Full i skratt

Ibland får jag sådana infall… tänk om man skulle! Ok, nu var detta tillfälle rent hypotetiskt men ändå.

Som vanlig fredag besökte jag köpladan och inhandlade förnödenheter för kommande veckas överlevnad. Bland annat korv, makaroner och ketchup. Plus en limpa. Man får väl kosta på sig?

Hissen ned till parkeringen delade jag med två yngre damer som också veckohandlat. Knäpptyst i hissen. Alla tre stirrade i väggen. Då fick jag ett infall, tänk om någon ringer mig just nu! Ni vet väl vilken speciell ringsignal jag har i min mobil, om inte här kommer den:

Det är en bit av Jonna Jintons först kulningar och den har jag som ringsignal i min mobil. Men nådigt tillstånd av röstens ägare.

Där stod vi i hissen med både påsar och vagnar när tanken slog, tänk om någon ringer mig nu och skrämmer slag på mina två medresenärer i hissen. Ringsignalen är både högljudd och genomträngande. Jag har tidigare sett folk få spasmer när Jonnas kulning helt plötsligt ljuder i rummet.

Tänk om jag låtsas att jag inte alls hör ringsignalen utan står där helt lugn och stirrar ut i tomma intet. Efter ett par tre signaler börjar jag titta mig omkring, liksom spanande efter något. Vrider huvudet fram och tillbaka, till synes lyssnade, huvudet åker på sned samtidigt som jag får en rynka mellan ögonen innan jag för in lillfingret i vänster öra och gnuggar frenetiskt. Ruskar på huvudet, ser bekymrad ut. Jonnas kulning fortsätter med oförminskad styrka från någonstans nära mitt hjärta där jag har min mobil i jackfickan. Jag rycker på axlarna, ser oförstående ut och tittar i taket.

Det är precis då i mitt lilla tankeexperiment som jag får mitt skrattanfall. Då när dörrarna öppnas i hissen och vi träder ut i den befriande parkeringsgrottan. Lätt frustande styr jag min kundvagn bort från hissen och hoppas att de unga damerna inte upptäckte vilket drama som just utspelat sig. Alltid något man kan förnöja sig med i en hiss en helt vanlig fredag.

 

 

 

Bettan stod troget kvar i sitt bås och väntade