tar du för den?” ”Vill du ha den?”, replikerade han. ”Ja”.
”Jag fixar det där, och det blir ett bra pris. Du får den som julklapp.” Mina protester var som spottloskor i motvind. Men vi skrattade åt att jag får se upp för kravbreven framåt vårkanten, när hans pengar har tagit slut. Så är det i de fattigas rike. Här finns mer att ventilera, men för utrymmets skull hoppar jag över hur han passerade från italiensk mafioso till juggomaffia – genom bara en friseringsinsats. Det är en julklapp också att få lära känna vissa personer. Det är en julklapp att få skriva här, även om det nu är god fortsättning som gäller.
Att stjäla, eller att få. Vi får inte lägga beslag på överskott, men när en boklåda välte på ett blött golv beslutades att hela lådan skulle gå som sopar. Det har blivit trångt med lagerutrymme för litteratur. Jag blev ensam kvar, och tog upp den översta boken. Det var ”Bibelen eller Den Heliga Skrift, innehållande Gamla och Nya Testamentets Kanoniska Böcker”, tryckt i Stockholm hos herrnhutaren Samuel Rumstedt 1864. De där gamla luntorna har knappast något ekonomiskt värde, men affektionsvärdet är också en parameter. Och jag har suktat lite efter en ny översättning a la Karl XII:s bibel. Mitt eget 1700-talsexemplar är i stor del ramponerat – men läsbart. Här hos Rumstedt saknas dock tyvärr apokryferna.
Det gjorde ont i min bröstkorg när jag bläddrade i lådan och såg en mängd volymer av Leo Tolstoj toppa den. Jag smög undan Bibeln, bet ihop, och lastade upp papplådan på avgående bilflak. Jag var nog den ende som brydde mig över denna begravning av god litteratur. Det var bara en man som visste om mitt tillgrepp, och han kommer ursprungligen från samma kommun som jag. Jag hade dock tänkt att gå den rätta vägen, men dagen innan julaftonen trodde jag att jag skulle få gå till min kamrat och meddela att: ”Fr.o.m. ikväll kan du med rätta kalla mig tjuv.”, eftersom boken då vistats i mitt klädskåp under 1 1/2 vecka utan att jag kommit på tu man hand med chefen.
Som av en händelse, strax innan hemgång mötte jag ägaren.
”Har du tid en stund”, undrade jag, och det hade han. Vi gick till mitt skåp.
”Den här boken har jag inte stulit”, förklarade jag, ”jag räddade den ur en låda, och nu undrar jag om jag får köpa den. Jag vill att det ska gå rätt till. Jag kunde annars redan ha stulit den för länge sedan”. Han tittade lite på den, klappade mig på axeln, och sade:
”Behåll du den där.”
Det är väl också en julgåva. F.ö. gav oss samme arbetsgivare ett presentkort på en känd matvarukedja som julklapp. Genast vid hemgång köpte jag pilsner för lejonparten av beloppet, och då fick normalt panke jag även tillfälle att slänga några ord med min favorit-korthårs-kassörska med det stora leendet. Också det en julklapp, i förskott. Kanske börjar du förstå hur jag tänker kring vad som är presenter/gåvor och icke. Svårdefinierat. Julkänslan är kanske också den en gåva – den viktigaste gåvan. Saknar man den, då kan man nog bada i prylar utan att känna ens det minsta av lycka. Prylar är [censur].
Min kamrat från de norra delarna av vår ursprungliga hemkommun återvände efter en sen eftermiddagskörning, och jag ropade till honom att: ”Nu har jag gjort upp S. om den där boken, så jag är ingen tjyv”. Jag kompletterade på spex med att nu hade han ingen hållhake på mig. Han svarade bara att han inte sysslar med hållhakar på folk. Vad ska det vara bra för? Dubbla känslor. Jag kände mig visserligen tillplattad, men när världen nu ser ut som den gör, är det då inte en underbar julklapp att höra någon ljudligt deklarera att hen inte spionerar på sina bröder och systrar – vilket att ha hållhakar på någon i grunden innebär.
Vad mera nu då? Jo, det där presentkortet innebar (snöbollseffekt) att jag hade mera pengar när jag gick till butiken på fredagen, då fattigvårdsbidraget införts på mitt konto. Jag gjorde i ordning två kuvert med texten ”God Jul” på. Egentligen hade jag velat snitsa till utsidan lite, men nu blev det som det blev. I det ena lade jag 70:-, i det andra 50:-, mera hade jag inte råd med, och han som fick minst har fått tidigare. Det blev en stressig kväll, som vanligt är med dollar och monedas på kontot i sista minuten.
Jag anlände till den första butiken – jag handlar på olika, beroende på varorna, här är det lågbudget som gäller – och där satt hon, som vanligt så ung, späd och vacker utanför butiken. Jag ogillar mig själv när jag tänker på hur fotogenuiqe hon är. Varför, varför, varför är armod fotogenuiqe – men hon skulle kunna vara en prinsessa och ändå fotogenuiqe. Jag slog bort tankarna, vi log mot varandra, och jag sträckte kuvertet till henne.
Jag var trött, och handlade mera efter impuls och första intryck, än efter förstånd. Men helt medvetet köpte jag ballerinakakor i tvåpack x 5 á 10:- och avslutningsvis två Kinderägg. Vid hemgång hade flickan flyttat sig in i värmen en stund, och hon tackade för pengarna i kuvertet. Jag stod där med kakor och chokladägg i famnen. ”Ett till dig, ett till mig”, sade jag om äggen, ”tre till dig, två till mig”, sade jag om dubbletterna med Ballerinakakor. En stor svart kvinna som satt på samma bänk med sina små barn log brett. Sådant är också julpresenter, var gränsen mellan att ge och att få går är svårt att slutligen avgöra.
Det andra kuvertet. Jodå jag cyklade hem med förnödenheterna från butik 1, och jonnade därefter till butik 2. Tiggar´n där fick också sitt kuvert, och nu har jag handlat ett matförråd för resten av januari och halva februari!
Avslut. Och en riktig, traditionell julklapp då äntligen. Jag skulle skicka ett par böcker till barnbarnen i Kanada, men det blev aldrig av. Mitt emot mig i trapphuset har en liten familj flyttat in. Redan på den senaste butiken igår hade jag bestämt mig att ge böckerna till mina grannar. Jag vet inte hur bra svenska de kan, men små barn lär sig snabbt. Bedövad av alkohol och stress somnade jag tidigt på fredagen, men vaknade i gengäld tidigt på julaftons morgon. Selmas äventyr, det rafflande slutet på julkalendern, väntade. Sedan klappade jag in böckerna, och en löjlig digital blinkleksak, i brunrandigt papper, mitt favoritpapper, försökte göra något vackert med presentbanden jag köpt dagen innan, och klistrade på vita snöflingor. En silvrig julklocka och en röd julkula fick avsluta kreationen. Det såg rätt bra ut – om man inte tittade på baksidan. Skrev en text, och ställde ut paketet i trapphuset, vid familjens dörr.
Jag har inte levt så hälsosamt under helgdagarna, så jag somnade igen igår eftermiddag, och min dörrklocka på dörren var bland det första jag skruvade bort när jag flyttade in för många år sedan. När jag vaknade hade jag fått en rörande liten not som uttryckte tacksamhet för min present. Kanske hade de ringt på, utan min vetskap. Nu låg ett papper på golvet. Också det en julgåva, tacksamhet på spretande svenska.
Idag fick vi elavbrott. Låg på sängen och lyssnade på långekot 17:45 när allt tystnade. Mörkt var det och ljudet kom inte tillbaka. Letade upp en ficklampa, jag har alltid ficklampor med friska batterier på strategiska platser. Sällan behövs de, men när de behövs är de verkligen tjänliga att ha till hands. Jag tänkte på grannarna, och nu hör det till historien att jag har en massa lampor, oftast f.d. cykellysen, som överskott. Jag letade fram två av dem, med någotsånär batterikapacitet, och ringde på mittemot. Småflickorna gladde sig åt denna belysningsutrustning, och nu insåg jag att de var tre, och jag tyckte mig skymta en bulle i moderns mage.
”Har ni ljus?” frågade jag. ”Stearinljus”, fortsatte jag. Oförstående blickar mötte mina ögon. ”Vänta”, sade jag, och gick in i lägenheten, och trots att jag så sent som dagen innan hade svurit över butikens höga pris på ett 30-pack justa ljus, så sprättade jag nu med lätt hjärta plastinneslutningen och grep tre ljus. När jag levererade dem kom en av småflickorna med en av mina julklappsböcker, ”Emblas universum”, tryckt mot sitt lilla bröst, och hon ville visa upp den för mig. Också det en julklapp. Glädje i retur.
Det känns som att jag har missat en hel del här. Det viktigaste är dock att man får den där känslan av julens mening, och att man inser att man bara är en liten människa med alltför korta armar för att kunna omfamna hela världen. Även i dessa dystopiska tider är det oerhört mycket som är fascinerande vackert, även i sinnena hos oss som kallas människor. Och bara det att planeten Venus har stått lågt, men starkt lysande, som aftonstjärna varje klar afton som jag lämnat Kretsloppsservice är en gåva i sig. En kärleksgudinna som håller ett vakande öga över varje person som har vett och begrepp att inse att det är hennes blick som vandrarens öga möter.
Det var det om det, vad gäller din fråga rörande julklappar, och dina läsares syn på dem. Åtskilligt finns säkert att tillägga, men nu är åtminstone jag vid vägs ände, med iransk smörpop i högtalarna. Jag kan inte rå för det – och nu går det över till CD:ns livedel också. Oj, oj, oj.
PJ
Jag får tacka för en mycket engagerad kommentar om givandets glädje. För jag tycker mig utläsa att det är glädje och tillfredsställelse att kunna ge, om än inte så mycket alla gånger. Det kommer inte an på värdet och storleken på gåvan utan avsikten. Det länder dig till heder att du, trots knappa omständigheter, ändå vill och kan ge och hjälpa. Jag kommer osökt att tänka på berättelsen i Bibeln där änkan som gav allt hon ägde medan de besuttna gav av sitt överflöd för att fåfängt kunna spegla sig i glansen som goda människor. Vi vet vems gåva som var mera värd.
Det finns olika sätt att ge. Som t.ex. din jobbarkompis möbelförsäljaren eller som du, direkt till en tiggare på gatan eller till dina grannar. Tiggare finns idag i de flesta svenska städer medan jag aldrig har sett någon i t.ex. Vasa. Löfven flaggar nu för tiggeriförbud men jag undrar om det är det rätta. Det kan göra det än värre för dem. Jag bifogar en länk till Motargument, min husbibel i många frågor och myter, där föreningen Hem skriver en krönika. https://motargument.se/2016/12/21/foreningen-hem-om-tiggeriforbud/
I Vasa finns en organisation som heter God Jul Vasa vars syfte är att hjälpa fattiga familjer på jul med både mat på bordet och gåvor till barnen. En rörande sak är att barnen får önska sig någon julklapp, som i många fall är omöjlig för föräldrarna att ge, men som sedan God Jul Vasa skänker till familjen med far eller mor som givare på paketet. http://godjulvasa.fi/
Att få är också en glädje. Jag tänker på lampan och Bibeln du fick men också boken och strumporna jag fick. Jag är i den lyckliga situationen att inte behöva utväxla julklappar med halva släkten för de flesta har redan allt de behöver och mera därtill. Ett par julklappar, som jag fick, är lämpligt. Bättre då att ge via organisationer som förmedlar gåvan eller ge något till den som man vet har det knapert.
Det behöver inte vara materiella ting utan det kan också vara ett kort samtal med ”favorit-korthårs-kassörska med det stora leendet”. Ibland är det de små tingen och tillfällena som är de mest värdfulla. Med tanke på en liten ”människa med alltför korta armar” så finns det en tes: ingen kan ge allt men alla kan ge något (lätt omskriven).
Nu får jag avsluta och invänta Sofia Jannok på P1 kl. i programmet ”Kaffesump och samiska hjältinnor” kl. 14.30 svensk tid. Repris 23.35. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/826043?programid=2702
Under tiden lyssnar jag på Radio Berg, en lokal kanal från Svenstavik i Jämtland. http://radio.garden/live/svenstavik/radioberg/
Erik Forsling
Vet inte hur ofta du kollar din e-post, så jag skriver här. Jag läste de två sista styckena av ditt svar ovan en extra gång, och jag blev lite förvånad över att du skippade ”Vinter” kl. 13:00 på P1 med Stina Stoor, en god berättare. Men det går ju i repris, eller finns på internet.
På slutet av sitt program avhandlade denna unga författarinna även detta ditt blogginläggs hela essens. Och hon är ju norrländska …
Dina länkar har jag inte tittat på ännu, just för att jag lyssnat på Stina Stoor, som (nästan) avslutade med ”innan jag kastar mig ut”. Alltid en spännande anspänning, sekunderna innan … I morgon är det en gemensam favorit som vinterpratar, Emil Jensen, om missförståndens betydelse.
Missförstånd. Som vanligt har jag funnit en mängd språkfel i min första kommentar, inte minst syftningsfel. En vacker dag måste jag lära mig skriva med tangenter på skärm! Vad jag däremot glömde i mitt julklappsinlägg var en oväntat julklapp – en sådan där dyr en, som man normalt inte ens har råd att kolla prislappen på. Jag brukar tisdag – torsdag, en timme eller två, besöka Tierps trivsamma bibliotek på hemvägen från Kretsloppsservice. Dagstidning, korsord och gratis kaffe! Förra veckan bjöd (jag tror det var) Litteraturfrämjandet besökarna på en valfri gratis bokvolym av de som placerats på ett litet bord och en vagn.
Trots att jag inte borde släpa hem fler tunga böcker för mitt dödsbo att svära över så gjorde jag ett val. Av flera kandidater fastnade jag för Hans Henrik Brummer, ”Osäkra rum; Tolkning, omtolkning och feltolkning i konsten”. En veritabel tegelsten, som även verkar innehålla en hel del substans, och då legitimeras lättare papperstyngden mellan pärmarna.
Nu ser jag detta som en julgåva. Annars brukar biblioteket dela ut böcker på ”Bokens dag”. Ibland säljer de ut, superbilligt. Nåja. Ärendet var egentligen bara Stina Stoor.
PJ
Jag noterade Stina Stor men behövde också en nypa frisk luft på eftermiddagen innan skymningen föll varför jag prioriterade bort Stina denna gång. Men hon finns ju kvar på nätet och jag kommer vid tillfälle kolla alla Vinterpratare och lyssna på utvalda. I morgon blir det i alla fall Emil, det är i alla fall säkert.